Ny blogg!
Jag har skaffat mej en ny blogg, och faktiskt något som kan liknas vid en egen hemsida.
Adress är : www.123minsida.se/skonahjordis och det är där man från och med nu kan läsa om vad som händer i mitt liv.
Trevlig läsning! /Emms the fucking pemms
Adress är : www.123minsida.se/skonahjordis och det är där man från och med nu kan läsa om vad som händer i mitt liv.
Trevlig läsning! /Emms the fucking pemms
Bada!
Vi upplevde en underbar dag på stranden till en sjö som låg bortanför Nisshyttan. Från 14-19 låg vi och solade, badade, utforskade bra dykstenar, ställen att gå i på, hällar att sola på... Hunden var också med, och stortrivdes där i det fria där hon kunde göra egna strövtåg runt i naturen för att återvända till oss emellanåt. Det var en härlig dag!
Varmt! Underbara sommarvärme som äntligen kommit!
Lugnt! Ett skönt lugn vilade över platsen där vi ensamma kunde husera.
Vackert! Skogen runtom sjön utgjorde en vacker inramning, speglade sej i det spegelblanka vattnet, blå himmel ovanför, med endast enstaka vita ulliga moln som seglade.
Svalkande! För trots att vattnet var varmt, det gick lätt att komma i, så var det ändå svalkande att ta sej ett dopp när kroppen kändes alltför het.
Enda negativa var väl kanske bromsarna och alla andra flygfän som höll sej runt oss hela tiden och stack och irriterade. Annars var det en underbart skön dag på en underbart skön plats!
Bada?
Att bada eller inte bada, det är frågan.
Och ibland kan det vara en större fråga än vad man först kan tro.
Med fler bottnar, med fler konsekvenser och mer funderingar.
O skickade meddelande i morse och frågade om jag ville bada med honom idag.
En vanlig Emma skulle gladeligen tackat ja och sedan åkt och badat med honom utan att tänka ytterligare på det.
En vanlig Emma skulle aldrig fundera kring vad som kanske skulle hända, vad han kanske känner, vad det kan få för konsekvenser i det långa loppet och vilka känslor som kan röras upp till ytan. Hon skulle kanske varit flirtig, skulle njutit av eventuell uppmärksamhet, och om något hänt skulle hon bara ha sej själv att vända sej till för att klura ut om det kändes bra eller inte.
Men den vanliga Emma verkar ha semester, och Den Stora Grubblerskan verkar vara vikarie. För idag vänder och vrider jag på varenda tanke, varje sak någon annan har sagt och tänkt kring O och jag försöker föreställa mej en mängd olika varianter på händelseförloppet vid händelse av bad. Beskyddande, hänsynstagande - vill inte göra människor ledsna eller sårade. Om någon blir sårad av ett bad?
Men ett bad kanske inte är bara ett bad, ett bad kanske ibland kan vara något mer, och vad i så fall? Och varför skulle jag helt plötsligt börja bry mej, och varför håller folk på och pratar med mej om O? Det är ju det som gör att jag inte längre kan vara Vanliga Emma med honom.
Jag har dessutom Mr Najsgaj att ta hänsyn till. Även om vi inte lovat varandra någonting alls, så känns det ändå som att jag inte längre kan bete mej hur som helst utan att tänka efter före. Kanske är det som ett slags förhållande, eller så är det helt enkelt så att han har börjat betyda så pass mycket för mej att jag inte längre kan göra med honom, som jag skulle gjort med någon annan. Eller mot. Jag vill inte vara falsk och gå bakom ryggen på honom, vill inte praktisera "det han inte vet det har han inte ont av". Tänk om han skulle känna att det inte funkar för honom att jag badar med andra (badar i ordets vidare betydelse) och bestämmer sej för att avsluta det vi har och håller på att bygga upp...? Är jag beredd att förlora det på grund av O? Det tror jag inte, så känns det inte. Jag vill som vanligt äta kakan och ha kakan kvar, och jag skulle verkligen verkligen verkligen vilja att det gick att göra så.
Frågan kvarstår: Bada eller inte bada?
Och ibland kan det vara en större fråga än vad man först kan tro.
Med fler bottnar, med fler konsekvenser och mer funderingar.
O skickade meddelande i morse och frågade om jag ville bada med honom idag.
En vanlig Emma skulle gladeligen tackat ja och sedan åkt och badat med honom utan att tänka ytterligare på det.
En vanlig Emma skulle aldrig fundera kring vad som kanske skulle hända, vad han kanske känner, vad det kan få för konsekvenser i det långa loppet och vilka känslor som kan röras upp till ytan. Hon skulle kanske varit flirtig, skulle njutit av eventuell uppmärksamhet, och om något hänt skulle hon bara ha sej själv att vända sej till för att klura ut om det kändes bra eller inte.
Men den vanliga Emma verkar ha semester, och Den Stora Grubblerskan verkar vara vikarie. För idag vänder och vrider jag på varenda tanke, varje sak någon annan har sagt och tänkt kring O och jag försöker föreställa mej en mängd olika varianter på händelseförloppet vid händelse av bad. Beskyddande, hänsynstagande - vill inte göra människor ledsna eller sårade. Om någon blir sårad av ett bad?
Men ett bad kanske inte är bara ett bad, ett bad kanske ibland kan vara något mer, och vad i så fall? Och varför skulle jag helt plötsligt börja bry mej, och varför håller folk på och pratar med mej om O? Det är ju det som gör att jag inte längre kan vara Vanliga Emma med honom.
Jag har dessutom Mr Najsgaj att ta hänsyn till. Även om vi inte lovat varandra någonting alls, så känns det ändå som att jag inte längre kan bete mej hur som helst utan att tänka efter före. Kanske är det som ett slags förhållande, eller så är det helt enkelt så att han har börjat betyda så pass mycket för mej att jag inte längre kan göra med honom, som jag skulle gjort med någon annan. Eller mot. Jag vill inte vara falsk och gå bakom ryggen på honom, vill inte praktisera "det han inte vet det har han inte ont av". Tänk om han skulle känna att det inte funkar för honom att jag badar med andra (badar i ordets vidare betydelse) och bestämmer sej för att avsluta det vi har och håller på att bygga upp...? Är jag beredd att förlora det på grund av O? Det tror jag inte, så känns det inte. Jag vill som vanligt äta kakan och ha kakan kvar, och jag skulle verkligen verkligen verkligen vilja att det gick att göra så.
Frågan kvarstår: Bada eller inte bada?
En snabbis..
Det är min namnsdag idag och jag sitter på jobbet nu och längtar hem. Hem till mamma och brorsan som ska fira mej med grekisk sallad och kanske någon liten present... Det är trevligt att ha namnsdag, det är trevligt med familj. Särskilt när de varit borta några dagar och man har fått rå om sej själv lite. Då kan man tycka att det ska bli skönt med folk i huset igen... :-) Helgen blev mycket bra, fick besök av Mr Najsgaj och det var en bättre helg än förra gången vi sågs, jag var mindre låst och spänd nu, och kunde tillåta mej själv mer. Det låter kanske konstigt, men precis så känns det när jag försöker analysera det... förra gången var han på och jag av, den här gången var vi mer mitt emellan båda två, och det funkade.
Det blev en aktiv helg med cykelturer, tennis, försök till volleyboll (det började dock regna och åska så det blev inget av med det), en del vedstapling och andra fysiska övningar... :-) Gillar att vara i hans sällskap, men som vanligt är det många funderingar som kommer fram...hur ska det bli med allting, den som lever får väl se...!
Det finns bara en sak som är säker, ärlighet och uppriktighet varar längst, och jag försöker hålla den linjen, även om det kanske kan såra ibland. Vill inte lura in Mr Najsgaj i något som inte är Äkta, det skulle kännas helt fel. Ska det bli så ska det bli bra, sant.
Det blev en aktiv helg med cykelturer, tennis, försök till volleyboll (det började dock regna och åska så det blev inget av med det), en del vedstapling och andra fysiska övningar... :-) Gillar att vara i hans sällskap, men som vanligt är det många funderingar som kommer fram...hur ska det bli med allting, den som lever får väl se...!
Det finns bara en sak som är säker, ärlighet och uppriktighet varar längst, och jag försöker hålla den linjen, även om det kanske kan såra ibland. Vill inte lura in Mr Najsgaj i något som inte är Äkta, det skulle kännas helt fel. Ska det bli så ska det bli bra, sant.
om släkt och inre harmoni
I fredags var jag på mettävling nere vid älven hos mormor och morfar, men fick inget napp.
Däremot var det en trevlig tillställning, rofyllt att stå tyst och meta medan tankarna for iväg, och se andra stå lika tysta och rofyllda på rad längs älvkanten och förväntansfullt vänta på napp. Det regnade lite, ett ganska varmt sommarregn, och jag trivdes.
Jag har en bra släkt- trygga och stabila människor som det är lätt att umgås med. Kul att man kan umgås över generationsgränser och med släkt (kusiner, bror och morbror och hans sambo) utan att det ska vara nåt märkvärdigt med det hela. det är som att ha en väldigt stor familj på sätt och vis. Vi grillade lite korv och annat, spelade kort, drack lite, och hade det trevligt.
Jag gick upp till mormors hus för att pinka på kvällskröken och när jag gick tillbaka genom kohagen och småpratade med kossorna, kände jag hur glad jag är för att få leva det liv jag lever, med de människorna jag har runt mej. Det skulle vara väldigt ensamt att bo någon annanstans, i Skutskär till exempel, eller i Ljusdal. Det är i Skäve, i Dalarna som jag hör hemma, det är här mina rötter är, och det är här jag trivs. Tackade gud för att jag får känna ett sånt stort inre lugn som jag gör nu. Jag har hittat hem på sätt och vis. Den här pausen på ruta 1 är nödvändig och otroligt välgörande för mej.
Jag njuter!
Några dagar efter
När barnen kom stod jag uppe på toaletten och grät, gömde mej för dem, tittade i smyg på dem när de kom springandes från bilen och rakt in i mammas utsträckta, proffsiga armar. Tårarna strilade på kinderna, jaså nu är de här...Hade tänkt att stå där ett tag och bara titta på dem, vänja mej vid att se deras ansikten, höra deras röster, dova genom väggarna.
Men de rusade strax från mammas famn, in i huset, uppför trappan, jag sköljde ansiktet rekordsnabbt och så stod barnen där, anfådda längst upp i trappan och när de såg mej rusade de fram till mej också och jag fick tre underbara kramar av tre underbara ungar.
Det fanns ingen ilska, besvikelse, ledsamhet eller glömska i deras ögon, det var som om vi blev fångade av en enorm tidsbubbla och vi aldrig hade varit ifrån varann alls, inte sen jag en gång blev en del av deras liv. Sedan fortsatte hela helgen i denna bubbla, det kändes aldrig riktigt verkligt, det kändes aldrig på riktigt, jag kunde aldrig ta in upplevelsen helt.
På fredagskvällen när vi skulle sova, och jag läst tre sagor för dem, låg vi på de stora madrasserna på golvet, loja och trötta, och precis som förr fick jag sjunga för dem, och klia dem på ryggen i tur och ordning.
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dej, mej du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Det finns alltför många som vill tala om, att du bör vara si och så, men gud fader själv han accepterar dej ändå, och det kan du lita på."
När vi skulle åka på utflykt var det samma sak: de ville åka med mej i min gamla vanliga blåa bil, och vi skulle lyssna på den gamla vanliga skivan (en skiva som jag brände förra våren och som var med på alla utflykter, skjutsningar och hämtningar den våren och sommaren), vi hade allsång till Troll- Jimmy Dean och Björn Rosenström- Het. Visst, det var ju otroligt mysigt att få återuppleva gamla minnen ihop med barnen, men ändå.... Det var också smärtsamt. Det handlade hela tiden om ett liv jag inte längre lever, ett liv jag inte längre FÅR leva eftersom jag blev dumpad av deras pappa, ett liv som jag inte frivilligt lämnade och som jag saknat något fruktansvärt. Att sen få en glimt av det livet på ett sånt här sätt, bara en helg, och sen ska mitt liv fortsätta som det gjorde innan den helgen.... Det är näst intill tortyr...
En härlig tortyr visserligen, för det var underbart att känna deras omedelbara kärlek igen, hur de sökte sej till mej, ville sitta knä, ville brottas, ville höra sagorna, ville bada och busa och hålla handen. Och jag sökte mej nog till dem, njöt av att vila handen i barnens nackar igen, njöt av att prutta barnmagar, njöt av att bada och stoja i vattnet med dem, och sedan på kvällen se dem när de sover så oskuldsfulla och rena som bara barn kan vara. Vi gick på skattjakt och hittade en massa skrotgrejer, rostiga, trasiga, men värdefulla i ett barns ögon. Vi såg strutsar och grisar, får och getter.
Jag tror att de hade en jättefin helg här, och jag är trots allt väldigt glad att de kom hit och hälsade på. Nu har jag en sak jag kan stryka från "att-göra-listan". Det kvarstår dock att möta deras far.
Gråter
Står och rensar jordgubbar.
Tittar ut genom köksfönstret, med utsikten mot vägen in på gården.
Snart kommer de.
Barnen.
Tårarna rinner längs mina kinder, näsan snorar.
Det känns förfärligt ensamt att vara tvungen att vänta på barnen alldeles ensam.
När mamma vet hur svårt jag tycker det är, när alla vet hur svårt jag tycker det är.
Paniken sprider sej i kroppen och jag ringer de människor som jag tror skulle kunna trösta.
Ringer och ringer men ingen svarar.
Det är bara jag och mina tårar och ett stort hus som väntar på barnen.
Hyperventilerar. Allt går åt skogen.
Barnen kommer hit och hälsar på!
Rogers barn. Williams barnbarn.
Mina gamla ungar, mina älsklingar.
Som jag saknat.
Och nu strilar det vått på mina kinder utan att jag riktigt vet varför.
Kanske för att jag är så orolig och rädd för vad som kommer hända när de är här.
När jag äntligen får se deras blonda kalufser.
Jag vill ju inte gråta då, vill inte bete mej som en knäpp tant, utan vara samma gamla vanliga emma för dem.
Men kan jag när det gör så ont att tänka på dem, hur ska jag då klara av att krama om dem, prata med dem, läsa godnattsaga igen...
Varför utsätter jag mej för detta? Och varför är jag alldeles ensam???
"Det har tidvis gått bra, tidvis har saknaden lagt sej..."
Men nu går det inte bra. Alls.
Känner mej smått hysterisk, jag kan verkligen inte sluta gråta.......
Kom och håll om mej en stund, låt mej vila mina blöta kinder mot din axel, och ta mej sen i handen och hjälp mej möta barnen.
Jag är rädd.
Jag vill knappt längre.
Jag vågar nog inte.
Det här var en dum idé.
Älskade ungar!
Om ni skulle läsa det här, så ta det inte på fel sätt, jag vill inget hellre än att allt ska vara som förut, att jag ska få finnas i era liv, som en naturlig del, som en självklarhet. Vill se er växa upp och bli fina människor, vill stötta er och hjälpa er med glosläsning, kärleksbekymmer och skjutsning till judon.
Men jag kan inte, och det är det som gör så ont.
Att träffa er blir en påminnelse om det liv jag levde men aldrig kommer leva igen.
Jag kan inte annat än gråta.
Tittar ut genom köksfönstret, med utsikten mot vägen in på gården.
Snart kommer de.
Barnen.
Tårarna rinner längs mina kinder, näsan snorar.
Det känns förfärligt ensamt att vara tvungen att vänta på barnen alldeles ensam.
När mamma vet hur svårt jag tycker det är, när alla vet hur svårt jag tycker det är.
Paniken sprider sej i kroppen och jag ringer de människor som jag tror skulle kunna trösta.
Ringer och ringer men ingen svarar.
Det är bara jag och mina tårar och ett stort hus som väntar på barnen.
Hyperventilerar. Allt går åt skogen.
Barnen kommer hit och hälsar på!
Rogers barn. Williams barnbarn.
Mina gamla ungar, mina älsklingar.
Som jag saknat.
Och nu strilar det vått på mina kinder utan att jag riktigt vet varför.
Kanske för att jag är så orolig och rädd för vad som kommer hända när de är här.
När jag äntligen får se deras blonda kalufser.
Jag vill ju inte gråta då, vill inte bete mej som en knäpp tant, utan vara samma gamla vanliga emma för dem.
Men kan jag när det gör så ont att tänka på dem, hur ska jag då klara av att krama om dem, prata med dem, läsa godnattsaga igen...
Varför utsätter jag mej för detta? Och varför är jag alldeles ensam???
"Det har tidvis gått bra, tidvis har saknaden lagt sej..."
Men nu går det inte bra. Alls.
Känner mej smått hysterisk, jag kan verkligen inte sluta gråta.......
Kom och håll om mej en stund, låt mej vila mina blöta kinder mot din axel, och ta mej sen i handen och hjälp mej möta barnen.
Jag är rädd.
Jag vill knappt längre.
Jag vågar nog inte.
Det här var en dum idé.
Älskade ungar!
Om ni skulle läsa det här, så ta det inte på fel sätt, jag vill inget hellre än att allt ska vara som förut, att jag ska få finnas i era liv, som en naturlig del, som en självklarhet. Vill se er växa upp och bli fina människor, vill stötta er och hjälpa er med glosläsning, kärleksbekymmer och skjutsning till judon.
Men jag kan inte, och det är det som gör så ont.
Att träffa er blir en påminnelse om det liv jag levde men aldrig kommer leva igen.
Jag kan inte annat än gråta.
Ang. sjukgymnasten
Visst var hon fin; blond, fräsch, smal och trevlig. Visst berömde hon mina bruna ben, och visst var hennes händer sköna. Visst kom vi bra överens och visst ska hon ringa om några veckor. Men... min gaydar gav inget utslag, hon var hon hetero. Och anledningen till att vi kom bra överens var nog hennes professionalism, anledningen till att hon ska ringa är för att kolla hur det går med mina ben och mitt träningsprogram. Mer än så var det inte, och jag är inte besviken. En hyp är en hyp och det är det som är det roliga.
Jag får inte springa nu på några veckor, alltså ingen mer korpfotboll, och inga joggingturer eller tennismatcher. Simma får jag och cykla, och gå, men inte nån mil utan lagom långt så inte benen blir för ansträngda. Dessutom ska jag träna en gång om dan, göra övningar som jag fått av henne och som ska hjälpa mej att stretcha ut muskler och annat så att benhinnorna läker. Tar givetvis detta på största allvar.
Jag får inte springa nu på några veckor, alltså ingen mer korpfotboll, och inga joggingturer eller tennismatcher. Simma får jag och cykla, och gå, men inte nån mil utan lagom långt så inte benen blir för ansträngda. Dessutom ska jag träna en gång om dan, göra övningar som jag fått av henne och som ska hjälpa mej att stretcha ut muskler och annat så att benhinnorna läker. Tar givetvis detta på största allvar.
Hyp
Idag kör jag en hyyyp.
Man får ha såna ibland och det gör ingenting för det är inget farligt. sådeså.
Jag väcktes av mamma som gnällde om tvätten, hon blir inte nöjd om det inte görs exakt på hennes vis, och kände att "det blir en sur dag idag", men så vände det.
Jag började tänka på gårdagskvällens roliga, fnittriga samtal med Donna och med Mister Najsgaj och så kom jag ihåg vad som ska hända idag.
Sjukgymnasten!
Igår pratade jag med en sjukgymnast på vårdcentralen i Säter (om du läser det här, förlåt om du känner dej uthängd), hon lät trevlig och ung på rösten men sen tänkte jag väl inget mer på det.
På kvällen låg jag och tänkte på det hela och med ens hade hon blivit snygg, ung var hon ju redan, och dessutom blev JAG snygg, och när hon tog på mina ben för att undersöka mina benhinnor som gör ont, så blev hon tänd på mej...
eftersom benen förstås var nyrakade och sköna att ta på, dessutom fortfarande bruna sen Kroatienresan, och vi skulle kanske eventuellt ha sex redan i undersökningsrummet, alternativt byta nummer med pilska blickar och träffas igen mycket snart och knulla varann sanslösa....
Tillsammans med Donna över telefonen blev det till en riktigt het träff där hon sjukgymnasten verkligen var snygg och där jag verkligen måste fixa till mej innan besöket.
Sagt och gjort.
I morse, istället för att bli sur hela dan för att mamma är så taktlös och gnällig, hoppade jag in i duschen, rakade de där bruna benen, tvättade det där lortiga håret och smörjde in en ansiktsmask i ansiktet.
Nu är jag så snygg, rent kroppsligt, som jag kan bli, men för vem?
För en sjukgymnast som jag aldrig har sett och som framför allt lät trevlig över telefonen igår.
Visst klassas detta som en hyp? :-)
Natt i Vikmanshyttan
"- Ska jag? Ska jag? Är det säkert? Ska jag?" och så den pillimariska blicken hos 4 åringen som funderar på om han ska hoppa ner från den gröna stolen i badrummet och komma till mitt knä så att vi kan borsta tänderna och komma igång med sagoläsningen. De där korta knubbiga benen böjda, leende från öra till öra...lagomt trött, men på gott humör. Kanske är det bara han och jag hemma, kanske finns det en annan anledning till att inte syskonen är med i den här minnessekvensen. Det var så länge sen jag träffade honom, inte en gång sen jag flyttade från Ljusdal har jag sett hans tjocka blonda kalufs, inte en enda gång fått känna hans armar kring min kropp. Visst vi har pratat någon gång över telefon, men frågan känns viktig. Minns han mej? Vem är jag för honom nu?
Det har börjat talas om ifall barnen ska komma ner och hälsa på mej någon helg nu i sommar. Med ens blir jag kallsvettig och nervös. Hur blir allting då? Vilket mottagande får jag av dem, vilka sår kan det tänkas riva upp inom mej, hur ska jag förhålla mej till dessa underbara ungar när det var så länge sen vi sågs? kommer jag falla in i modersrollen igen, eller blir jag en stel och konstig vuxen...? kommer jag få kramar av dem eller blir de blyga...? hur mycket har de vuxit, särskilt flickan, hon är ju en stor skolflicka nu..Och så börjar jag längta!
Efter att få ta med dem ut på utflykt, att få cykla iväg, att få upptäcka världen med deras ofördärvade ögon, att få läsa sagor, se på barnprogram, pyssla om dem, busa och lyssna på deras berättelser och erfarenheter.
Kanske blir det bra att träffa dem igen, ett sätt att under ordnade former, för mamma och william kommer ju närvara, prova mina vingar igen.
Jag fortsätter att känna mej kluven till det mesta. Ska man klippa banden helt? Hur funkar det då att prata i telefon flera timmar åt gången med en föredetta Ljusdalsbo? Det är många funderingar.
Det har börjat talas om ifall barnen ska komma ner och hälsa på mej någon helg nu i sommar. Med ens blir jag kallsvettig och nervös. Hur blir allting då? Vilket mottagande får jag av dem, vilka sår kan det tänkas riva upp inom mej, hur ska jag förhålla mej till dessa underbara ungar när det var så länge sen vi sågs? kommer jag falla in i modersrollen igen, eller blir jag en stel och konstig vuxen...? kommer jag få kramar av dem eller blir de blyga...? hur mycket har de vuxit, särskilt flickan, hon är ju en stor skolflicka nu..Och så börjar jag längta!
Efter att få ta med dem ut på utflykt, att få cykla iväg, att få upptäcka världen med deras ofördärvade ögon, att få läsa sagor, se på barnprogram, pyssla om dem, busa och lyssna på deras berättelser och erfarenheter.
Kanske blir det bra att träffa dem igen, ett sätt att under ordnade former, för mamma och william kommer ju närvara, prova mina vingar igen.
Jag fortsätter att känna mej kluven till det mesta. Ska man klippa banden helt? Hur funkar det då att prata i telefon flera timmar åt gången med en föredetta Ljusdalsbo? Det är många funderingar.
Näe..
min självmedicineringsplan hjälpte inte.
kanske kan det då vara pms? även utan själva mensen som naturlig fortsättning? för varför skulle en svacka annars infinna sej precis just nu om det inte finns någon orsak till den?
och vad skulle vara orsaken nu? helgens möte med mister najsgaj, kungen av förspel? i så fall är jag i sanning sjuk i huvudet.
men å andra sidan. det är en sak att utan problem klara av att hålla sej vid ytan när ingen någonsin kräver mer än yta av mej, och något helt annat att hålla sej flytande när någon är intresserad av det som finns där under och luckrar upp skalet. Skorpan.
Kanske är inte ledsamheten längre bort än så? Kanske krävs det bara att jag får nosa på lycka igen för att falla ner i något som gör ont och som gnager på mej igen långt inne? Det som var i helgen var något som skulle kunna bli något, och jag kände det med både glädje och skräck. JAG ÄR INTE REDO! Jag vill inte låta någon ny människa komma så nära mej som Roger gjorde. Jag vågar inte. Sänka garden. Släppa in någon. Se nu vad som hände... Och det är ju inte alls hans fel, han gjorde inget fel. Det är inte du, det är mej det är fel på, den slitna klyschan. Stämmer.
Idag känner jag mej låg som igår. Det har visserligen hjälpt att hålla mej sysselsatt på jobbet som jag började idag, men ändå...det är inte som vanligt. Det är inte lika enkelt att le, orka, kämpa, ta kontakt, vara social, som det varit nu ett tag. Idag kändes det som att hela världen var emot mej för att jag först inte fick plats i någon av bilarna till kvällens korpfotbollsmatch. Big deal. Men känner man sej ensam och lite utanför gemenskapen från början, känns det hopplöst definitivt när man inte ens kan få samåka med någon.... Så kan min hjärna gå i gång på det där, och jag sitter väl snart här och gråter över missad match. I en sport jag egentligen inte bryr mej om eller gillar. Sjuuukt konstigt.
Roger har funnits nära. Jag har lyssnat på barnens favoritskiva i bilen till och från jobbet, och nu när jag satt här och skulle sortera kort på datorn, kom det fram bilder på både honom och barnen från olika tillfällen när båda familjerna träffats, påsk, domsöndagshelgen i Sthlm, lillgrabbens 4 års dag... Visst saknar jag. Det gäller bara att distansera sej. Och det tar nog tid. Mycket längre tid än jag någonsin kunnat förstå.
Tänk att jag älskade så ändå, att det liksom aldrig verkar gå över. Det där såret där inne, verkar vara lika svårläkt som sprickorna jag har under högerfoten. Men innan sommarn är slut så....
kanske kan det då vara pms? även utan själva mensen som naturlig fortsättning? för varför skulle en svacka annars infinna sej precis just nu om det inte finns någon orsak till den?
och vad skulle vara orsaken nu? helgens möte med mister najsgaj, kungen av förspel? i så fall är jag i sanning sjuk i huvudet.
men å andra sidan. det är en sak att utan problem klara av att hålla sej vid ytan när ingen någonsin kräver mer än yta av mej, och något helt annat att hålla sej flytande när någon är intresserad av det som finns där under och luckrar upp skalet. Skorpan.
Kanske är inte ledsamheten längre bort än så? Kanske krävs det bara att jag får nosa på lycka igen för att falla ner i något som gör ont och som gnager på mej igen långt inne? Det som var i helgen var något som skulle kunna bli något, och jag kände det med både glädje och skräck. JAG ÄR INTE REDO! Jag vill inte låta någon ny människa komma så nära mej som Roger gjorde. Jag vågar inte. Sänka garden. Släppa in någon. Se nu vad som hände... Och det är ju inte alls hans fel, han gjorde inget fel. Det är inte du, det är mej det är fel på, den slitna klyschan. Stämmer.
Idag känner jag mej låg som igår. Det har visserligen hjälpt att hålla mej sysselsatt på jobbet som jag började idag, men ändå...det är inte som vanligt. Det är inte lika enkelt att le, orka, kämpa, ta kontakt, vara social, som det varit nu ett tag. Idag kändes det som att hela världen var emot mej för att jag först inte fick plats i någon av bilarna till kvällens korpfotbollsmatch. Big deal. Men känner man sej ensam och lite utanför gemenskapen från början, känns det hopplöst definitivt när man inte ens kan få samåka med någon.... Så kan min hjärna gå i gång på det där, och jag sitter väl snart här och gråter över missad match. I en sport jag egentligen inte bryr mej om eller gillar. Sjuuukt konstigt.
Roger har funnits nära. Jag har lyssnat på barnens favoritskiva i bilen till och från jobbet, och nu när jag satt här och skulle sortera kort på datorn, kom det fram bilder på både honom och barnen från olika tillfällen när båda familjerna träffats, påsk, domsöndagshelgen i Sthlm, lillgrabbens 4 års dag... Visst saknar jag. Det gäller bara att distansera sej. Och det tar nog tid. Mycket längre tid än jag någonsin kunnat förstå.
Tänk att jag älskade så ändå, att det liksom aldrig verkar gå över. Det där såret där inne, verkar vara lika svårläkt som sprickorna jag har under högerfoten. Men innan sommarn är slut så....
Den där känslan
...av att glida på ett tak... sjunger Hellstrand och jag tror att jag vet vad han menar. Ett förlopp som man liksom inte kan hindra, sakta men obönhörligen dras man neråt och man vet vad som väntar där nere. Eller tror sej veta. Eller tror att det inte går att stanna, få fäste någonstans. Men det kanske går?
Idag är en dag utan särskilt mycket fäste. Hela eftermiddagen har varit slipprig, liksom hal. Jag har inte nått fram till folk, inte ens till mej själv. Känns som om jag halkat runt, glidit, inte riktigt hört, inte riktigt varit med. Och så en miljon små tankar som snurrar i ens huvud.
Vad som började som något av det mest underbar, personliga och intima man kan göra för att tända mej, slutade med gråt och hård klump i...hjärtat? För att som en blixt dök en gammal känsla upp, en gammal mun som brukade befinna sej där, en gammal kärlek och en gammal kåthet, och även om det var länge sen, kändes det för en sekund som om det var bara ett ögonblick sen. Att en man skulle komma så nära igen. Att den mannen skulle vara han som ändå samtidigt är så lik och olik, värd en egen chans, bilda egna minnen och.... tankarna virvlar i skallen, fötterna och kroppen känns som om de vore inhöljda i något slipprigt och halt hölje av plast eller gummi... Min egen vanliga bubbla, men kanske jag vet hur man spräcker den den här gången?
Jag ska sova och låta den där känslan av att glida på ett tak och tappa kontrollen försvinna iväg för att i morgon bitti vara borta.
Idag är en dag utan särskilt mycket fäste. Hela eftermiddagen har varit slipprig, liksom hal. Jag har inte nått fram till folk, inte ens till mej själv. Känns som om jag halkat runt, glidit, inte riktigt hört, inte riktigt varit med. Och så en miljon små tankar som snurrar i ens huvud.
Vad som började som något av det mest underbar, personliga och intima man kan göra för att tända mej, slutade med gråt och hård klump i...hjärtat? För att som en blixt dök en gammal känsla upp, en gammal mun som brukade befinna sej där, en gammal kärlek och en gammal kåthet, och även om det var länge sen, kändes det för en sekund som om det var bara ett ögonblick sen. Att en man skulle komma så nära igen. Att den mannen skulle vara han som ändå samtidigt är så lik och olik, värd en egen chans, bilda egna minnen och.... tankarna virvlar i skallen, fötterna och kroppen känns som om de vore inhöljda i något slipprigt och halt hölje av plast eller gummi... Min egen vanliga bubbla, men kanske jag vet hur man spräcker den den här gången?
Jag ska sova och låta den där känslan av att glida på ett tak och tappa kontrollen försvinna iväg för att i morgon bitti vara borta.
Om den man är
Jag menar, jag är ju jag. Men jag kan ju också vara jag på en del olika sätt. Betyder det att jag är sann oavsett vilket jag jag presenterar? Och sen det där med att det är en skillnad mellan att ljuga och bara undanhålla sanningen. Det är inte helt enkelt. Det här är jag. I alla fall en del av mej. Gillar du den? Vågar jag ge dej fortsättningen? Det är ju inte att ljuga att ta det lugnt, eller?
Jag är jag på så många olika vis, i så många olika situationer. Jag försöker att vara ärlig mot mej själv, och ibland lyckas jag. Ibland vill jag dock inte ta reda på vad som vore bäst för mej eftersom det inte stämmer överens med bilden jag har om hur mitt liv ska utvecklas. Det är väl att ljuga, antar jag. På ett sätt. Att inte vara sej själv. Hela vägen.
Klart att jag är underbar! Jag är fantastisk på en mängd områden, och det är ingen lögn. Jag är en bra kock, är social och trevlig, lättpratad, öppen, ganska rolig, avslappnad, har självdistans och är ganska omtänksam. Jag ser väl okej bra ut och är rätt bra i sängen. Klart jag är underbar och vacker, vissa dagar i vissa situationer.
Klart att jag är fruktansvärt svår att leva med. Jag har ett hetsigt humör, kan överreagera och vara dramaqueen över något som knappast förtjänade den uppmärksamheten. Jag har en massa principer som är viktiga för mej men som egentligen bara är bluff och luftslott, och jag bryter ständigt mot dem själv. Jag är lat och bekväm och det är också en sanning.
Jag är den jag är. Och det är så sant som det är sagt.
Jag är jag på så många olika vis, i så många olika situationer. Jag försöker att vara ärlig mot mej själv, och ibland lyckas jag. Ibland vill jag dock inte ta reda på vad som vore bäst för mej eftersom det inte stämmer överens med bilden jag har om hur mitt liv ska utvecklas. Det är väl att ljuga, antar jag. På ett sätt. Att inte vara sej själv. Hela vägen.
Klart att jag är underbar! Jag är fantastisk på en mängd områden, och det är ingen lögn. Jag är en bra kock, är social och trevlig, lättpratad, öppen, ganska rolig, avslappnad, har självdistans och är ganska omtänksam. Jag ser väl okej bra ut och är rätt bra i sängen. Klart jag är underbar och vacker, vissa dagar i vissa situationer.
Klart att jag är fruktansvärt svår att leva med. Jag har ett hetsigt humör, kan överreagera och vara dramaqueen över något som knappast förtjänade den uppmärksamheten. Jag har en massa principer som är viktiga för mej men som egentligen bara är bluff och luftslott, och jag bryter ständigt mot dem själv. Jag är lat och bekväm och det är också en sanning.
Jag är den jag är. Och det är så sant som det är sagt.
06:10
Solsken in på en uppblåsbar säng i en kvalmig lägenhet. En rufsig Emma, en varm kropp.
Solsken in på en vaken man. Ett möte, med innerlighet som så länge saknats.
Ett täcke ut på en ranglig byggnadsställning. 06:10 på morgonen och solen värmer redan.
Två människor som långsamt låter sej vaknas och sövas på samma gång, med ryggarna mot tegelplattor och fötterna dinglande över kanten. Två våningar upp. Sådär lite "wild and crazy"... Så där som man kan njuta av länge efteråt.
Klättra ut genom ett fönster. Njuta av varm morgonsol. Lära känna en ny människa så där lugnt och försiktigt.
Och ändå. Det går inte, finns ingen fortsättning. Det är bara här och nu och båda vet det. Men det hindrar inget. Solen tillåter det loja, det morgontrötta, det bakfulla att ta plats. Det nyfikna.
Solsken rakt på ett par ihopkrupet på en byggnadsställning. Ibland står tiden stilla. Ibland går det att njuta av något flyktigt och det flyktiga kan kännas som en evighet när man verkligen längtat.
Solsken in på en vaken man. Ett möte, med innerlighet som så länge saknats.
Ett täcke ut på en ranglig byggnadsställning. 06:10 på morgonen och solen värmer redan.
Två människor som långsamt låter sej vaknas och sövas på samma gång, med ryggarna mot tegelplattor och fötterna dinglande över kanten. Två våningar upp. Sådär lite "wild and crazy"... Så där som man kan njuta av länge efteråt.
Klättra ut genom ett fönster. Njuta av varm morgonsol. Lära känna en ny människa så där lugnt och försiktigt.
Och ändå. Det går inte, finns ingen fortsättning. Det är bara här och nu och båda vet det. Men det hindrar inget. Solen tillåter det loja, det morgontrötta, det bakfulla att ta plats. Det nyfikna.
Solsken rakt på ett par ihopkrupet på en byggnadsställning. Ibland står tiden stilla. Ibland går det att njuta av något flyktigt och det flyktiga kan kännas som en evighet när man verkligen längtat.
Kroatien
Jag dog inte.
Ingen begravning behövde hållas.
Att flyga är ju ingen konst, egentligen.
Att vara utomlands är härligt,
i rätt sällskap,
i rätt takt,
med rätt inställning.
Och det hade vi.
Jag är helnöjd.
Nu är livet tillbaka i sin stilla gång,
det blir en del festande,
men även lite korpfotboll
och ogräsrensning
och bäbisgull.
Jag har gått sista gången hos Kuratorn
och det kändes helt rätt att sluta nu
jag mår bra igen,
har tagit mej upp ur det mörka hålet.
Jag är tillbaka på banan.
Jag längtar efter kärlek,
men handskas rätt bra med mitt singelliv
- tycker jag själv åtminstone!
jag Försöker njuta av nuet
Försöker njuta av det fria livet.
Nakenbadade med Ola och Micke i söndags morse efter krogen
Mamma och jag har bestämt oss för att bada varje dag hela sommaren
Att gulla med andra människors bäbisar är inte fy skam det heller
Att kunna åka på impuls till Fagersta för att se Stefan Sundström med Lisa är härligt
Det lilla livet
det lugna livet
Snart börjar sommarjobbet och då blir det full fart igen.
Nu ska jag göra mej i ordning för att åka in till Borlänge och gratulera brorsans sambo
hon tar studenten idag.
Vad det känns länge sen som jag själv stod där på trappan och sjöng!
Är ett lejon så här?
LEO -The Lion
Great talker.
Attractive and passionate.
Laid back.
Usually happy, but when unhappy tend to be grouchy and childish.
A leo´s problem becomes everyone´s problem.
Most Leos are very predictable and tend to be monotonous.
Knows how to have fun.
Is really good at almost anything.
Great kisser.
Very predictable.
Outgoing.
Down to earth.
Addictive.
Attractive.
Loud.
Loves being in long relationships.
Talkative.
Not one to mess with.
Rare to find.
Good when found.
Great talker.
Attractive and passionate.
Laid back.
Usually happy, but when unhappy tend to be grouchy and childish.
A leo´s problem becomes everyone´s problem.
Most Leos are very predictable and tend to be monotonous.
Knows how to have fun.
Is really good at almost anything.
Great kisser.
Very predictable.
Outgoing.
Down to earth.
Addictive.
Attractive.
Loud.
Loves being in long relationships.
Talkative.
Not one to mess with.
Rare to find.
Good when found.
Inför Kroatienresan
jag håller på och packar idag.
som vanligt ute i näst sista sekund.
det finns ju ingen möjlighet nu att skaffa det som man kanske eventuellt kommer på att man borde haft med sej.
det är bara att göra det bästa av situationen. kanske är det det som jag gillar.
igår kväll skrev jag ner några ord om min egen begravning, ifall att. jag har nog börjat bli lite nervös inför flygresorna och vistelsen i utlandet. det är ju min första resa!
försökte välja musik till exempel, satt och lyssnade igenom vissa låtar på datorn och tänkte efter ifall de skulle passa på en begravning. och hur väljer man? sorgsna låtar eller hoppfulla tröstande låtar? personliga låtar eller låtar som rent textmässigt skulle funka på en begravning?
Ska man få folk att gråta lite extra för att texterna är så grymt fina, det känns lite grymt... bättre att satsa på det någorlunda tröstande.
När man börjar tänka på det här viset, vilka skulle komma, och vilka skulle bli allra mest ledsna, förutom familjen och släkten? Vilka oväntade människor skulle ha dykt upp i kyrkan, vilka som jag idag inte vet om, skulle sakna och gråta över mej? Eller tvärtom, vilka som jag tror skulle bli ledsna skulle reagera helt tvärtom?
Emmylou Harris- This sweet old world
Anna Ternheims cover- When tomorrow comes
Nina Ramsby/Martin Hederos- I sin storhet
Dan Viktor- Jag vill tro på våran värld
Tomas Andersson Wij- En värld som förtjänar dig
som vanligt ute i näst sista sekund.
det finns ju ingen möjlighet nu att skaffa det som man kanske eventuellt kommer på att man borde haft med sej.
det är bara att göra det bästa av situationen. kanske är det det som jag gillar.
igår kväll skrev jag ner några ord om min egen begravning, ifall att. jag har nog börjat bli lite nervös inför flygresorna och vistelsen i utlandet. det är ju min första resa!
försökte välja musik till exempel, satt och lyssnade igenom vissa låtar på datorn och tänkte efter ifall de skulle passa på en begravning. och hur väljer man? sorgsna låtar eller hoppfulla tröstande låtar? personliga låtar eller låtar som rent textmässigt skulle funka på en begravning?
Ska man få folk att gråta lite extra för att texterna är så grymt fina, det känns lite grymt... bättre att satsa på det någorlunda tröstande.
När man börjar tänka på det här viset, vilka skulle komma, och vilka skulle bli allra mest ledsna, förutom familjen och släkten? Vilka oväntade människor skulle ha dykt upp i kyrkan, vilka som jag idag inte vet om, skulle sakna och gråta över mej? Eller tvärtom, vilka som jag tror skulle bli ledsna skulle reagera helt tvärtom?
Emmylou Harris- This sweet old world
Anna Ternheims cover- When tomorrow comes
Nina Ramsby/Martin Hederos- I sin storhet
Dan Viktor- Jag vill tro på våran värld
Tomas Andersson Wij- En värld som förtjänar dig
Barnbarnbarnbarnbarn
Hela natten inatt känns det som om jag drömde om barn, om förlossning, om fostervatten, krystvärkar och..barn.
Vaknade och drömmen kändes så verklig att jag kände på magen för att se om den fortfarande var så stor som den varit i drömmen..(eh jag vet konstigt att ha stor mage utan barn i den men det var ju en dröm!) men magen var precis som vanligt. Det var som om jag saknade barnen jag fött i drömmarna, jag tror att jag hann med två förlossningar på en natt.
Betyder det att jag kommer att få två barn? Jösses vad jag längtar efter dem just nu i så fall!
När jag spådde mej för några år sedan sa kvinnan att hon såg att jag skulle få en dotter, att hon redan hade valt ut mej att bli hennes mamma. Kanske har flickan fått sällskap av ett syskon till där i de ofödda barnens tillhåll?
Jag känner att min biologiska klocka skenar iväg med mej, trots att jag är så fruktansvärt långt ifrån att skaffa barn. Det är dags... jag borde ha ett tryggt och stabilt förhållande med någon som jag ska leva tillsammans med för resten av livet, inte strula runt och vara singel. Been there, done that.
Jag vet att jag ska försöka leva i nuet, men den här dagen har känts helt konstig...kan inte låta bli att längta. Jag var mamma på riktigt inatt, inte plastmamma, inte barnvakt, jag var MAMMA, och det var en underbar upplevelse. Mera sånt! :-)
Vaknade och drömmen kändes så verklig att jag kände på magen för att se om den fortfarande var så stor som den varit i drömmen..(eh jag vet konstigt att ha stor mage utan barn i den men det var ju en dröm!) men magen var precis som vanligt. Det var som om jag saknade barnen jag fött i drömmarna, jag tror att jag hann med två förlossningar på en natt.
Betyder det att jag kommer att få två barn? Jösses vad jag längtar efter dem just nu i så fall!
När jag spådde mej för några år sedan sa kvinnan att hon såg att jag skulle få en dotter, att hon redan hade valt ut mej att bli hennes mamma. Kanske har flickan fått sällskap av ett syskon till där i de ofödda barnens tillhåll?
Jag känner att min biologiska klocka skenar iväg med mej, trots att jag är så fruktansvärt långt ifrån att skaffa barn. Det är dags... jag borde ha ett tryggt och stabilt förhållande med någon som jag ska leva tillsammans med för resten av livet, inte strula runt och vara singel. Been there, done that.
Jag vet att jag ska försöka leva i nuet, men den här dagen har känts helt konstig...kan inte låta bli att längta. Jag var mamma på riktigt inatt, inte plastmamma, inte barnvakt, jag var MAMMA, och det var en underbar upplevelse. Mera sånt! :-)
kär i kärleken?
Vilken klassiker det skulle vara.
Kanske skulle försöka göra om det till att vara kär i mej själv istället? Lära mej att njuta av mitt eget sällskap, tycka att jag är världens finaste människa och beundra min egen kropp i spegeln t.ex. Älska sej själv...
som Åsa sa: då har jag alltid älsklingen med mej...
Igår när jag åkte hem från Falun efter en heldag först med pappa och Lotta och sen med kusin Anders och Evelina, sken solen trots att klockan var närmare åtta på kvällen, vinden var ljum, ljuset behagligt, allting så där ljuvligt grönt utanför bilfönstret.
Ett pirr!
Och sen ett till!
Det kändes som kärlekspirr och det kom igenom min kropp.
Varifrån? På grund av vem? Spelar det någon roll?
Mina tankar gick direkt till Storvik, till Daniel och min gamla välbekanta längtan. Men är den sann? Eller är det så att jag bara är just det..... kär i kärleken? Och spelar det någon roll?
Jag tänker bara njuta av pirret så länge det varar.
Kanske skulle försöka göra om det till att vara kär i mej själv istället? Lära mej att njuta av mitt eget sällskap, tycka att jag är världens finaste människa och beundra min egen kropp i spegeln t.ex. Älska sej själv...
som Åsa sa: då har jag alltid älsklingen med mej...
Igår när jag åkte hem från Falun efter en heldag först med pappa och Lotta och sen med kusin Anders och Evelina, sken solen trots att klockan var närmare åtta på kvällen, vinden var ljum, ljuset behagligt, allting så där ljuvligt grönt utanför bilfönstret.
Ett pirr!
Och sen ett till!
Det kändes som kärlekspirr och det kom igenom min kropp.
Varifrån? På grund av vem? Spelar det någon roll?
Mina tankar gick direkt till Storvik, till Daniel och min gamla välbekanta längtan. Men är den sann? Eller är det så att jag bara är just det..... kär i kärleken? Och spelar det någon roll?
Jag tänker bara njuta av pirret så länge det varar.
Något som maler
och ibland nyper
trycker på, stör.
en känsla av overklighet som inte är ovanlig i mitt liv numera.
en känsla av att världen och livet väntar på mej någon annan stans.
jag skulle så gärna vilja vara redo att älska och hitta kärleken igen
men det är långt dit, det är en avgrund mellan mej och lyckan
och kanske vill jag att det ska fortsätta vara långt tills jag är redo för kärlek igen
för hur skulle jag våga öppna mej igen?
jag är bränd, rädd och osäker. vet i sjutton hur jag ska kunna tro på någon som säger att den tycker om mej, och hur jag ska kunna tro att det den gången skulle kunna hålla bättre än vad det gjort hittills med kärleksförsöken.
jag är rädd för att ställas inför möjligheten att kunna älska igen, rädd att bli sviken igen.
då är det bättre att flirta med smågrabbarna som det i alla fall aldrig kan bli något seriöst med, då håller jag mej på den säkra sidan av livet. typ.
jag låg inatt/ morse hemma hos nån som dög att dela säng med, och han låg och tittade på min kropp...drog med försiktiga fingrar längs midjan, kysste huden så försiktigt. tyckte om vad han såg. jag njöt förstås, men ändå kunde jag inte riktigt ta in hans ord. Som om de inte riktigt räknades. Som om ingens ord riktigt räknas förutom de som jag tänker på och saknar så hjärtat värker. Det går inte att laga ett trasigt hjärta med andra människors närhet. Jag längtar efter Daniel så det känns som om jag skulle bli tokig. Och ändå vet jag ingenting om hur hans liv ser ut nu, vad han tänker kring mej och oss, ingenting.
Tänk om det skulle kunna bli vi igen, skulle det funka? Skulle det kännas som om jag var tillbaka i verkligheten då?Jag blir tokig på den här bubblan, där alla andras liv fortsätter och utvecklas. Barn blir gjorda, sambos blir till, prylar köps, resor planeras och hus köps och renoveras, relationer utvecklas och invecklas...allt medan jag står och stampar på samma punkt hela tiden. Gud vilken tråkig människa jag måste vara!
trycker på, stör.
en känsla av overklighet som inte är ovanlig i mitt liv numera.
en känsla av att världen och livet väntar på mej någon annan stans.
jag skulle så gärna vilja vara redo att älska och hitta kärleken igen
men det är långt dit, det är en avgrund mellan mej och lyckan
och kanske vill jag att det ska fortsätta vara långt tills jag är redo för kärlek igen
för hur skulle jag våga öppna mej igen?
jag är bränd, rädd och osäker. vet i sjutton hur jag ska kunna tro på någon som säger att den tycker om mej, och hur jag ska kunna tro att det den gången skulle kunna hålla bättre än vad det gjort hittills med kärleksförsöken.
jag är rädd för att ställas inför möjligheten att kunna älska igen, rädd att bli sviken igen.
då är det bättre att flirta med smågrabbarna som det i alla fall aldrig kan bli något seriöst med, då håller jag mej på den säkra sidan av livet. typ.
jag låg inatt/ morse hemma hos nån som dög att dela säng med, och han låg och tittade på min kropp...drog med försiktiga fingrar längs midjan, kysste huden så försiktigt. tyckte om vad han såg. jag njöt förstås, men ändå kunde jag inte riktigt ta in hans ord. Som om de inte riktigt räknades. Som om ingens ord riktigt räknas förutom de som jag tänker på och saknar så hjärtat värker. Det går inte att laga ett trasigt hjärta med andra människors närhet. Jag längtar efter Daniel så det känns som om jag skulle bli tokig. Och ändå vet jag ingenting om hur hans liv ser ut nu, vad han tänker kring mej och oss, ingenting.
Tänk om det skulle kunna bli vi igen, skulle det funka? Skulle det kännas som om jag var tillbaka i verkligheten då?Jag blir tokig på den här bubblan, där alla andras liv fortsätter och utvecklas. Barn blir gjorda, sambos blir till, prylar köps, resor planeras och hus köps och renoveras, relationer utvecklas och invecklas...allt medan jag står och stampar på samma punkt hela tiden. Gud vilken tråkig människa jag måste vara!