Livet...
Livet. livet. LIVET!
Visst är det just det här som är livet. Livet. LIVET. LIIIVET! det är här och nu och det går inte att leva i något annat än nuet. Spelar ingen roll vad som hänt eller vad som ska hända. Det är nu vi lever. Livet.
Ja, det är det här som är livet, det håller på för fullt, det står inte på paus bara för att vi känner oss nollställda och låga.. Det rusar inte på fortare för att vi jäktar och stressar. Livet är livet, en oerhört gåva som vi måste vara rädda om.
Livet. Det pulserande liv som finns i oss alla, bakom alla stängda fasader, bakom alla trötta ögon, det liv som vi måste bejaka och tacka för.
Tack gud för allt fint som finns i min värld, i mitt liv. Tack för min underbara familj, mina sköna vänner, min trygga och tålmodiga karl. Mitt liv är på många sätt ett oerhört rikt liv, ett tryggt och stabilt liv, ekonomiskt, känslomässigt... ja på alla sätt egentligen.
Det gäller bara att inse hur bra man har det. Vilken gåva livet är. Livet! Ja, det där som pågår varenda sekund, som visserligen gör oss äldre hela tiden, men som också gör oss levande, kloka och kärleksfulla.
Liv. "Liv ger kraft längtan lust, liv är vilja, att gå din egen väg, varje gång stigen delas är vägvalet ditt, ditt är livet allt händer nu..." /Volund, en av de mest minnesvärda föreställningar jag har varit på i mitt liv.
Det håller i sej..
ja, eller det VÄXER!
ruset jag känner inom mej nu, glädjen i att vara hans kvinna, tillhöra hans hjärta. det är egentligen obeskrivligt, varför försöka få fram ord för vad som känns inne i mej..
det dansar...
spritter...
jag ler och tänker på honom hela hela tiden..
jag är lätt inombords, väger lika lite som en kolibri..
jag älskar..
att det kan kännas så här ljuvligt att vara förälskad och att älska..
och bli älskad..
Det är nära till tårar nu, den glädje som fyller mej är överväldigande.. ovan..
mycket som gått på rutin, mycket som inte fungerat på sistone.. Vi behövde det här, en sån här morgon, en sån här dag full av längtan och kärleksmys.
kan inte få nog av min karl.
ruset jag känner inom mej nu, glädjen i att vara hans kvinna, tillhöra hans hjärta. det är egentligen obeskrivligt, varför försöka få fram ord för vad som känns inne i mej..
det dansar...
spritter...
jag ler och tänker på honom hela hela tiden..
jag är lätt inombords, väger lika lite som en kolibri..
jag älskar..
att det kan kännas så här ljuvligt att vara förälskad och att älska..
och bli älskad..
Det är nära till tårar nu, den glädje som fyller mej är överväldigande.. ovan..
mycket som gått på rutin, mycket som inte fungerat på sistone.. Vi behövde det här, en sån här morgon, en sån här dag full av längtan och kärleksmys.
kan inte få nog av min karl.
Jag träffade en man
blev kär i honom, blev ihop med honom, och blev att börja älska honom.
Jag träffade en man och blev kär i honom, och i hans tre underbara barn, i huset, i trädgården, i sättet att leva.
Det är ett fantastiskt liv, för det allra mesta, det ger så mycket glädje att vara kring de här busfröna, att dela deras tankar och funderingar, känna deras tilltro och tillit till mej öka för varje gång.
Jag blev att börja älska honom, mannen jag träffade som genom ödet, och jag älskar hans barn med. Älskar att smeka deras smala nackar, pussa på bulliga kinder, krama godnatt och gå in och se på dem sen när de sover. Det är en fysisk kärlek, en omedelbar och underbar kärlek, och den är besvarad.
Jag träffade en man och med på köpet fick jag så oerhört mycket som jag aldrig vågat drömma om skulle finnas i mitt liv så här snabbt. Barn, hus, trädgård och en oerhörd trygghet.
Ett lugn som det var länge sen jag kände.
Jag är så enormt tacksam för att jag fått träffa Honom. Kärleken. Som för med sej så mycket till mitt lilla liv.
Jag träffade en man och blev kär i honom, och i hans tre underbara barn, i huset, i trädgården, i sättet att leva.
Det är ett fantastiskt liv, för det allra mesta, det ger så mycket glädje att vara kring de här busfröna, att dela deras tankar och funderingar, känna deras tilltro och tillit till mej öka för varje gång.
Jag blev att börja älska honom, mannen jag träffade som genom ödet, och jag älskar hans barn med. Älskar att smeka deras smala nackar, pussa på bulliga kinder, krama godnatt och gå in och se på dem sen när de sover. Det är en fysisk kärlek, en omedelbar och underbar kärlek, och den är besvarad.
Jag träffade en man och med på köpet fick jag så oerhört mycket som jag aldrig vågat drömma om skulle finnas i mitt liv så här snabbt. Barn, hus, trädgård och en oerhörd trygghet.
Ett lugn som det var länge sen jag kände.
Jag är så enormt tacksam för att jag fått träffa Honom. Kärleken. Som för med sej så mycket till mitt lilla liv.
Jag vaknar...
och egentligen innan jag vaknat känner jag vilken sorts dag det kommer att bli. En skitdag. En skittorsdag.
hela kroppen fylls av obehag, olust. ovilja att åstadkomma en förändring. en uppryckning ur detta hopplösa stadium av självömkan och bitterhet. eller vad det nu är.
Han ringer. är han bra för mej? är han min räddning eller min förgörare...?
han pratar om att han skulle vilja kunna göra frukost på säng åt mej, med honung i théet och goda smörgåsar.
han säjer att han älskar mej och att det känns som om han gått på fest utan byxor eller gått ut mitt i vintern i t-shirt när jag inte är där. Det är något viktigt som fattas liksom. Och det är inte det att han är så disträ att han inte märker något förrän han är där på festen i bara kallingarna... han är ytterst medveten om hur mycket jag betyder för honom, när jag är där är "båset fullt". Och han skulle sakna mej långt innan kossan var borta.
ja kanske är han god. En bra person. Någon som vill mej allt gott.
Vad är det som gnager i mej...? varför alla dessa känslor av olust och obehag? (som om livet vore perfekt och fulländat bara man har någon som älskar en, va?)
ensamhet. olusten i att vara helt ensam och isolerad i en liten liten lägenhet långt bort ifrån allt viktigt. för lägenheten ligger inte i en spännande stad som Göteborg, inte nära familjen i Falun/Säter, inte nära någon riktigt god vän, inte nära kärleken och inte nära.... livet. Den här lägenheten känns som en vadderad cell, här finns inget att göra.... eller så finns det så mycket att göra att ingenting blir gjort. Här finns ingen som ringer, ingen som hälsar på, ingen som hör av sej.
och jag är rädd att jag grävt min egen grop, fallit rakt ner i TOFFELTRÄSKET! jag är så sällan här i Gävle för att jag helst av allt vill vara med R, att alla räknar med att jag jämt är med honom så ingen ringer när jag väl är här. Har jag blivit en sån som jag själv alltid föraktat? En sån tjej som väljer pojkvännen före kompisarna... fy fan.
Jag är ensam här, och när han säjer "men kom hit då, jag betalar din biljett om du kommer", så vet jag att jag egentligen är lika ensam där. Gräver min egen grop. Gräver min egen grop.
hela kroppen fylls av obehag, olust. ovilja att åstadkomma en förändring. en uppryckning ur detta hopplösa stadium av självömkan och bitterhet. eller vad det nu är.
Han ringer. är han bra för mej? är han min räddning eller min förgörare...?
han pratar om att han skulle vilja kunna göra frukost på säng åt mej, med honung i théet och goda smörgåsar.
han säjer att han älskar mej och att det känns som om han gått på fest utan byxor eller gått ut mitt i vintern i t-shirt när jag inte är där. Det är något viktigt som fattas liksom. Och det är inte det att han är så disträ att han inte märker något förrän han är där på festen i bara kallingarna... han är ytterst medveten om hur mycket jag betyder för honom, när jag är där är "båset fullt". Och han skulle sakna mej långt innan kossan var borta.
ja kanske är han god. En bra person. Någon som vill mej allt gott.
Vad är det som gnager i mej...? varför alla dessa känslor av olust och obehag? (som om livet vore perfekt och fulländat bara man har någon som älskar en, va?)
ensamhet. olusten i att vara helt ensam och isolerad i en liten liten lägenhet långt bort ifrån allt viktigt. för lägenheten ligger inte i en spännande stad som Göteborg, inte nära familjen i Falun/Säter, inte nära någon riktigt god vän, inte nära kärleken och inte nära.... livet. Den här lägenheten känns som en vadderad cell, här finns inget att göra.... eller så finns det så mycket att göra att ingenting blir gjort. Här finns ingen som ringer, ingen som hälsar på, ingen som hör av sej.
och jag är rädd att jag grävt min egen grop, fallit rakt ner i TOFFELTRÄSKET! jag är så sällan här i Gävle för att jag helst av allt vill vara med R, att alla räknar med att jag jämt är med honom så ingen ringer när jag väl är här. Har jag blivit en sån som jag själv alltid föraktat? En sån tjej som väljer pojkvännen före kompisarna... fy fan.
Jag är ensam här, och när han säjer "men kom hit då, jag betalar din biljett om du kommer", så vet jag att jag egentligen är lika ensam där. Gräver min egen grop. Gräver min egen grop.
En ros...
när jag satt där i tevesoffan med min ömmande mage.
när jag satt där och kunde egentligen inte sitta.
och inte ligga och knappt ens andas.
när jag hade varit mina turer på aktuen. fått mitt morfin. fått mina 4 läkares fingrar upp i rumpan. när de inte hittade någon anledning till mitt onda. när de skickat mej att köra ensam i bilen från Ljusdal till Hudiksvall och tillbaka med magen ömmande och värkande.
när jag satt där och kämpade mot allt som kändes orättvist och otroligt drygt (som att resa sej, gå på toa, fixa käk åt ungarna eller nåt annat vardagligt)..
då kom min underbara älskade karl med en ros. en stor sammetslen, mörkröd ros. med en halvmeter lång stjälk. med en doft av blomsteraffär.
och med tårar i mina ögon.
min underbare karl. han finns där och han stannar där. han är trygghet och självklarhet. han är den bästa jag kan tänka mej, så enkelt är det.
en ros som symboliserar... vändningen? oavsett vad magen innehåller (barn, cancer eller vad fan som helst) så går vi igenom det tillsammans. hur äckligt romantiskt som helst. men vafan. det ÄR ju så!
vändningen? nej fortsättningen. fortsättningen på vårt liv tillsammans.
när jag satt där och kunde egentligen inte sitta.
och inte ligga och knappt ens andas.
när jag hade varit mina turer på aktuen. fått mitt morfin. fått mina 4 läkares fingrar upp i rumpan. när de inte hittade någon anledning till mitt onda. när de skickat mej att köra ensam i bilen från Ljusdal till Hudiksvall och tillbaka med magen ömmande och värkande.
när jag satt där och kämpade mot allt som kändes orättvist och otroligt drygt (som att resa sej, gå på toa, fixa käk åt ungarna eller nåt annat vardagligt)..
då kom min underbara älskade karl med en ros. en stor sammetslen, mörkröd ros. med en halvmeter lång stjälk. med en doft av blomsteraffär.
och med tårar i mina ögon.
min underbare karl. han finns där och han stannar där. han är trygghet och självklarhet. han är den bästa jag kan tänka mej, så enkelt är det.
en ros som symboliserar... vändningen? oavsett vad magen innehåller (barn, cancer eller vad fan som helst) så går vi igenom det tillsammans. hur äckligt romantiskt som helst. men vafan. det ÄR ju så!
vändningen? nej fortsättningen. fortsättningen på vårt liv tillsammans.
En dag som idag..
Det är för det första inte ofta man blir överraskad en vanlig sketen torsdag i mitten av september. Det är valprat och regn och kallare än vanligt att hålla händerna på styret bara. Men annars är ju allt som vanligt, precis som det alltid är.
Och om man någon gång skulle bli lite överraskad, så kan man väl ge sej sjutton på att det är på ett tråkigt sätt, man visste inte att (fp) spionerade på (s), och man visste inte att det skulle regna nere i Gävle när det var helt okej väder uppe i Ljusdal och därför inte är beredd på skyfall och står där på perrongen alldeles paraplylös.
Men idag har jag stött på positiv överraskelse. Ovanligt. Oväntat! Välkommet!
Vi fyra tjejer som arbetar tillsammans med Projekt Regementet eller vad man ska kalla det, I14-arbetesgruppen, smög oss försiktigt in på Lars Söderbergs kontor, och fann... en guldgruva! Det visade sej att Högskolans Informationschef var en suverän person, som bjöd på fika, visade planscher, stängde av mobilen och ägnade hela sin uppmärksamhet åt oss. Vi blev bjudna på en rundtur bland Högskolan, och alltså regementets gamla byggnader, Söderberg berättade om platser, om händelser, kuriosa och vardagslivet under regementets aktiva dagar. Vi gick förbi Stora Vall, förbi Danspaviljongen, Klocktornet, till Soldathemmet och kyrkan som finns där. Vi blev visade upp i en muséielik del av huset där Konungar och Chefer satt på rad i sina fina porträtt, där bajonetter, Karolinertrummor och pokaler trängdes med pampiga skinnfåtöljer. Söderberg visade oss in i ett logement (det som vi numera har som klassrum) och beskrev livet på "luckan" för oss oerfarna icke-militäriska kvinnfolk. Otroligt intressant! Väl tillbaka på Lars Söderbergs kontor fick vi se en film från nedläggningen av I14, och när vi gick därifrån, var vi alldeles överväldigade av den generositet och den välvilja som han visat oss. Spontanitet, vilja att berätta en historia, ja... vi var alldeles tagna av den historiska rundturen och all information vi fullständigt blivit matade med!
Nu är klockan halv tre och jag ska inte längre försöka sinka mej själv i mitt arbete med att röja upp här i lägenheten. Det är kaos här, efter att vi två veckor nu bara stjälpt av diverse kläder, väskor, böcker, tyger, kuddar i en enda stor hög på golvet i sovrummet/vardagsrummet/arbetsrummet, ser här nu ut värre än... jag vet inte vad. Det är helt enkelt dags att städa. Ställa var sak på sin plats. Återskapa harmoni och lugn i dessa trånga utrymmen.
-Så du bor i Gävle?
- Ja.
-Funderar ni på att flytta ihop?
- Nej!
Varför den plötsliga negationen, varför undanhålla sanningen?
Vi funderar visst på det! Jätteofta! Varför kunde jag inte säja det när advokaten frågade?
Och om man någon gång skulle bli lite överraskad, så kan man väl ge sej sjutton på att det är på ett tråkigt sätt, man visste inte att (fp) spionerade på (s), och man visste inte att det skulle regna nere i Gävle när det var helt okej väder uppe i Ljusdal och därför inte är beredd på skyfall och står där på perrongen alldeles paraplylös.
Men idag har jag stött på positiv överraskelse. Ovanligt. Oväntat! Välkommet!
Vi fyra tjejer som arbetar tillsammans med Projekt Regementet eller vad man ska kalla det, I14-arbetesgruppen, smög oss försiktigt in på Lars Söderbergs kontor, och fann... en guldgruva! Det visade sej att Högskolans Informationschef var en suverän person, som bjöd på fika, visade planscher, stängde av mobilen och ägnade hela sin uppmärksamhet åt oss. Vi blev bjudna på en rundtur bland Högskolan, och alltså regementets gamla byggnader, Söderberg berättade om platser, om händelser, kuriosa och vardagslivet under regementets aktiva dagar. Vi gick förbi Stora Vall, förbi Danspaviljongen, Klocktornet, till Soldathemmet och kyrkan som finns där. Vi blev visade upp i en muséielik del av huset där Konungar och Chefer satt på rad i sina fina porträtt, där bajonetter, Karolinertrummor och pokaler trängdes med pampiga skinnfåtöljer. Söderberg visade oss in i ett logement (det som vi numera har som klassrum) och beskrev livet på "luckan" för oss oerfarna icke-militäriska kvinnfolk. Otroligt intressant! Väl tillbaka på Lars Söderbergs kontor fick vi se en film från nedläggningen av I14, och när vi gick därifrån, var vi alldeles överväldigade av den generositet och den välvilja som han visat oss. Spontanitet, vilja att berätta en historia, ja... vi var alldeles tagna av den historiska rundturen och all information vi fullständigt blivit matade med!
Nu är klockan halv tre och jag ska inte längre försöka sinka mej själv i mitt arbete med att röja upp här i lägenheten. Det är kaos här, efter att vi två veckor nu bara stjälpt av diverse kläder, väskor, böcker, tyger, kuddar i en enda stor hög på golvet i sovrummet/vardagsrummet/arbetsrummet, ser här nu ut värre än... jag vet inte vad. Det är helt enkelt dags att städa. Ställa var sak på sin plats. Återskapa harmoni och lugn i dessa trånga utrymmen.
-Så du bor i Gävle?
- Ja.
-Funderar ni på att flytta ihop?
- Nej!
Varför den plötsliga negationen, varför undanhålla sanningen?
Vi funderar visst på det! Jätteofta! Varför kunde jag inte säja det när advokaten frågade?