En dag som idag..
Det är för det första inte ofta man blir överraskad en vanlig sketen torsdag i mitten av september. Det är valprat och regn och kallare än vanligt att hålla händerna på styret bara. Men annars är ju allt som vanligt, precis som det alltid är.
Och om man någon gång skulle bli lite överraskad, så kan man väl ge sej sjutton på att det är på ett tråkigt sätt, man visste inte att (fp) spionerade på (s), och man visste inte att det skulle regna nere i Gävle när det var helt okej väder uppe i Ljusdal och därför inte är beredd på skyfall och står där på perrongen alldeles paraplylös.
Men idag har jag stött på positiv överraskelse. Ovanligt. Oväntat! Välkommet!
Vi fyra tjejer som arbetar tillsammans med Projekt Regementet eller vad man ska kalla det, I14-arbetesgruppen, smög oss försiktigt in på Lars Söderbergs kontor, och fann... en guldgruva! Det visade sej att Högskolans Informationschef var en suverän person, som bjöd på fika, visade planscher, stängde av mobilen och ägnade hela sin uppmärksamhet åt oss. Vi blev bjudna på en rundtur bland Högskolan, och alltså regementets gamla byggnader, Söderberg berättade om platser, om händelser, kuriosa och vardagslivet under regementets aktiva dagar. Vi gick förbi Stora Vall, förbi Danspaviljongen, Klocktornet, till Soldathemmet och kyrkan som finns där. Vi blev visade upp i en muséielik del av huset där Konungar och Chefer satt på rad i sina fina porträtt, där bajonetter, Karolinertrummor och pokaler trängdes med pampiga skinnfåtöljer. Söderberg visade oss in i ett logement (det som vi numera har som klassrum) och beskrev livet på "luckan" för oss oerfarna icke-militäriska kvinnfolk. Otroligt intressant! Väl tillbaka på Lars Söderbergs kontor fick vi se en film från nedläggningen av I14, och när vi gick därifrån, var vi alldeles överväldigade av den generositet och den välvilja som han visat oss. Spontanitet, vilja att berätta en historia, ja... vi var alldeles tagna av den historiska rundturen och all information vi fullständigt blivit matade med!
Nu är klockan halv tre och jag ska inte längre försöka sinka mej själv i mitt arbete med att röja upp här i lägenheten. Det är kaos här, efter att vi två veckor nu bara stjälpt av diverse kläder, väskor, böcker, tyger, kuddar i en enda stor hög på golvet i sovrummet/vardagsrummet/arbetsrummet, ser här nu ut värre än... jag vet inte vad. Det är helt enkelt dags att städa. Ställa var sak på sin plats. Återskapa harmoni och lugn i dessa trånga utrymmen.
-Så du bor i Gävle?
- Ja.
-Funderar ni på att flytta ihop?
- Nej!
Varför den plötsliga negationen, varför undanhålla sanningen?
Vi funderar visst på det! Jätteofta! Varför kunde jag inte säja det när advokaten frågade?
Och om man någon gång skulle bli lite överraskad, så kan man väl ge sej sjutton på att det är på ett tråkigt sätt, man visste inte att (fp) spionerade på (s), och man visste inte att det skulle regna nere i Gävle när det var helt okej väder uppe i Ljusdal och därför inte är beredd på skyfall och står där på perrongen alldeles paraplylös.
Men idag har jag stött på positiv överraskelse. Ovanligt. Oväntat! Välkommet!
Vi fyra tjejer som arbetar tillsammans med Projekt Regementet eller vad man ska kalla det, I14-arbetesgruppen, smög oss försiktigt in på Lars Söderbergs kontor, och fann... en guldgruva! Det visade sej att Högskolans Informationschef var en suverän person, som bjöd på fika, visade planscher, stängde av mobilen och ägnade hela sin uppmärksamhet åt oss. Vi blev bjudna på en rundtur bland Högskolan, och alltså regementets gamla byggnader, Söderberg berättade om platser, om händelser, kuriosa och vardagslivet under regementets aktiva dagar. Vi gick förbi Stora Vall, förbi Danspaviljongen, Klocktornet, till Soldathemmet och kyrkan som finns där. Vi blev visade upp i en muséielik del av huset där Konungar och Chefer satt på rad i sina fina porträtt, där bajonetter, Karolinertrummor och pokaler trängdes med pampiga skinnfåtöljer. Söderberg visade oss in i ett logement (det som vi numera har som klassrum) och beskrev livet på "luckan" för oss oerfarna icke-militäriska kvinnfolk. Otroligt intressant! Väl tillbaka på Lars Söderbergs kontor fick vi se en film från nedläggningen av I14, och när vi gick därifrån, var vi alldeles överväldigade av den generositet och den välvilja som han visat oss. Spontanitet, vilja att berätta en historia, ja... vi var alldeles tagna av den historiska rundturen och all information vi fullständigt blivit matade med!
Nu är klockan halv tre och jag ska inte längre försöka sinka mej själv i mitt arbete med att röja upp här i lägenheten. Det är kaos här, efter att vi två veckor nu bara stjälpt av diverse kläder, väskor, böcker, tyger, kuddar i en enda stor hög på golvet i sovrummet/vardagsrummet/arbetsrummet, ser här nu ut värre än... jag vet inte vad. Det är helt enkelt dags att städa. Ställa var sak på sin plats. Återskapa harmoni och lugn i dessa trånga utrymmen.
-Så du bor i Gävle?
- Ja.
-Funderar ni på att flytta ihop?
- Nej!
Varför den plötsliga negationen, varför undanhålla sanningen?
Vi funderar visst på det! Jätteofta! Varför kunde jag inte säja det när advokaten frågade?
Kommentarer
Trackback