emmaskons

när jag satt där i tevesoffan med min ömmande mage.

när jag satt där och kunde egentligen inte sitta.

och inte ligga och knappt ens andas.

när jag hade varit mina turer på aktuen. fått mitt morfin. fått mina 4 läkares fingrar upp i rumpan. när de inte hittade någon anledning till mitt onda. när de skickat mej att köra ensam i bilen från Ljusdal till Hudiksvall och tillbaka med magen ömmande och värkande.

när jag satt där och kämpade mot allt som kändes orättvist och otroligt drygt (som att resa sej, gå på toa, fixa käk åt ungarna eller nåt annat vardagligt)..

då kom min underbara älskade karl med en ros. en stor sammetslen, mörkröd ros. med en halvmeter lång stjälk. med en doft av blomsteraffär.

och med tårar i mina ögon.

min underbare karl. han finns där och han stannar där. han är trygghet och självklarhet. han är den bästa jag kan tänka mej, så enkelt är det.

en ros som symboliserar... vändningen? oavsett vad magen innehåller (barn, cancer eller vad fan som helst) så går vi igenom det tillsammans. hur äckligt romantiskt som helst. men vafan. det ÄR ju så!

vändningen? nej fortsättningen. fortsättningen på vårt liv tillsammans.