Jag vaknar...
och egentligen innan jag vaknat känner jag vilken sorts dag det kommer att bli. En skitdag. En skittorsdag.
hela kroppen fylls av obehag, olust. ovilja att åstadkomma en förändring. en uppryckning ur detta hopplösa stadium av självömkan och bitterhet. eller vad det nu är.
Han ringer. är han bra för mej? är han min räddning eller min förgörare...?
han pratar om att han skulle vilja kunna göra frukost på säng åt mej, med honung i théet och goda smörgåsar.
han säjer att han älskar mej och att det känns som om han gått på fest utan byxor eller gått ut mitt i vintern i t-shirt när jag inte är där. Det är något viktigt som fattas liksom. Och det är inte det att han är så disträ att han inte märker något förrän han är där på festen i bara kallingarna... han är ytterst medveten om hur mycket jag betyder för honom, när jag är där är "båset fullt". Och han skulle sakna mej långt innan kossan var borta.
ja kanske är han god. En bra person. Någon som vill mej allt gott.
Vad är det som gnager i mej...? varför alla dessa känslor av olust och obehag? (som om livet vore perfekt och fulländat bara man har någon som älskar en, va?)
ensamhet. olusten i att vara helt ensam och isolerad i en liten liten lägenhet långt bort ifrån allt viktigt. för lägenheten ligger inte i en spännande stad som Göteborg, inte nära familjen i Falun/Säter, inte nära någon riktigt god vän, inte nära kärleken och inte nära.... livet. Den här lägenheten känns som en vadderad cell, här finns inget att göra.... eller så finns det så mycket att göra att ingenting blir gjort. Här finns ingen som ringer, ingen som hälsar på, ingen som hör av sej.
och jag är rädd att jag grävt min egen grop, fallit rakt ner i TOFFELTRÄSKET! jag är så sällan här i Gävle för att jag helst av allt vill vara med R, att alla räknar med att jag jämt är med honom så ingen ringer när jag väl är här. Har jag blivit en sån som jag själv alltid föraktat? En sån tjej som väljer pojkvännen före kompisarna... fy fan.
Jag är ensam här, och när han säjer "men kom hit då, jag betalar din biljett om du kommer", så vet jag att jag egentligen är lika ensam där. Gräver min egen grop. Gräver min egen grop.
hela kroppen fylls av obehag, olust. ovilja att åstadkomma en förändring. en uppryckning ur detta hopplösa stadium av självömkan och bitterhet. eller vad det nu är.
Han ringer. är han bra för mej? är han min räddning eller min förgörare...?
han pratar om att han skulle vilja kunna göra frukost på säng åt mej, med honung i théet och goda smörgåsar.
han säjer att han älskar mej och att det känns som om han gått på fest utan byxor eller gått ut mitt i vintern i t-shirt när jag inte är där. Det är något viktigt som fattas liksom. Och det är inte det att han är så disträ att han inte märker något förrän han är där på festen i bara kallingarna... han är ytterst medveten om hur mycket jag betyder för honom, när jag är där är "båset fullt". Och han skulle sakna mej långt innan kossan var borta.
ja kanske är han god. En bra person. Någon som vill mej allt gott.
Vad är det som gnager i mej...? varför alla dessa känslor av olust och obehag? (som om livet vore perfekt och fulländat bara man har någon som älskar en, va?)
ensamhet. olusten i att vara helt ensam och isolerad i en liten liten lägenhet långt bort ifrån allt viktigt. för lägenheten ligger inte i en spännande stad som Göteborg, inte nära familjen i Falun/Säter, inte nära någon riktigt god vän, inte nära kärleken och inte nära.... livet. Den här lägenheten känns som en vadderad cell, här finns inget att göra.... eller så finns det så mycket att göra att ingenting blir gjort. Här finns ingen som ringer, ingen som hälsar på, ingen som hör av sej.
och jag är rädd att jag grävt min egen grop, fallit rakt ner i TOFFELTRÄSKET! jag är så sällan här i Gävle för att jag helst av allt vill vara med R, att alla räknar med att jag jämt är med honom så ingen ringer när jag väl är här. Har jag blivit en sån som jag själv alltid föraktat? En sån tjej som väljer pojkvännen före kompisarna... fy fan.
Jag är ensam här, och när han säjer "men kom hit då, jag betalar din biljett om du kommer", så vet jag att jag egentligen är lika ensam där. Gräver min egen grop. Gräver min egen grop.
Kommentarer
Trackback