Om man skulle...
Som inte är mina egna erfarenheter, eller någon närståendes, som inte handlar om sex... Vad skulle man skriva då?
Jag skulle nog bara skriva som Kerstin Thorwall om jag skulle försöka mej på att skriva på riktigt. Det skulle bli självupplevt, egocentriskt, och...komiskt, antar jag. Jag har ju självdistans, gud ske lov!
Men om man skulle... skriva om något annat än sina egna bravader och upplevelser... skriva om "Inga" och hennes förehavanden. Nej den förmågan, den kompetensen tror jag inte att jag har.
Ni får nog hålla tillgodo med mej och mitt liv, mina dråpliga tabbar, skrattretande blunders, relationsfunderingar, mina dalar och mina toppar. Ibland något sexuellt, men sällan med smaskiga detaljer.
Tänker även lägga in ett kort på mej här, som jag gillar skarpt.
School is back...
Jag har haft semester, ingen hederlig riktig semester med husvagn, resväska, charterresa, blommig skjorta eller karta, men en välbehövlig sådan.
En tur ner till Gävle, en vecka fylld med skolstart, besvikelser och magknip, men även solbaderi vid Rullsand, middagar och sköna häng, något som jag verkligen saknat. De riktiga vännerna, dem som man kan spendera en kväll med utan att göra något speciellt, utan att behöva planera, dricka alkohol, klä upp sej...
Ljusdal har hittills bjudit på åtminstone en klart potentiell vän, men hon är i Grekland i flera veckor. Ska bli kul när hon är tillbaka och vi kan börja lära känna varandra lite mer.
i Gävle finns det flera stycken vänner: Åsa, Tres, Elin, Cissi... Det gör inget att vi inte ses så ofta, vi är ändå nära varann och kan ta upp vänskapen där den avslutades sist.
Precis så är det ju med vännerna hemma i Dalarna också, i Grycksbo, i Skäve, i Borlänge... Borlänge-relationen är lite känslig, det är nog jag som bär skulden till det, precis som hon uttryckte det. Jag har problem med hur vi har det, men skyller det på henne. Orättvist. Och självklart har hon rätt i att Riktiga Vänner inte behöver höras av hela tiden, man vet ju ändå var man har varann.
I alla fall, tillbaka till veckan här i Gävle. Det har varit riktigt skönt att få vara "ledig" från mamma-rollen, från ansvar och förutseende. Att bara få vara ungdom, vara fri, njuta och göra saker bara för sin egen skull. Egokick!
Och ringa till sambon om kvällarna, säga godnatt sen längta efter att få sova bredvid, något så självklart men ändå lyxigt. Underbara kroppen hans så långt ifrån mej... Nu ska jag försöka luta mej tillbaka och vila, jag är trött men folk här i Bomhus är fortfarande uppe.
Rödvinsfunderingar
Sambon har ordnat fest här hemma idag. Ja, det var faktiskt hans fest, för jag ansträngde mej för att inte lägga mej i, göra det till en fest så som jag skulle ha gjort, planering och genomförande: allt var hans ansvar.
Det var en trevlig tillställning, vi blev bara 8 pers och kanske var det lika bra det, för vi hade inte många sittplatser trots att R hade snickrat ihop två bockar och lagt tjocka bräder över och som bänk (men bara på ena sidan, hur tänkte han där?!) Bräderna var smutsiga och vi trängde istället ihop oss kring trädgårdsbordet och åt grillat med potatissallad och trivdes.
Det var "trubaduren" som alltid ska ses och höras, men som egentligen inte är så nöjd med det liv han lever, egentligen känner sej ensam och lite deppig.
Det var "jobbarkompisen" som avslutade kvällen med att pussa på mej och säja att jag var snygg
Det var "jobbarkompisens" kompis som berättade anekdoter och drack så tungan och läpparna såg ut som om han nallat av mitt läppstift
Det var "vaktkillen" och hans norska flickvän
Det var "skogshuggaren" som förvandlades till Gnorp eller vad det nu var hans alterego kallades
Det var jag som drack mej salongsberusad på rödtjut
och det var min sjuuukt snygge sambo.
Jag önskar ibland att han vore mindre tilldragande, att han vore mindre snygg i kroppen, att hans axlar inte vore så breda, att hans bröstkorg inte vore så...snygg, att hans skrattrynkor kring ögonen inte vore så lätta att fastna med blicken i. Att hans hud inte doftade så gott och att hans skratt inte fick mej att automatiskt skratta.
Jag älskar honom och kan lätt se vad det var jag föll för från början. Vi är desamma som vi var då, för nästan 1 och ett halvt år sen då vi träffades.
Han är lätt att tycka om, han är mjuk, rolig, ömsint och dessutom....han har den där kroppen som gör mej svag.
Ibland känns det som om allt är vardag och rutin och att man vet allt om varann. Men ändå så finns glöden där, vår speciella känsla som gör att vi kommer att hålla ihop, hålla ut länge till.
Han fick frågan av trubaduren om han skulle ha fler barn i framtiden. Först svarade han nej, men sen ändrade han sej till "lite senare kanske" och jag är övertygad (fast det var länge sen jag tog upp diskussionen om barn och familj) att jag kommer att få ett kärleksbarn med honom.
När tiden är mogen, när förhållandet är riktigt starkt igen, när allt är lugnt och stabilt mellan oss.
Sen. Lite senare. Jag är faktiskt av den gyllene årgången -83 och har tid på mej ännu.
Ville bara skriva att jag älskar honom, innan jag lutar mitt trötta, rödvinstyngda huvud mot kudden och sover de futtiga timmar som är kvar tills morgondagen är här med jobb och slit. Jobbar 7-11 + 16- 21 i morgon, inget jag ser fram emot direkt.