Rödvinsfunderingar
Sambon har ordnat fest här hemma idag. Ja, det var faktiskt hans fest, för jag ansträngde mej för att inte lägga mej i, göra det till en fest så som jag skulle ha gjort, planering och genomförande: allt var hans ansvar.
Det var en trevlig tillställning, vi blev bara 8 pers och kanske var det lika bra det, för vi hade inte många sittplatser trots att R hade snickrat ihop två bockar och lagt tjocka bräder över och som bänk (men bara på ena sidan, hur tänkte han där?!) Bräderna var smutsiga och vi trängde istället ihop oss kring trädgårdsbordet och åt grillat med potatissallad och trivdes.
Det var "trubaduren" som alltid ska ses och höras, men som egentligen inte är så nöjd med det liv han lever, egentligen känner sej ensam och lite deppig.
Det var "jobbarkompisen" som avslutade kvällen med att pussa på mej och säja att jag var snygg
Det var "jobbarkompisens" kompis som berättade anekdoter och drack så tungan och läpparna såg ut som om han nallat av mitt läppstift
Det var "vaktkillen" och hans norska flickvän
Det var "skogshuggaren" som förvandlades till Gnorp eller vad det nu var hans alterego kallades
Det var jag som drack mej salongsberusad på rödtjut
och det var min sjuuukt snygge sambo.
Jag önskar ibland att han vore mindre tilldragande, att han vore mindre snygg i kroppen, att hans axlar inte vore så breda, att hans bröstkorg inte vore så...snygg, att hans skrattrynkor kring ögonen inte vore så lätta att fastna med blicken i. Att hans hud inte doftade så gott och att hans skratt inte fick mej att automatiskt skratta.
Jag älskar honom och kan lätt se vad det var jag föll för från början. Vi är desamma som vi var då, för nästan 1 och ett halvt år sen då vi träffades.
Han är lätt att tycka om, han är mjuk, rolig, ömsint och dessutom....han har den där kroppen som gör mej svag.
Ibland känns det som om allt är vardag och rutin och att man vet allt om varann. Men ändå så finns glöden där, vår speciella känsla som gör att vi kommer att hålla ihop, hålla ut länge till.
Han fick frågan av trubaduren om han skulle ha fler barn i framtiden. Först svarade han nej, men sen ändrade han sej till "lite senare kanske" och jag är övertygad (fast det var länge sen jag tog upp diskussionen om barn och familj) att jag kommer att få ett kärleksbarn med honom.
När tiden är mogen, när förhållandet är riktigt starkt igen, när allt är lugnt och stabilt mellan oss.
Sen. Lite senare. Jag är faktiskt av den gyllene årgången -83 och har tid på mej ännu.
Ville bara skriva att jag älskar honom, innan jag lutar mitt trötta, rödvinstyngda huvud mot kudden och sover de futtiga timmar som är kvar tills morgondagen är här med jobb och slit. Jobbar 7-11 + 16- 21 i morgon, inget jag ser fram emot direkt.