emmaskons

Min morfars bror begravdes idag. Det var fint, rätt lite prästsnack och en fin översättning av "brigde over troubbled water" som sjöngs av en jätteduktig tjej. Det var en värdig begravning, och en sån himla fin dag. Solsken och kallt, det gnistrade i frosten.
--

Gnistrade gjorde det igår också när jag åkte hem till Dalarna. På vägen hem stannade jag till en sväng (ganska lång sväng) hos Killen som är en man- fick middag och hjälp med kluriga Svenska som andraspråks-uppgifter, och när jag åkte från honom vid 23, var det starkt månsken och allting längs vägen hem gnistrade och sprakade. Det var så vackert! Fick nästan lust att vända i Hofors och åka tillbaka, stå där rosig och flåsig utanför hans dörr och säga: ta på dej och kom ut, det är så himla fint- du måste se det här! och sen gå på en nattpromenad med min arm i hans och bara njuta av hans doft och hans kropp bredvid min.

Det gjorde jag dock inte, utan fortsatte hem till mamma, där jag är nu.

--

I morgon blir det förhoppningsvis en hockeymatch. Typisk jullovsaktivitet, dra ihop ett gäng glada amatörer och åka till en skolas hockeyrink för att spela. Det vore så himla skoj- vet inte när jag stod på ett par skridskor sist! :-)

jag bara undrar.

hur gör man?
var börjar man?

och säg inte: du måste börja med dej själv.
det säger mej ingenting.

Gillar idén.
Att slippa vara ensam ansvarig för att få rätsida på mitt liv.
Att slippa vara den som ska stå emot frestelser, att vara den som ska veta vad som egentligen är bäst för mej hela hela tiden.
T, du får hemskt gärna koppla mej en månad eller två och trycka på spärren och hindra min framfart när du upplever att jag gör fel/går för långt.

Vi har ju samma tankar kring vad som är bra och vad som inte är det.
Du får hemskt gärna hjälpa till med ett virtuellt hundkoppel.
I like it.
---

Det är dags att bryta med allt det gamla.
Det är dags att få ett avslut.
Det är dags att gå vidare.

Av gammal vana (kan man kalla det så?) har jag fyllt i barnens födelsedagar i almanackan för 2008, och köpt julklappar till dem. Likaså var jag hem till min gamla svärmor igår och fikade. Varför? Jag vet inte om det enbart är för att plåga mej själv. Det är nog mer att jag inte alls vill släppa taget om dem. För om jag gör det...Då har jag också släppt taget om Roger och hoppet om att han ska vilja vara ihop med mej igen. Det är väl det allt grundar sej på. En befängd tanke om att allt bara är tillfälligt fucked up, och att allt blir bra igen snart, snart vill han ha mej tillbaka. Men det kommer aldrig att hända och varför ska jag då fortsätta försöka låta hans familj också vara min??

Det är dags att dra sej tillbaka.
Låta Ljusdal vila. Låta barnen vila. Låta svärmor vila. Låta våra gemensamma kompisar från Ljusdal vila.
Låta mej själv vila.

Låta mej själv vila i tanken att jag faktiskt inte är en del av hans liv längre, och faktiskt har ett eget, helt okej liv, att leva.
Jag är inte död bara för att jag inte har honom.
Jag är inte ensam bara för att jag inte har kompisarna däruppe.
Jag är inte hemlös bara för att jag inte bor hos honom.
Jag är inte familjelös bara för att jag inte har hans familj runt mej.
Jag är inte arbetslös bara för att jag inte jobbar i Ljusdal.
Vad jag däremot är; barnlös.
---

Jag skulle vilja få ett avslut. Men jag tror inte att jag kan gå vidare förrän jag har fått ösa ur mej all min bitterhet och känslan av orättvisa som liksom kokar i mej när jag tänker på Roger. Skulle behöva träffa honom, skälla, spotta, fräsa och sen bara vända mej om och gå. Men...som min kloka vän T sa: hur skulle jag reagera om han bara stod och smålog åt mej, om han skrockade och sa: "Har du inte kommit över mej än? Det där är ju gammal nu". Den planen utgår liksom ifrån att han ska bli berörd av orden jag vill säga och lite ledsen. Och kanske kommer det inte att bli så, kanske känner jag inte honom för fem öre och kanske skulle jag bli ännu mer ledsen och sårad och full av självömkan när jag konfronterat honom.

Varför ska det vara så jävla svårt att komma över honom!?!?!?!?!

där sitter jag och gråter
tårarna droppar ner i handväskan
för mitt huvud är nerböjt
för jag försöker dölja mina tårar

jag ser henne i ögonvrån
hennes rosa tröja
hennes snäva ljusblå jeans
instoppade i ett par moderna stövlar

jag hör henne prata med C,
hör hur han leker
hur han grillar happy meal kartongen, uppträdd på pinnen som ballongen satt på innan den sprack, över adventsljusstaken
och elementet
och säger "Rånald i mackidånalds" om gubben som jag ritade nyss
och berättar om "makaronpingvinen" med surfingbrädan

Mina tårar kan inte sluta rinna
jag är så full av sorg.

när jag kom in i väntrummet var de där allihop
Cs mamma, mormor, mammans bästa kompis, Roger och hon
och först fattade jag inte att det var hon
men redan ute på parkeringen hade jag sett att Rogers bil inte fanns där och tänkte att kanske hade han åkt dit med henne.
och där var hon. alldeles tyst. alldeles ensam men med Roger vid sin sida.
jag kunde inte se på henne, kunde inte prata med henne. kunde inte...och ändå var jag tvungen
när det bara var hon och jag kvar för att alla andra var inne i rättssal 2.
och jag kräktes nästan för att jag var så ledsen och inget kunde visa.

Efter min kvart i vittnesbåset, ja eller stolen snarare, gick jag ut.
gick jag fram och tillbaka i den korta korridoren utanför
gick jag in på toaletten och grät så det kändes som om varenda en i hela tingshuset hörde
och jag störde Roger och Camillas rättegång.

och sen gick jag ut i väntrummet där hon satt, där C var.
tog min kappa och min väska och gick ut. och fortsatte gråta ute i den kyliga eftermiddagen.
och när det var paus kom Camilla fram och tröstade mej, kramade mej och torkade tårarna.
och hennes advokat.

så nu har man fått advokattröst. sick.

I väntrummet sitter jag och försöker gråta tyst och ljudlöst så att ingen ska se och börja oja sej. Det är inte synd om mej, det är inte mina barn det gäller, det är inte mitt liv längre.

C kommer fram och undrar varför jag är ledsen.
- jag är ledsen för att jag saknar din pappa.
- men vill du prata med honom? (ska vi leta rätt på honom, ska vi gå och prata med honom då?)
- men nu är ju pappa kär i S, och nu bor ju inte jag hos er längre, och det är jag ledsen över, jag saknar pappa och er barn.
- du kan bo med oss....

Hur fan gör man! Hur förklarar man för en femåring att man hemskt gärna vill bo hemma hos er, med er, men att pappa har bestämt att jag inte får, pappa vill inte ha emma där längre. Det är så fruktansvärt svåra frågor och svåra svar.

Roger sa hej till mej, det var egentligen allt. Förutom  ett allmänt "trevlig helg" så var det enda specifika han sa till mej "kör försiktigt".

Och honom älskar jag så att det känns som om hjärtat fortfarande ska brista.
Varför kan jag inte sluta?
Varför är jag tvungen att älska en sån idiot som honom, som inte gör ett endaste dugg för att måna om mej, eller ens låtsas som om han bryr sej om mej, eller ens att vi känner varann..? Det känns som om det var jag som gjorde slut med honom, och att det är därför jag får "the silence treatment", men det är ju tvärtom!!

Det var jag som fick höra "jag älskar inte dej längre", för jag älskar tyvärr fortfarande.
Och tårarna fortsätter att droppa ner i handväskan.

Finns det värre plågor än hjärtesorg?

jag har gjort slut. med mej själv.
det är faktiskt så nära sanningen man kan komma.
jag såg till att avsluta dejtandet med killen som är en man, genom att berätta om hur trasig jag är, och sedan få honom att säga "du har nog en del att reda upp, ensam".

jaaa, jag vet! jag hade lika gärna kunnat säga det själv. men kanske är det enklare och bekvämare att låta andra skriva orden. skriva dem ja, jag skrev till honom och lättade mitt hjärta.

Var?
På facebook förstås!

------------

I morgon rättegång.
Därför ikväll middag på Brända Bocken med Åsa och Tres för att slippa sitta hemma och bara grubbla.
Därför en insomningstablett från Marina för att få någon blund i mej.
I natt sov jag inte många timmar. Låg och vände och vred tills lakanet kändes som kräpp-papper. Sen gav jag upp.
Målade naglarna. Såg på teve. Dessa jävla tankar som snurrar i mitt huvud.

Fan vad skönt det ska bli när allt är över. Oavsett resultat så är allt bättre än ovissheten som är nu.
Vad har man på sej i en tingsrättssal? Blus? :-)

Kommer nog ta nån timme i morgon bitti att hitta rätt.
Håll tummarna för mej.

Eller flera?
När A.I. var här och hälsade på ikväll sa han att det stod en man och såg mystisk ut på baksidan av lägenheterna, alltså där det bara är garage och outnyttjade småträdgårdstäppor till lägenheterna. Att han stod rätt nära min lägenhet och inte gjort annat än stod, och vände bort huvudet när A.I. närmade sej... Mystiskt..!

En annan stalker är C, som aldrig slutar ringa och skicka sms, trots att jag nästan aldrig svarar honom. Det där med att "please dont call me all the time, i call you when i have time to talk", verkar inte funka. Alls. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att få honom att fatta. Det har inte känts så skoj att dansa heller, när jag vet att han sitter där längst bak i salen och sköter bandspelaren och samtidigt tittar på mej när jag dansar. Det tar bort min frihetskänsla och de senaste gångerna har jag inte gått dit alls.
----

Under all den här ytan
Finns något du aldrig kommer att få se
För jag tänker gömma det för dej
Det är mitt och...blir aldrig ditt.

Du gråter, jag gråter inte.
Det är sånt du gör och sånt jag inte gör.
Och fem enkla saker blir aldrig
fem enkla saker mer.

Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.

Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.

Fem enkla saker - Lasse Lindh

För det är väl det jag har gjort?
Inte lärt från några misstag, inte förstått vad själva problemet är... Bara fortsatt att ånga på och trott att allt går bra. När det inte gör det. När det går för fort i alla fall, och blir för mycket. För mycket.

Varför i hela världen skulle något fungera nu, när det inte har fungerat tidigare? Varför skulle jag helt plötsligt kunna släppa in någon helt ny, ända in, innerst in. Fortfarande förstår jag inte mitt eget bästa.

Klart som fan att jag inte är redo! Vem försöker jag lura!?

En kille som är en man, som klär sig som en man, som agerar som en man. Som är mer man och redo och mogen och färdig än jag kommer att bli på mycket länge. Ja, man kommer jag väl aldrig att bli, men det andra. Jag känner mej orättvis och elak. En kille som är en man som är en gentleman och en beskyddare, men som ändå inget vet, eftersom jag inget om mej själv har berättat... Det är mitt eget fel.

Igår fick jag en...ångestattack? Någon slags anfall var det i alla fall.
Satt här vid skrivbordet med datorn påslagen, skrev ett skolarbete, var stressad för att jag skulle på lektion som jag inte visste om, för att kuratorstiden var inställd, för att vårterminens kurs var inställd, för att rättegången är på fredag, för att det går åt pipsvängen med mina kurser...för att..för att allt blir för mycket för mej..
Började hyperventilera, och sen ramlade jag av stolen, ner på köksgolvet, och låg där i fosterställning och grät en hysterisk gråt som inte kunde sluta. Fick iväg ett sms till Marina som kom med egen nyckel och tog upp mej från golvet, tröstade mej, vaggade mej lugn... A.I. bjöd på mat sen, och det känns skönt att ha de två här i området, mina kära underbara grannar som verkligen ställer upp när det är svårt att leva med sej själv. Jag vet att de bryr sej om mej och månar om att jag ska ha det bra. Må bra.

Och det ska jag. Så småningom. Idag känns hjärtat tungt. Ögonlocken tunga. Kroppen tung. Jag vet inte, men det känns som om det är idiotiskt att försöka involvera en annan människa i sitt liv när allt är så här. Kaos. Och samtidigt...tänk om killen som är en man skulle vara den rätta om jag bara vågade vara mej själv med honom som jag vågar med A.I. och Marina.. Om jag bara gav honom chansen. Men orkar jag? Är det värt det?

Jag vet inte. Jag vet inte mycket.
Mer än att jag verkligen skulle ha behövt den där kuratorstiden.
Ska nog ringa min själavårdare Lovisa idag. Är extremt tacksam för att jag har en präst i bekantskapskretsen.

om du stannar till alldeles utanför min port
om du står där och kanske röker det sista på din cigarett
eller samlar mod inför mötet med mej
eller kanske bara behöver ringklicka för att jag ska komma ut och öppna eftersom klockan hunnit bli efter åtta på kvällen och porten är låst

om du står där och tittar bort mot öster,
då ser du en fyr.

-------------------------------------