Hundkoppel?
Gillar idén.
Att slippa vara ensam ansvarig för att få rätsida på mitt liv.
Att slippa vara den som ska stå emot frestelser, att vara den som ska veta vad som egentligen är bäst för mej hela hela tiden.
T, du får hemskt gärna koppla mej en månad eller två och trycka på spärren och hindra min framfart när du upplever att jag gör fel/går för långt.
Vi har ju samma tankar kring vad som är bra och vad som inte är det.
Du får hemskt gärna hjälpa till med ett virtuellt hundkoppel.
I like it.
---
Det är dags att bryta med allt det gamla.
Det är dags att få ett avslut.
Det är dags att gå vidare.
Av gammal vana (kan man kalla det så?) har jag fyllt i barnens födelsedagar i almanackan för 2008, och köpt julklappar till dem. Likaså var jag hem till min gamla svärmor igår och fikade. Varför? Jag vet inte om det enbart är för att plåga mej själv. Det är nog mer att jag inte alls vill släppa taget om dem. För om jag gör det...Då har jag också släppt taget om Roger och hoppet om att han ska vilja vara ihop med mej igen. Det är väl det allt grundar sej på. En befängd tanke om att allt bara är tillfälligt fucked up, och att allt blir bra igen snart, snart vill han ha mej tillbaka. Men det kommer aldrig att hända och varför ska jag då fortsätta försöka låta hans familj också vara min??
Det är dags att dra sej tillbaka.
Låta Ljusdal vila. Låta barnen vila. Låta svärmor vila. Låta våra gemensamma kompisar från Ljusdal vila.
Låta mej själv vila.
Låta mej själv vila i tanken att jag faktiskt inte är en del av hans liv längre, och faktiskt har ett eget, helt okej liv, att leva.
Jag är inte död bara för att jag inte har honom.
Jag är inte ensam bara för att jag inte har kompisarna däruppe.
Jag är inte hemlös bara för att jag inte bor hos honom.
Jag är inte familjelös bara för att jag inte har hans familj runt mej.
Jag är inte arbetslös bara för att jag inte jobbar i Ljusdal.
Vad jag däremot är; barnlös.
---
Jag skulle vilja få ett avslut. Men jag tror inte att jag kan gå vidare förrän jag har fått ösa ur mej all min bitterhet och känslan av orättvisa som liksom kokar i mej när jag tänker på Roger. Skulle behöva träffa honom, skälla, spotta, fräsa och sen bara vända mej om och gå. Men...som min kloka vän T sa: hur skulle jag reagera om han bara stod och smålog åt mej, om han skrockade och sa: "Har du inte kommit över mej än? Det där är ju gammal nu". Den planen utgår liksom ifrån att han ska bli berörd av orden jag vill säga och lite ledsen. Och kanske kommer det inte att bli så, kanske känner jag inte honom för fem öre och kanske skulle jag bli ännu mer ledsen och sårad och full av självömkan när jag konfronterat honom.
Att slippa vara ensam ansvarig för att få rätsida på mitt liv.
Att slippa vara den som ska stå emot frestelser, att vara den som ska veta vad som egentligen är bäst för mej hela hela tiden.
T, du får hemskt gärna koppla mej en månad eller två och trycka på spärren och hindra min framfart när du upplever att jag gör fel/går för långt.
Vi har ju samma tankar kring vad som är bra och vad som inte är det.
Du får hemskt gärna hjälpa till med ett virtuellt hundkoppel.
I like it.
---
Det är dags att bryta med allt det gamla.
Det är dags att få ett avslut.
Det är dags att gå vidare.
Av gammal vana (kan man kalla det så?) har jag fyllt i barnens födelsedagar i almanackan för 2008, och köpt julklappar till dem. Likaså var jag hem till min gamla svärmor igår och fikade. Varför? Jag vet inte om det enbart är för att plåga mej själv. Det är nog mer att jag inte alls vill släppa taget om dem. För om jag gör det...Då har jag också släppt taget om Roger och hoppet om att han ska vilja vara ihop med mej igen. Det är väl det allt grundar sej på. En befängd tanke om att allt bara är tillfälligt fucked up, och att allt blir bra igen snart, snart vill han ha mej tillbaka. Men det kommer aldrig att hända och varför ska jag då fortsätta försöka låta hans familj också vara min??
Det är dags att dra sej tillbaka.
Låta Ljusdal vila. Låta barnen vila. Låta svärmor vila. Låta våra gemensamma kompisar från Ljusdal vila.
Låta mej själv vila.
Låta mej själv vila i tanken att jag faktiskt inte är en del av hans liv längre, och faktiskt har ett eget, helt okej liv, att leva.
Jag är inte död bara för att jag inte har honom.
Jag är inte ensam bara för att jag inte har kompisarna däruppe.
Jag är inte hemlös bara för att jag inte bor hos honom.
Jag är inte familjelös bara för att jag inte har hans familj runt mej.
Jag är inte arbetslös bara för att jag inte jobbar i Ljusdal.
Vad jag däremot är; barnlös.
---
Jag skulle vilja få ett avslut. Men jag tror inte att jag kan gå vidare förrän jag har fått ösa ur mej all min bitterhet och känslan av orättvisa som liksom kokar i mej när jag tänker på Roger. Skulle behöva träffa honom, skälla, spotta, fräsa och sen bara vända mej om och gå. Men...som min kloka vän T sa: hur skulle jag reagera om han bara stod och smålog åt mej, om han skrockade och sa: "Har du inte kommit över mej än? Det där är ju gammal nu". Den planen utgår liksom ifrån att han ska bli berörd av orden jag vill säga och lite ledsen. Och kanske kommer det inte att bli så, kanske känner jag inte honom för fem öre och kanske skulle jag bli ännu mer ledsen och sårad och full av självömkan när jag konfronterat honom.
Varför ska det vara så jävla svårt att komma över honom!?!?!?!?!
Kommentarer
Trackback