emmaskons

De finns inte mer, det är så det känns.
Jag ligger där på kvällarna och ser på mannen där bredvid, karln som jag älskar.
Älskar sönder honom- och mej själv?

Tusen tankar virvlar runt i huvudet, men jag vet aldrig när det är rätt tillfälle att prata. Kanske finns det inget rätt tillfälle, kanske gömmer man sej bara bakom väntan på att maten ska ätas upp, teven ska stängas av, boken ska läggas undan. Lampan ska släckas.

Släck lampan så du slipper se min äckliga kropp.

Väntar på det där tillfället då han ska vända sin uppmärksamhet mot mej, se mej djupt i ögonen, älska mej, ta på mej, kyssa mej, busa med mej, skratta med mej, smeka mej, kittla mej, göra ojusta judogrepp på mej, då han ska prata med mej, öppna sej.... jag väntar kanske förgäves.

Väntar på att min älskade ska ge mej bekräftelse, se mej på riktigt, uppskatta mej, förstå hur bra jag är.. (för det är jag väl?)

Släck lampan så du slipper se min äckliga kropp. Försvinn in i boken så du slipper höra mina fåniga ord.

Orden kommer mer och mer sällan. Ut ur min mun. De snurrar runt där inne i skallen, men jag vet aldrig riktigt när det är rätt tillfälle....  Jag känner mej så fruktansvärt ointressant, förutom den vanliga FulochFet-ramsan.

Vill inte att han ska se mej naken och se på min kropp med samma neutrala uttryck, vill inte utsätta min hud för hans förströdda tafatta smekningar. Han vill inte.

Jag vill inte. Leva så här.

Släck lampan så kan jag byta om i mörket, släck lampan så kan jag gråta på min sida sängen ljudlöst i förskräckt förtvivlan över att kärleken kanske tog slut på det här viset?

Kan man älska sönder en människa? Kanske är det det jag har gjort.
Jag måste blunda ibland när jag ser honom, eller när han är för nära mej, för att hindra mina ögon från att sluka hans underbara kropp, för att hindra mina händer från att smeka på det gyllenbruna sexiga, mjuka, härliga.

Igår kysste han mej på munnen som godnatt och det gick kåtrysningar genom hela kroppen efteråt.

Jag svälter!