Tälta
Javisst har vi tältat, jag och barnen!
När de kom hem från dagis *harklar mej* Förskolan menar jag förstås, igår- stod en underlig sak på gräsmattan. En kupolformad mjuk grön pryl som man kunde krypa in i... Vilken succé! De lekte där inne hela eftermiddan, med sovsäckar och liggunderlag (och mattor underst)stora nallar och annat smått och gått. När kvällsmaten stod på bordet undrade barnen om de inte kunde få sova där inne på natten, och jag hade ingen anledning till att säja nej till det.
Sagt och gjort, efter barnteven och tandborstningen gick vi och lade oss i tältet, jag och tre mycket förväntansfulla yngligar. Sambon var med och fixade, täcken, sovsäckar m.m. allt skulle bli så bra som möjligt. Sen pussade han god natt och vi låg kvar där och prasslade en lång stund.
Vilken spänning! Att vara fyra år snart och få sova utomhus i tält för första gången. Vad var det som lät? Vad är det där för kryp? Regnar det? Tusen frågor ur tre små munnar.
Vid nio kom Sambon och hämtade in de två yngsta som inte kunde slappna av tillräckligt för att somna in, men jag och flickan fortsatte campingen. Vi kurade ihop oss i mitten av tältet och småpratade lite innan vi somnade, och jag vaknade inte förrän vid två av att jag frös frös frös och var kissnödig.
In och pinka fort, så inte flickan vaknade medan jag var borta- på med yllesockor och mössa, fleecetröja och sedan ut igen.
Någongång senare under natten vaknade flickan och lyfte på min sovsäck för att kolla så jag var kvar. Hon är underbar- så stor och klok och ömsint och mjuk, så vacker och fin på både in och utsidan. Tänk om hon vore min biologiska dotter!
Vi vaknade tjugo minuter över sex och låg och myste en stund till innan pojkarna kom utspringande och morgonen var ett faktum.
Snacka om mysig natt! 
Familjerätten
De var hem till oss igår, en man och en kvinna från familjerätten. De såg sig omkring i vårt hem, barnen visade de finaste leksakerna, och så förstås studsmattan.
Jag var som förlamad, tog platsen i köket och servade med fika åt herrskapet när de inspekterat klart. Stum satt jag där och kände mej... kränkt.
De inkräktade på vårt, vårt hem, vårt liv, och jag kunde inte göra något åt det.
Snart hoppas vi att det är klart var barnen ska få bo, här hos pappa eller i Gävle med mamman. Det är så fruktansvärt påfrestande att ha detta över sig hela tiden. Att inte veta.
Att öppna sig och visa främmande människor allt, för att bli bedömd och kanske inte duga.
Nu kan vi inte göra någonting mer för att imponera, göra gott intryck... nu har sambon ett sista samtal med dem och sen ska de skicka sin utredning- var de föreslår att barnen ska få bo- till tingsrätten så att det till slut blir ett beslut och vi slipper det här.
Det blir till att hålla tummarna bara....
Det märks på barnen också, att de tänker mycket på det här, och att de inte riktigt vet hur de ska göra. Vi är noga med att inte barnen ska välja sida, men ändå.. nog känns det som om de inte vågar berätta för oss om de hellre skulle vilja bo hos mamma t.ex. På det sättet är det skönt att det är någon professionell som får avgöra och ta de snacken med barnen.
Det tar på krafterna. Igår när de hade åkt, sjönk familjen ihop. Jag visste inte vad det var för känslor som åkte runt i kroppen, en känsla av obehag, illamående blandat med en rastlöshet. Jag ville åka ifrån huset och allt som blivit sagt inom väggarna den dagen- men visste samtidigt inte vart jag ville istället.
Förvirrad.