emmaskons

Normal

© Ingela Wall

"När mitt barn föds ska jag säga
du är helt jävla onormal
för vem vill vara normal när normal är
att pusha upp små bröst
för att få dem större alldeles för stora
ska döljas
slankare vill man
mörka kläder döljer kurvor
ljusa framhäv formerna
grått ska färgas rött rött svärtas
svart blekas smekas in i normaliteten
som vem bestämt jag bestämmer själv
vem lyssnar alla lyssnar på
vad Alphaville vill Forever young
vill inte heller alfa
vill du ha satsen på magen i baken
efter maten rapen efter dungen skogen
krogen råder knarket vanligt
liksom läsken frånvarande
dubbeldajm dubbelmoral dubbelmacka
skruvas upp skruvas ner i åldrarna
orgasmer spasmer promille dille

Vem vill vara normal
när skalpellen tränger in i skinnet
tränger in i magtröjan made in Taiwan
tränger in i barnarbete tränger in i
välfärden tränger in i politiken tränger in
i Göran Persson tränger in i Anitra Steen
tränger in i Systembolaget
hallå vem orkar torkar disktrasa motstå
städa undan perfektionismen
finns den hos Barbie Britney glitter i
skolan hämmar fnitter
leken försvinner
kalabaliken tränger in i barnet
tränger in i kommersialismen
tränger in i Björne
tränger in i tummetott
tränger biet in i bikupan
A-kupa B-kupa C-kupa
string tränger in
i statistiken diagrammet barnprogrammet
ingen koll på hierarkin som råder
teveapparaten naprapaten
knäcker vrider smider Skansens
Berghagen tränger in i Lill-Babs
tränger in i Hälsingland
så nå in i Hälsingland
knätofsar fioler violer
midsommarfirande alkohol
tränger in i kroppen med förstärkare
blir till hardcore hip hop funk bank
PANG
in i World Trade Center
enter

stank av krig på torsdag
för fred på fredag
på lördag fest som om ingenting
tingeling
jag går upp i limningen
vart går du?
den dagen intellektet förnuftet
styr inflationen
kom inte till mig
mitt barn
för att låna aceton till nagellacket
för sent lilla du
slicka dina sår
men välkommen till världen
du lilla onormala " //Ingela Wall

När jag får barn. När får jag barn? Får jag någonsin? Blir det någonsin några kärleksbarn gjorda i den här gården, eller får jag nöja mej med att vara plastmorsa, stand in. Ersättare.
Jag har så mycket kärlek att ge till den lilla flickan, det lilla fröet som väntar på att få bli barn till mej. Men ska jag någon att föda ut henne, eller kommer hon att åldras med mej, en dröm om ett barn, en innerlig önskan som aldrig blir verklighet?

Jag vill bli mamma. Vill vara på riktigt. Vill vara självklar i ett barns liv, inte bara som flickvän till pappa. Jag vill ha en större roll, ett bättre namn, ett viktigare uppdrag.

Jag är helt enkelt inte nöjd.

Jag vill förbättra världen, och tänker göra det genom de här knoddarna som jag får förvalta på nåder varannan vecka, men det räcker inte.

"pojkar kan bli kära i pojkar också" sa 4-åringen igår.
"javisst" sa jag bara och bet mej i tungan för att inte fortsätta nån konstig utläggning.
..
de är bra barn.
de har en bra pappa.
men han är trött. så väldigt trött. i huvudet. spelar ingen roll hur mycket han sover.

när han blir piggare kanske min flicka kan få födas. kanske kan jag få bli mamma på riktigt sen?

Ibland kan dagar kännas evighetslånga. utan slut. ensammast i hela världen och en dag som aldrig tar slut.

kul liv.

jag sitter i finaste rödaste mjukisbyxorna och undrar hur lång tid idag det kommer att ta innan tankarna fått mej ner på djupet igen, och hur lång tid idag det kommer att ta innan jag tror att jag inte kommer klara det, eller måste ringa till S som egentligen har så väldigt fullt upp med sitt perfekta småbarnsföräldrar- liv för att kunna orka höra på mitt sorgliga och patetiska och ledsna snack om ett förhållande och ett liv som känns oändligt. långt. ensamt. kämpigt.

kämpigt är fel ord. det låter ungefär som om man var ute och cyklade och det kom en seg och tråkig uppförsbacke. this is the battle of my life. jag kämpar ensam och tänker ensam och gråter ensam och långt bort från alla som är mej riktigt nära.

utom han som inte vill vara med här, han finns nära, men han kan inte direkt hjälpa jämt och ständigt. och han kan inte hjälpa att han inte kan hjälpa. det är inte hans uppgift här i livet heller.

hör på klockan som "nån" fick i julklapp av mej. tick tick tick, så försvinner mitt liv iväg från mej. och jag bara sitter här. låter tiden tick tick ticka ifrån mej och jag gör inget åt det. vad kunde jag göra åt det?

vem är jag?
vad är jag värd?
vem är jag värd?
varför känns allt så underligt och illamående i magen och hjälp mej någon. bosätt dej här uppe nära mej och hjälp mej klara av det här. var min gud en stund.  snälla.

jag tror inte att någon vet hur påfrestande det är att bo långt ifrån allt man håller kärt, ja nästan, "nån" och hans familj finns ju här och det är ju nåt man håller kärt- 

om man inte bott långt ifrån kan man nog inte veta, inte förstå. inte begripa varför en vanlig kris förvandlas till något som gör att dagarna känns oändligt långa.

folk som går på krogen trots att jag sitter hemma och leker melodifestival alldeles ensam
folk som går på restaurang utan att fråga om man vill med...
folk som inte har en enda jävla skyldighet att involvera mej i deras liv, men som jag ändå blir besviken på när de inte gör det.... vill så hemskt gärna höra till, tack.

*niger med en tår på kinden, alltid ödmjuk, alltid försiktig, alltid känna att man inte är på hemmaplan*

Aldrig riktigt TRYGG.