emmaskons

Blottad och sårbar." 

/RFSU:s skolsajt, ur texten "kärlek eller ingenting".

Det är väl så det är, det är som om den som skrev den texten satte fingret på spiken, eller var det huvudet...? Mitt huvud, mina känslor.

Känslan av att förut vara rädd för vardagen.
Känslan av att förut vara rädd för mjukisbyxor. Snabbmakaroner. Pruttar.
De känslorna är inte kvar, de rädslorna är utbytta mot lugn och ro.
Det finns andra saker att vara rädd för. Andra saker att oroa sej över.

Dagis och skola och mår barnen bra?
- vad tänker de på, hur mycket hör de oss prata? hur känns det att vara barn mitt i allt som händer just nu?
Jobb och ansökningar och var kommer jag att jobba i sommar? Blir det Stockholm eller Ljusdal?
mat och kuponger, rabatt och hur fan ska vi få ihop mer pengar? Nåns extrajobb tar knäcken på mej, vill också tjäna egna pengar, inte bara sitta hemma och vara tacksam för att nån kommer hem med kosing.
Vi lever jämns med rumpan, varenda månad. Barnbidrag tack!
För barn som vi (och många gånger jag med mina studiemedel) tar hand om, klär, föder, fostrar medan mamman sitter någonannan stans och röker upp barnbidraget under fläkten. Otacksamma jobb att vara plastmamma.

Har upptäckt en ny sajt: www.familjeliv.se och där snokar jag runt och upptäcker vad som krävs för att bli en fullfjädrad mamma. Uppenbarligen ska man helt försaka sitt eget liv, glömma att skriva sitt eget namn i presentationen, för att man är så uppe i varv i att berätta kring barnen, förlossning, navelsträngar osv. Skrämmande! Kanske bäst att vara plastmorsa ändå, och behålla lite distans till barnen. Jag har ju ändå en egen person, jag är inte bara mamma, utan nåns flickvän, sambo, jag är student, jag har intressen... YES!