emmaskons

okej, klockan är så mycket att blotta klockslaget kan vara en ursäkt för att skriva såna ledsna ord.
men det är inte bara tröttheten som gör att jag gråter. tyvärr för alla er som letar enkla lösningar (min mamma t.ex.) orsaken till min ledsamhet är att jag är ensam.

ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensamensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam-

min sambo är på krogen. min sambo sover hos en kompis. min sambo ska jobba imorgon.
min sambo har ett liv.
själv sitter jag här i ett hus på landet där jag inte känner någon, förlamad av känslan att jag är ensam, kan inte ta mej för någonting. ensam ensam ensam- det dånar i mitt huvud, spränger av huvudvärk och av rinniga snoriga tårar. och det vill inte sluta.

jag har inga alternativ till min ensamhet, den är inte skön, inte självvald, inte njutningsbart sällsynt.
den tränger sej på, gör mej ledsen, skrattar åt mej i mina patetiska försök att bli vän med någon här uppe. Det är så svårt. Alla gäng är redan fulla, känns det som. Det finns ingen plats för mej någonstans.

ensam ensam ensam, och med gråten kommer de andra ledsamhetstankarna: alla uppoffringar jag gör, allt jag tvingats lämna bakom mej för att leva det här livet, alla jag saknar, allt jag saknar att kunna göra. Ledsamhetstankar i stil med: fulfetäckligfulfetäcklig kommer också. gråter så ansiktet är alldeles förvridet och äckligt rött och svullet, och kan inte sluta. i narcisistisk anda gråter jag ännu mer när jag ser mitt fula ansikte i spegeln. fy fan.

kanske är det inte så konstigt att jag är ensam? kanske beror det på att jag är en tjockis? en hopplöst ful och oformlig, modemässigt blasé 23 åring som leker morsa, och misslyckas med skolan och växterna på samma gång. misslyckas med det mesta... vem vill leka med mej? vem vill lära känna en sån misslyckad människa?

min sambo älskar mej. men han sover hos sin kompis, han som har nån att sova hos om han vill.
själv har jag inga alternativ. jag lever efter förbannelsen "me, myself and I". Så jäkla trött på mitt eget sällskap bara.

Jag går runt här hemma och ler. Jag är tillsammans med en underbar människa, jag är lycklig för att jag får ha det så här bra. Min sambo bryr sej verkligen om mej, älskar mej, månar om mej.

Jag går runt här och städar lite, bakar matbröd, plockar, tvättar... ändå tar jag det lugnt, njuter av att bo i hus, att inte behöva boka tvättstuga, passa tider. Njuter av att blunda helt kort med händerna i diskvattnet och tänka på min älskade. Han är aldrig särskilt långt borta.

Hans underbara ord är lätta att framkalla inne i huvudet, jag njuter igen och igen. Han älskar mej.

Och jag, som inte längre är riktigt klok, kom på mej själv under helgen i Stockholm, på konfirmationslägersåterträffen på Gålö, att fingra på min ring (som kom med en försändelse med strumpor och inte är särskilt speciell egentligen) och önska att det var en vigselring. DET är inte klokt.

men jag vill gifta mej, väldigt gärna till och med.

Det där med barn kan vänta, det är inte så viktigt just nu, längtan har gått över.
Men att få tillhöra honom på riktigt, att kunna visa alla hur allvarliga vi är med varandra, det kan jag inte låta bli att drömma om.

I morgon väntar seminarium om dramatik på högskolan, samtal på familjerätten om barnens boende, och sedan Vårruset på kvällen. Fortfarande har jag inte tränat ens 100 meter, så det blir nog till att promenera runt banans 3 km. Har helt enkelt väldigt mycket annat att tänka på, kroppen får komma i andra hand, när det är så mycket i knoppen.

Håll tummarna för oss.

Jag har helt enkelt för lite att göra. Ge mej ett jobb, ge mej en anledning att slita mej upp ur vardagens grå massa av dagar. Har skola en dag i veckan nu, och den dagen blir lite högtidlig nästan, medan de andra smälter ihop till en enda lång vardag, oavsett om det är vardag eller helg. En kompis sa att det kändes som helg jämt att vara ledig mycket, men jag tycker det är tvärtom, trist och grå vardag hela hela tiden.

Jag har sagt det förut, men det går inte att undvika en upprepning, vad mycket roligare det hade varit om man hade haft pengar. Om man kunde köpa det man behövde, det man längtade efter, det man känner att man inte kan klara sej utan. Vi behöver nya kläder, både jag och sambon och barnen, och vi behöver tapeter. Barnen ska ha fina rum, så är det bara! Riktiga kläder och fräscha rum. 

Kläder och tapeter. Mat? jo det har vi faktiskt :-)

Det är hemskt att känna sej fattig precis hela tiden, inte ens den 25e känner man sej lugn, man vet att bara några dagar efteråt är allt borta. Ja, jag klagar, jag kan inte rå för det.

Money can´t buy happiness.... Fast på sätt och vis kan de ju det.
Can´t buy me love... nej den stämmer åtminstone än. Vår kärlek står över pengar och prylar.

Det är bara så frustrerande att behöva säja nej till saker, neka barnen saker, prioritera. Och sällan priorieterar jag mej själv, det går helt enkelt inte. Finns ingen möjlighet för mej att köpa joggingskor eller jeans trots att de jag har är trasiga.

Men om jag bara gick ner ett par kg, 10 eller så, så skulle jag kunna ha fler av mina urväxta kläder. JA! så gör jag!

Återkommer om 40 år när jag fått bort mina extrakilon... :-)