ledsenblogg
okej, klockan är så mycket att blotta klockslaget kan vara en ursäkt för att skriva såna ledsna ord.
men det är inte bara tröttheten som gör att jag gråter. tyvärr för alla er som letar enkla lösningar (min mamma t.ex.) orsaken till min ledsamhet är att jag är ensam.
ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensamensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam-
min sambo är på krogen. min sambo sover hos en kompis. min sambo ska jobba imorgon.
min sambo har ett liv.
själv sitter jag här i ett hus på landet där jag inte känner någon, förlamad av känslan att jag är ensam, kan inte ta mej för någonting. ensam ensam ensam- det dånar i mitt huvud, spränger av huvudvärk och av rinniga snoriga tårar. och det vill inte sluta.
jag har inga alternativ till min ensamhet, den är inte skön, inte självvald, inte njutningsbart sällsynt.
den tränger sej på, gör mej ledsen, skrattar åt mej i mina patetiska försök att bli vän med någon här uppe. Det är så svårt. Alla gäng är redan fulla, känns det som. Det finns ingen plats för mej någonstans.
ensam ensam ensam, och med gråten kommer de andra ledsamhetstankarna: alla uppoffringar jag gör, allt jag tvingats lämna bakom mej för att leva det här livet, alla jag saknar, allt jag saknar att kunna göra. Ledsamhetstankar i stil med: fulfetäckligfulfetäcklig kommer också. gråter så ansiktet är alldeles förvridet och äckligt rött och svullet, och kan inte sluta. i narcisistisk anda gråter jag ännu mer när jag ser mitt fula ansikte i spegeln. fy fan.
kanske är det inte så konstigt att jag är ensam? kanske beror det på att jag är en tjockis? en hopplöst ful och oformlig, modemässigt blasé 23 åring som leker morsa, och misslyckas med skolan och växterna på samma gång. misslyckas med det mesta... vem vill leka med mej? vem vill lära känna en sån misslyckad människa?
min sambo älskar mej. men han sover hos sin kompis, han som har nån att sova hos om han vill.
själv har jag inga alternativ. jag lever efter förbannelsen "me, myself and I". Så jäkla trött på mitt eget sällskap bara.
men det är inte bara tröttheten som gör att jag gråter. tyvärr för alla er som letar enkla lösningar (min mamma t.ex.) orsaken till min ledsamhet är att jag är ensam.
ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensamensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam-
min sambo är på krogen. min sambo sover hos en kompis. min sambo ska jobba imorgon.
min sambo har ett liv.
själv sitter jag här i ett hus på landet där jag inte känner någon, förlamad av känslan att jag är ensam, kan inte ta mej för någonting. ensam ensam ensam- det dånar i mitt huvud, spränger av huvudvärk och av rinniga snoriga tårar. och det vill inte sluta.
jag har inga alternativ till min ensamhet, den är inte skön, inte självvald, inte njutningsbart sällsynt.
den tränger sej på, gör mej ledsen, skrattar åt mej i mina patetiska försök att bli vän med någon här uppe. Det är så svårt. Alla gäng är redan fulla, känns det som. Det finns ingen plats för mej någonstans.
ensam ensam ensam, och med gråten kommer de andra ledsamhetstankarna: alla uppoffringar jag gör, allt jag tvingats lämna bakom mej för att leva det här livet, alla jag saknar, allt jag saknar att kunna göra. Ledsamhetstankar i stil med: fulfetäckligfulfetäcklig kommer också. gråter så ansiktet är alldeles förvridet och äckligt rött och svullet, och kan inte sluta. i narcisistisk anda gråter jag ännu mer när jag ser mitt fula ansikte i spegeln. fy fan.
kanske är det inte så konstigt att jag är ensam? kanske beror det på att jag är en tjockis? en hopplöst ful och oformlig, modemässigt blasé 23 åring som leker morsa, och misslyckas med skolan och växterna på samma gång. misslyckas med det mesta... vem vill leka med mej? vem vill lära känna en sån misslyckad människa?
min sambo älskar mej. men han sover hos sin kompis, han som har nån att sova hos om han vill.
själv har jag inga alternativ. jag lever efter förbannelsen "me, myself and I". Så jäkla trött på mitt eget sällskap bara.
Kommentarer
Trackback