Brottas
Brottas med mej själv också. Har märkt att jag nu mot slutet är så elak mot mej själv. Ger mej själv en massa små kommentarer, "nedåtpuffar" som det heter på Projekt Charlie-språk. Säger fortfarande "god natt Emma, jag älskar dej", men orden låter alltmer ihåliga. Det finns inte så mycket kärlek kvar... Jag tycker att det är otäckt, att jag rakt emot vad jag själv vet att jag borde och måste, inte längre kan klara av att älska mej själv.
Jag tycker inte riktigt om mej själv. Inte hur jag är som person, hur jag inte klarar av skolan, hur jag kommer efter, hur jag känner mej dum för att jag inte förstår det jag borde i mina kurser. Ointelligent. Slapp. Jag tycker inte om att jag är så himla egoistisk och egocentrisk, jag tycker inte om hur jag glömmer bort att höra av mej till vännerna, hur jag försakar och tappar bort. Jag tycker inte om att jag inte alltid är så intresserad av vad mina vänner berättar, tycker inte om hur jag ibland inte kan känna glädje för bra saker som händer i deras liv.
Jag ogillar att se mej själv i speglar. Och tycker inte om hur jag ser ut. Hur jag känns. Hur kroppen sväller och jag bara låter det hända. Tycker inte om bristningar och hår på fel ställen, tycker inte om magens fett och hakans dubblering. Tycker inte om mina barnsliga fingrar, mina finnar, mina feta glasögon, mina mörka ringar under ögonen, och inte om mina feta vader. Tycker inte om mej själv. Förut kunde jag inbilla mej att jag såg bra ut tills jag såg mej själv, men det funkar inte längre. Inte ens utan spegeln kan jag tro att jag är någon värd att tittas på, värd att älskas. Vem är jag? En totalt ointressant människa. Så jävla trist och grå och tråkig, missunnsam och dålig.
Äter. För mycket.
Och sover. Väldigt dåligt.
Det finns mycket att brottas mot här i världen.
Vad svårt det är med allting..
Det är väl någon slags egoism inom mej som både vill ha kakan och äta den, eller omvänt i det här fallet kanske, både inte ha kakan och ändå inte låta någon annan äta den..? Jag gillade när han ville ha mej men jag var tvekande. Jag gillade när han ville vara med mej, tyckte om mej.
Klart han är fri. Klart han får träffa vem sjutton han vill. Varför känns det som om jag är svartsjuk då? mysko.
Jag vill inte vara ihop med honom, jag vill inte utveckla några starkare känslor för honom. Släpp honom fri då!
Brevväxlar en del. Pappa skickar pappersbrev- snigelpost- och det är så trevligt. Jag måste skärpa mej och skriva ett svar någongång. Inte för att det hindrar honom att jag så sällan svarar, han behöver en ursäkt för att få skriva av sej, och skicka några cd-singlar, men ändå... Man borde ju svara också!
Skriver ibland, något som liknar brev, men sen blir de liggande, och fungerar mer som dagboksinlägg när jag läser dem lite senare. Det är väl någon slags terapi det också, att läsa sina egna tankar....
Igår fyllde Roger år. Jag hörde inte av mej någonting på hela långa dagen... Men det är klart att tankarna fanns där. Helgen som kommer hade jag tänkt att jag skulle överraska honom med en resa till Göteborg. Ja, om vi hade varit ihop alltså. Han var ju ledig på fredagarna då, och jag tänkte att en långhelg i storstan skulle göra oss gott. Det hade vi kunnat leva på hela långa tråkiga mörka vintern. Precis som det var när vi åkte till Bollnäs och bodde på hotell där...*tänker tillbaka*
Nu blir helgen fylld av plugg och julmys istället. Marina och jag ska glögga på fredag (då Andreas verkligen MÅSTE åka ur Idol annars vet jag inte vad jag gör!) och jag ska baka lite lussekatter har jag tänkt. Vi får väl se vad det blir... Micke och jag pratade om att han och Magnus skulle komma och hälsa på också. Skönt ändå att allt är så öppet numera.
Födelsedagen avklarad som sagt. Check.
Nu är det bara rättegången och jul/nyår kvar. Och barnens födelsedagar...
Det BLIR bättre.
Alla de små grejerna
Det är som om jag försöker fylla något slags tomrum inne i mej genom att samla alla saker jag någonsin köpt omkring mej.
Materiell trygghet?
Jag kommer inte att bli lyckligare för att jag till slut får min pulka, mitt glaslock till kastrullen, mina julgrejer, mina stora hörlurar eller vad det nu är jag tycker att jag borde få tillbaka.
Jag kommer inte att bli lycklig förrän jag förstår att jag aldrig mer kommer att måla balkongräckets plankor sena nätter ute i verkstan, aldrig mer kommer att diskutera hur staketet runt gården ska sättas upp, hur långt ifrån plankorna där ska sitta.. Jag kommer aldrig att kunna leva på riktigt i mitt eget liv så länge jag längtar efter det andra livet. Det jag inte längre har tillträde till. Det jag kastades ut ifrån. Det där jag inte dög.
Det stora tomrummet inne i mej som liksom inte förstår, kanske inte ens VILL förstå, det måste dövas. det måste matas med annat för att gå att hantera. Med tillfälliga relationer, med grejer som jag kan unna mej nu, med ovanligt mycket alkohol...
"hur kan nåt så stort förvandlas, hur kan man tappa lusten att andas..."
Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna älska en annan man än Roger.
Det övergår helt enkelt min intellektuella kapacitet just nu att förstå att jag kommer att komma över, kommer att kunna älska igen, kommer att kunna känna lycka igen...
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna fortsätta leva såhär, i det här vaccumet som bildats.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt uppgiven och trött.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt ensam och kall.
" Känslan av att inte behövas
gav mej en hård spark.
-Var glad och stark,
var glad och stark,
för vem behöver nån
som behöver nån? " /DLK
Jag ska äta frukost nu och sedan göra mej i ordning för att åka till Stockholm, umgås med far och hans flickvän, dricka drinkar och antagligen bygga på fyllan från igår en aning.. Vet inte vad jag känner för denna tripp, men det blir kanske bra att få komma ut ur lägenheten just idag. Så jag inte gräver ner mej alldeles i längtan efter den man som jag aldrig någonsin kommer att få igen.
Tänk bara den underbara känslan av att vakna och se rakt in i hans olikfärgade ögon och känna hur värmen sprider sej i hela kroppen- äntligen har jag träffat Den Rätta.
TYPISKT att han inte kände detsamma. Lika länge som jag.
Hepp!
Var till Valbo idag och spenderade en del av mitt studielån.
Köpte julklappar till barnen i Föne, och med sorg i hjärtat gick jag runt och tänkte på hur trååååkigt det kommer att bli att inte få fira jul med barnen, ge dem klappar, hitta de där perfekta leksakerna, och pedagogiska böckerna...Se deras ögon glädjas åt varje avrivet papper och presenten innanför...
Det blir en barnfri jul i år. En jul med mamma och familjen. En jul i stillhet, utan hysteri. Kanske en julotta till och med?
Det är som när någon man älskat gått bort. Varje högtid utan den blir en påminnelse. Men nästa år blir allt bättre, då kommer inte det vara julen med barnen som jag kommer att tänka på, utan julen med min egen familj. Nästa år den 28e kommer det inte att vara hans födelsedag, utan en dag fylld med c-uppsatshets och plugg och annat. Jag måste tänka så för att inte bli tokig.
FÅR inte snöa in på alla de saker som inte finns i mitt liv längre, utan fokusera på de som faktiskt finns!
Ikväll blir det Idol. Jag hoppas verkligen att det är Andreas tur att åka ut. Det är verkligen på tiden.
Vi ska dricka vin och ha trevligt här på Berget, och så blir det Singstar. Det är skönt att vara ung igen, skönt att kunna dricka sej full utan att tänka på att man måste orka upp och ta hand om barn tidigt morgonen därpå. Det är skönt att kunna dricka alkohol och sedan kunna GÅ hem, utan att ordna med skjuts och sånt. Det är skönt att ha ungt folk omkring sej.
I morgon blir det kanske att jag åker till Stockholm. Eller följer med Sandra och Petra in på reaggekväll i Gävle. Det är skönt att inte behöva planera. Det är skönt att inte behöva ta hänsyn till om det finns barnvakt, eller om partnern har gjort upp andra planer. Det är skönt att leva ensam, och kunna ta dagen som den kommer.
"Tidvis"
Tid har förlöpt
Dagar har gått.
Månen har vandrat sin väg genom
vitt och svart, och grått.
Jag har saknat ditt skratt.
Jag har saknat ditt hår.
Jag har saknat att ringa ibland
och berätta hur det går.
Det har tidvis gått bra,
Tidvis har skakandet lagt sej.
Ibland har jag vaknat på morgonen
och gjort det jag ska.
Men jag har saknat din hand,
jag har saknat din röst.
Ensamma dagar har jag saknat
ditt huvud mot mitt bröst.
Somliga dagar
tar jag in vad jag har
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar
vad du gör.
Det är ibland som förut.
Ibland har jag känt att jag duger.
Det har hänt att jag samlat ihop
nog med kraft för att gå ut.
Jag ser dej fortsätta nu
med varsamma kliv.
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv.
Jag har saknat en vän.
Jag har varit på krogar och barer.
Det har hänt att jag ljugit och sagt
att jag måste gå hem.
Jag har saknat din röst.
Nu har du en ny.
Ännu okända nätter
ruvar i väntan
på att gry.
Lars Winnerbäck- Tidvis
.............................................................................................
Det är så där jag har det. Tidvis funkar det hur bra som helst att vara utan Roger. Och somliga dagar är alldeles fulla av tankar och funderingar, känslor och gråt.
Det går upp och ner och det är väl tur det, för mitt i allt det svarta de där dagarna då man inte förstår hur man ska orka med, vet man ändå att det inte kan vara lika mörkt imorrn också, det går över....
Spenderade helgen i Dalarna, och det var bra. Skönt att få umgås ordentligt länge med farmor, äta middag med mormor & morfar, få tid att umgås med Sara, Isak och Sebastian, det är synd och skam att vi ses så sällan, för de är underbara människor, såklart! Festade också med Micke på lördagen, umgicks med Mårten (Rogers bästa kompis) och en drös okända män, Petter, kusin Anders och Evelina träffade vi på krogen. Trevlig kväll!
Nu är jag tillbaka i Skutskär. Mitt första spinningpass är avklarat och det var inte så farligt som jag trott, bara sjuuukt tröttande... men nu jävlar ska ni få se en tränande och mer hälsosam Emma. :-)
A.I. är mer eller mindre avslutad, det funkar inte när man har så olika förutsättningar. Inte sjutton kan jag älska någon annan än Roger, det går bara inte. Och att träffas så mkt som vi gjorde utan att vara ihop, eller vara kär, funkar ju inte. Det är bara bedrägeri.
Vissa dagar
Jag ska skriva av texten här senare så du kan förstå varför det är så lätt att gråta till den.
Stressar i skolan, känner mej allmänt ensam och utsatt i mina kurser, saknar kurskamrater och stöd. Marina gör så gott hon kan men det är inte samma sak... Har konstant huvudvärk, sover dåligt, rör mej för lite...
Det är en rejäl svacka just nu
Det är svarta dagar då jag bara måste tänka på hur man gör när man andas, så att jag inte glömmer bort.
Det är dagar då jag går i skolans korridorer och känner att alla tittar på mej, alla stirrar.... känner att paniken kommer, känner att andningen helt plötsligt är väldigt häftig, vill bort från alla människor, vill bort från blickar, bort från sociala nätverk och ambitiösa studenter.
Vill bara lägga mej under täcket och ligga där tills allt blir bra igen... men då skulle jag nog få ligga där alldeles för länge.
den 14/12 blir det rättegång, fick papperen idag. En klump till i magen. Jävla helvetes skit.
I morgon ska jag ringa kuratorn här i Skutskär och boka en tid.
Ensam lördag
Jag vet att de pratar men jag hör dem inte riktigt.
Jag vet att jag borde engagera mej i deras konversation, men jag orkar inte riktigt.
Jag skiter högaktligen i olika människor på Korpen, hur deras kroppar ser ut, hur vältränade, hur "fitta" de är, hur unga de ser ut, vilka muskler som vilka människor i Skutskär tränar.
Magen värker.
Idag på telefonen gick det bra. Vi utbytte artighetsfraser och jag berättade om sakerna jag saknade och som antagligen är kvar hos honom, och så lade vi på.
Sen lyssnade jag av telesvaret och fick utan förvarning höra Cs späda röst... och tårarna kom direkt! Han sa att han skulle ringa upp en annan gång, och jag önskar verkligen att han gör det. Älskade unge, vad jag saknar dej!
Igår kväll var jag och Marina hem till Petra, en av Marinas kompisar här i Skutskär. Hennes 3½ åriga dotter var alldeles förtjusande, söt och charmig, intelligent och lurig... och jag saknade barnen i Föne så att jag flera gånger fick svälja hårt för att inte börja gråta. Den mjuka huden, den ärliga frågan, den blyga inledningen....
Tänk att jag har varit plastmorsa, tänk att jag har hämtat på dagis och gått på föräldramöten, tänk att jag har borstat mjölktänder och pussat/pruttat på barnmagar.... Det känns så hemskt länge sen. Jag längtar verkligen efter dem, efter M och C och W och jag kommer kanske aldrig någonsin få träffa dem igen, eller ens höra deras röster.
Älskade ungar. Det gör fortfarande ont i hjärtat av att tänka på att vara utan dem. Hur kunde det bli så här?
Jag höll masken tills Marina och A.I. gått iväg, sen började läppen skaka, och tårarna rinna.
Magen värker. Det finns så mycket inom mej som aldrig kommer fram när jag är med dem. Det enda som gäller är att överleva, att vara ung och sportig och målmedveten. Jag känner mej uråldrig, otränad, omotiverad, slö och lat och ensam.
Om drivkrafter
Jag levde med en man som mådde dåligt. Jävligt dåligt.
Och vi pratade om det. Vi pratade om hur man stänger av.
Sen när det tog slut och jag har diskuterat honom med andra,
har de sagt (och det låter jävligt vettigt) att man skalar bort bitar
av sitt liv som inte är livsnödvändiga, sparar på sin energi.
Exet gjorde det. Lät sin energi (det lilla som var kvar) gå till barnen,
jobbet, rättegången...
A.I. gör det. Låter sin energi gå till jobbet, framtiden, tankarna som snurrar.
Jag hjälpte inte exet genom att finnas där.
Jag hjälper inte A nu i sin situation.
Jag klipps bort, jag är inte nödvändig för deras överlevnad.
Rationalisering.
Och det måste nog vara så, det är inte så att jag är bitter eller ledsen.
Jag börjar förstå livets sanningar, lite grann.
Jag önskar bara att jag kunde vara nån som folk känner att det vore bra
att ha kvar i sitt liv, nån som kan hjälpa i motgångar, stötta och finnas där,
vara så trygg som jag önskar att jag var. Jag skulle älska att vara behövd.