emmaskons

Jag saknar fortfarande en del av mina grejer. Det spelar ingen roll.
Det är som om jag försöker fylla något slags tomrum inne i mej genom att samla alla saker jag någonsin köpt omkring mej.

Materiell trygghet?

Jag kommer inte att bli lyckligare för att jag till slut får min pulka, mitt glaslock till kastrullen, mina julgrejer, mina stora hörlurar eller vad det nu är jag tycker att jag borde få tillbaka.

Jag kommer inte att bli lycklig förrän jag förstår att jag aldrig mer kommer att måla balkongräckets plankor sena nätter ute i verkstan, aldrig mer kommer att diskutera hur staketet runt gården ska sättas upp, hur långt ifrån plankorna där ska sitta.. Jag kommer aldrig att kunna leva på riktigt i mitt eget liv så länge jag längtar efter det andra livet. Det jag inte längre har tillträde till. Det jag kastades ut ifrån. Det där jag inte dög.

Det stora tomrummet inne i mej som liksom inte förstår, kanske inte ens VILL förstå, det måste dövas. det måste matas med annat för att gå att hantera. Med tillfälliga relationer, med grejer som jag kan unna mej nu, med ovanligt mycket alkohol... 

"hur kan nåt så stort förvandlas, hur kan man tappa lusten att andas..."

Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna älska en annan man än Roger.
Det övergår helt enkelt min intellektuella kapacitet just nu att förstå att jag kommer att komma över, kommer att kunna älska igen, kommer att kunna känna lycka igen...
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna fortsätta leva såhär, i det här vaccumet som bildats.

Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt uppgiven och trött.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt ensam och kall.

" Känslan av att inte behövas
gav mej en hård spark.

-Var glad och stark,
var glad och stark,
för vem behöver nån
som behöver nån? " /DLK

Jag ska äta frukost nu och sedan göra mej i ordning för att åka till Stockholm, umgås med far och hans flickvän, dricka drinkar och antagligen bygga på fyllan från igår en aning.. Vet inte vad jag känner för denna tripp, men det blir kanske bra att få komma ut ur lägenheten just idag. Så jag inte gräver ner mej alldeles i längtan efter den man som jag aldrig någonsin kommer att få igen.

Tänk bara den underbara känslan av att vakna och se rakt in i hans olikfärgade ögon och känna hur värmen sprider sej i hela kroppen- äntligen har jag träffat Den Rätta.

TYPISKT att han inte kände detsamma. Lika länge som jag.