Brottas
Brottas med fonetiska tecken, uppgifter som faktiskt inte går att lösa. Lärare som ger länkar till sidor som är nedlagda och motivation som inte finns. Ett berg av skoluppgifter som tynger mina axlar, och jag, som helt irrationellt bara struntar i alltihop istället för att beta av och komma ikapp. Fan.
Brottas med mej själv också. Har märkt att jag nu mot slutet är så elak mot mej själv. Ger mej själv en massa små kommentarer, "nedåtpuffar" som det heter på Projekt Charlie-språk. Säger fortfarande "god natt Emma, jag älskar dej", men orden låter alltmer ihåliga. Det finns inte så mycket kärlek kvar... Jag tycker att det är otäckt, att jag rakt emot vad jag själv vet att jag borde och måste, inte längre kan klara av att älska mej själv.
Jag tycker inte riktigt om mej själv. Inte hur jag är som person, hur jag inte klarar av skolan, hur jag kommer efter, hur jag känner mej dum för att jag inte förstår det jag borde i mina kurser. Ointelligent. Slapp. Jag tycker inte om att jag är så himla egoistisk och egocentrisk, jag tycker inte om hur jag glömmer bort att höra av mej till vännerna, hur jag försakar och tappar bort. Jag tycker inte om att jag inte alltid är så intresserad av vad mina vänner berättar, tycker inte om hur jag ibland inte kan känna glädje för bra saker som händer i deras liv.
Jag ogillar att se mej själv i speglar. Och tycker inte om hur jag ser ut. Hur jag känns. Hur kroppen sväller och jag bara låter det hända. Tycker inte om bristningar och hår på fel ställen, tycker inte om magens fett och hakans dubblering. Tycker inte om mina barnsliga fingrar, mina finnar, mina feta glasögon, mina mörka ringar under ögonen, och inte om mina feta vader. Tycker inte om mej själv. Förut kunde jag inbilla mej att jag såg bra ut tills jag såg mej själv, men det funkar inte längre. Inte ens utan spegeln kan jag tro att jag är någon värd att tittas på, värd att älskas. Vem är jag? En totalt ointressant människa. Så jävla trist och grå och tråkig, missunnsam och dålig.
Äter. För mycket.
Och sover. Väldigt dåligt.
Det finns mycket att brottas mot här i världen.
Brottas med mej själv också. Har märkt att jag nu mot slutet är så elak mot mej själv. Ger mej själv en massa små kommentarer, "nedåtpuffar" som det heter på Projekt Charlie-språk. Säger fortfarande "god natt Emma, jag älskar dej", men orden låter alltmer ihåliga. Det finns inte så mycket kärlek kvar... Jag tycker att det är otäckt, att jag rakt emot vad jag själv vet att jag borde och måste, inte längre kan klara av att älska mej själv.
Jag tycker inte riktigt om mej själv. Inte hur jag är som person, hur jag inte klarar av skolan, hur jag kommer efter, hur jag känner mej dum för att jag inte förstår det jag borde i mina kurser. Ointelligent. Slapp. Jag tycker inte om att jag är så himla egoistisk och egocentrisk, jag tycker inte om hur jag glömmer bort att höra av mej till vännerna, hur jag försakar och tappar bort. Jag tycker inte om att jag inte alltid är så intresserad av vad mina vänner berättar, tycker inte om hur jag ibland inte kan känna glädje för bra saker som händer i deras liv.
Jag ogillar att se mej själv i speglar. Och tycker inte om hur jag ser ut. Hur jag känns. Hur kroppen sväller och jag bara låter det hända. Tycker inte om bristningar och hår på fel ställen, tycker inte om magens fett och hakans dubblering. Tycker inte om mina barnsliga fingrar, mina finnar, mina feta glasögon, mina mörka ringar under ögonen, och inte om mina feta vader. Tycker inte om mej själv. Förut kunde jag inbilla mej att jag såg bra ut tills jag såg mej själv, men det funkar inte längre. Inte ens utan spegeln kan jag tro att jag är någon värd att tittas på, värd att älskas. Vem är jag? En totalt ointressant människa. Så jävla trist och grå och tråkig, missunnsam och dålig.
Äter. För mycket.
Och sover. Väldigt dåligt.
Det finns mycket att brottas mot här i världen.
Kommentarer
Trackback