Ensam lördag
Middag med A.I. och Marina. Känner hur gästernas samtal fladdrar längre och längre bort från mej. Jag hör deras röster, hör deras ord, men de når inte ända in till mej. En annan slags bubbla, en bubbla som plötsligt från ingenstans ploppar upp och vecklar ut sej mitt över middagsbordets fisk och potatis.
Jag vet att de pratar men jag hör dem inte riktigt.
Jag vet att jag borde engagera mej i deras konversation, men jag orkar inte riktigt.
Jag skiter högaktligen i olika människor på Korpen, hur deras kroppar ser ut, hur vältränade, hur "fitta" de är, hur unga de ser ut, vilka muskler som vilka människor i Skutskär tränar.
Magen värker.
Idag på telefonen gick det bra. Vi utbytte artighetsfraser och jag berättade om sakerna jag saknade och som antagligen är kvar hos honom, och så lade vi på.
Sen lyssnade jag av telesvaret och fick utan förvarning höra Cs späda röst... och tårarna kom direkt! Han sa att han skulle ringa upp en annan gång, och jag önskar verkligen att han gör det. Älskade unge, vad jag saknar dej!
Igår kväll var jag och Marina hem till Petra, en av Marinas kompisar här i Skutskär. Hennes 3½ åriga dotter var alldeles förtjusande, söt och charmig, intelligent och lurig... och jag saknade barnen i Föne så att jag flera gånger fick svälja hårt för att inte börja gråta. Den mjuka huden, den ärliga frågan, den blyga inledningen....
Tänk att jag har varit plastmorsa, tänk att jag har hämtat på dagis och gått på föräldramöten, tänk att jag har borstat mjölktänder och pussat/pruttat på barnmagar.... Det känns så hemskt länge sen. Jag längtar verkligen efter dem, efter M och C och W och jag kommer kanske aldrig någonsin få träffa dem igen, eller ens höra deras röster.
Älskade ungar. Det gör fortfarande ont i hjärtat av att tänka på att vara utan dem. Hur kunde det bli så här?
Jag höll masken tills Marina och A.I. gått iväg, sen började läppen skaka, och tårarna rinna.
Magen värker. Det finns så mycket inom mej som aldrig kommer fram när jag är med dem. Det enda som gäller är att överleva, att vara ung och sportig och målmedveten. Jag känner mej uråldrig, otränad, omotiverad, slö och lat och ensam.
Jag vet att de pratar men jag hör dem inte riktigt.
Jag vet att jag borde engagera mej i deras konversation, men jag orkar inte riktigt.
Jag skiter högaktligen i olika människor på Korpen, hur deras kroppar ser ut, hur vältränade, hur "fitta" de är, hur unga de ser ut, vilka muskler som vilka människor i Skutskär tränar.
Magen värker.
Idag på telefonen gick det bra. Vi utbytte artighetsfraser och jag berättade om sakerna jag saknade och som antagligen är kvar hos honom, och så lade vi på.
Sen lyssnade jag av telesvaret och fick utan förvarning höra Cs späda röst... och tårarna kom direkt! Han sa att han skulle ringa upp en annan gång, och jag önskar verkligen att han gör det. Älskade unge, vad jag saknar dej!
Igår kväll var jag och Marina hem till Petra, en av Marinas kompisar här i Skutskär. Hennes 3½ åriga dotter var alldeles förtjusande, söt och charmig, intelligent och lurig... och jag saknade barnen i Föne så att jag flera gånger fick svälja hårt för att inte börja gråta. Den mjuka huden, den ärliga frågan, den blyga inledningen....
Tänk att jag har varit plastmorsa, tänk att jag har hämtat på dagis och gått på föräldramöten, tänk att jag har borstat mjölktänder och pussat/pruttat på barnmagar.... Det känns så hemskt länge sen. Jag längtar verkligen efter dem, efter M och C och W och jag kommer kanske aldrig någonsin få träffa dem igen, eller ens höra deras röster.
Älskade ungar. Det gör fortfarande ont i hjärtat av att tänka på att vara utan dem. Hur kunde det bli så här?
Jag höll masken tills Marina och A.I. gått iväg, sen började läppen skaka, och tårarna rinna.
Magen värker. Det finns så mycket inom mej som aldrig kommer fram när jag är med dem. Det enda som gäller är att överleva, att vara ung och sportig och målmedveten. Jag känner mej uråldrig, otränad, omotiverad, slö och lat och ensam.
Kommentarer
Trackback