emmaskons

Jag har sett det förut. Jag känner igen nåt slags symtom.
Jag levde med en man som mådde dåligt. Jävligt dåligt.
Och vi pratade om det. Vi pratade om hur man stänger av.

Sen när det tog slut och jag har diskuterat honom med andra,
har de sagt (och det låter jävligt vettigt) att man skalar bort bitar
av sitt liv som inte är livsnödvändiga, sparar på sin energi.

Exet gjorde det. Lät sin energi (det lilla som var kvar) gå till barnen,
jobbet, rättegången...

A.I. gör det. Låter sin energi gå till jobbet, framtiden, tankarna som snurrar.

Jag hjälpte inte exet genom att finnas där.
Jag hjälper inte A nu i sin situation.

Jag klipps bort, jag är inte nödvändig för deras överlevnad.
Rationalisering.

Och det måste nog vara så, det är inte så att jag är bitter eller ledsen.
Jag börjar förstå livets sanningar, lite grann.

Jag önskar bara att jag kunde vara nån som folk känner att det vore bra
att ha kvar i sitt liv, nån som kan hjälpa i motgångar, stötta och finnas där,
vara så trygg som jag önskar att jag var. Jag skulle älska att vara behövd.