Två tungor
Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din
Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta, hör på det lika väl
Bliv hos mej och gå ifrån mej
Och fräls mej från mej själv
Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.
/Två tungor- Sofia Karlsson
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förnekelse. Fasaden börjar spricka. Flisor lossnar. Känslor tillåts komma fram. Lite grann. Hanterbart lite.
Låg med ansiktet i någon annans armhåla (mitt all time favoritställe) och tillät tankarna att fara. Lite grann. Hanterbart lite längre bort än tidigare. Jag är trygg i hans säng, med hans armar runt. Jag kan tillåta mej själv att tänka lite längre, blunda och tillåta bilderna i huvudet att synas.
Ser Roger liggande där på sin sida sängen. Han är naken. Han läser. Ser hans kropp, hans skäggiga kinder, hans trötta ögon som inte kan sova, som alltid har svårt att sova. Ser hans stora näsa, ser hårets självlockar. Sen nattduksbordet på andra sidan om honom, klockradion, de gamla snusprillorna (portion), några av mina hårspännen, flickans pärlor, min egenhändigt gjorda kärleks-adventskalender. Lampan med rosa skärm.
Ser Rogers lilla dubbelhaka som han får när han ligger och läser, ser de grova händernas ådror och senor. ser bröstkorgen, det virvliga håret. Ser hudens gyllene yta, tillåter mej att se hur otroligt fin han är. Vet hur skön han känns.
Ser mej omkring i rummet, vårt sovrum. Ser datorbordet, garderoberna, bokhyllan. Röran. Hemmet. Vårt hem.
Sen kommer tårarna. Jag biter ihop käkarna. Pressar ihop ögonen. Vill inte gråta. Inte nu. Inte i den här sängen. Vill inte behöva visa mej svag inför A.I. Han har inget ansvar över mej, behöver inte trösta mej. Behöver inte hålla om mej när jag gråter för att jag saknar någon annan. Det skulle jag aldrig begära. Men tårarna fortsätter att vilja komma. Roger är så nära nu, i tanken, i känslan.
Jag gråter. Tillåter A.I. att hålla om mej, vagga mej, vyssja mej. Torka tårarna som droppar på hans arm.
Jag är ledsen, så fruktansvärt ledsen på insidan. Hela hela tiden. Egentligen.
Han är trygg. Till en början var han en tillflyktsort för att slippa tänka på Roger.
Nu är han den som fått mej att våga börja tänka på honom istället. Det är han som får finnas där när jag inte orkar prata eller skratta. Bara vill ligga på någons arm och känna att jag inte är ensam i världen.
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.
världsrekord
En sanslös film om två fårfarmarbröder, den ena ond och den andra god, den ene sadist- den andra paniskt rädd för får. (såklart!) Det finns också med två djurrättaaktivister, en ful och klumpig karl som nästan direkt blir ett får, och en snygg och modig tjej, som såklart blir den gode broderns hjälp i kampen mot fåren...
Den onde fårfarmaren utför hemliga experiment på får, genmanipulerar dem (det visar sej att han korsar får med människor genom hans egen sperma)... och resultatet av experimentet: ett elakt mördarfår!!
Du hör ju själv. Sanslös film. En detalj till ur filmen som ytterligare ger belägg för att den är den givna vinnaren: de som blivit bitna av ett mördarfår (de som haft turen att inte bli uppätna, gnagna, slamsade) blir ett muterat får! Blir man biten på handen får man en klöv, biten i ansiktet och du får en fårmun, någon börjar bräka, nån annan får en getfot, päls...you name it. De blir till något som ser ut som ulliga orcher...otroligt men sant.
Vem vet
Jag själv? Jag är tveksam.
Jag trasslar in mej i helt omöjliga situationer, skickar ut fel signaler, använder alla tänkbara psykologiskt förklarade termer för att slippa tänka/känna så mycket.
Jag förnekar.
Jag gömmer, jag rusar vidare.
Jag ersätter, jag låtsas som om jag är redo att gå vidare.
Jag ignorerar mej själv och de känslor som finns kvar där inne.
Jag överlever?
Jag är inte redo att bli kär igen.
Jag är inte redo att bli trampad på.
Jag är inte redo att bli kräkts på och sedan att allt ska fortsätta.
Vad ska fortsätta? Vart är jag på väg? Vem är jag på väg att bli?
Ibland känns det som om jag bara leker. Låtsas. Inbillar mej. Att han är någon annan, att han är den jag älskat och fortfarande älskar. att han är exet. och det är väl inte rättvist mot någon.
Jag är inte redo. Inte för någonting som det känns just nu. Inte för kärlek och inte för hat, inte för flirt och inte för sex. Det känns som om jag hoppat tio steg bakåt på spelplanen och är där strax efter startrutan. Fortfarande vill jag inte ha exet tillbaka...men nu är det mycket mer som gör ont än vad det var före helgen....
Jag behöver ingen skit.
Jag behöver inget kräks.
Jag behöver någon som kan hålla om mej när jag gråter.
(och det gjorde han igår, även om det delvis var pga han som jag grät)
nåt slags förakt
mot människor som inte vidgar sina vyer, som inte ser bortom sitt eget, som inte tänker till.
förakt mot människor som lever sina små små trånga liv...
jag lever! jag utvecklas! jag njuter av mitt liv! :-)
jag äter god libanesisk mat i gott sällskap, jag bjuder kongoleser på lunch, jag går på afrikansk dans utan att ha någon med mej som sällskap. jag är ensam i många av mina projekt, och stark! Starkare än på länge.
ikväll tror jag faktiskt att jag ska tacka gud för att han vakat över mej och gjort så att jag kan få leva så här skönt som jag gör. Tack!
kanske är det den dära karman som vänt nu och som ger mej en chans att leva livet fullt ut. Gissa om jag ska ta den!
Jag älskar att leva! :-)
Nu ska jag gå över till grannarna, spela tevespel, skratta magen till kramp, och sedan somna med en skön kropp alldeles intill min. Aj lööööv it.
Huvudet snurrar
fick ett samtal idag från en kvinnlig advokat som undrade om jag kunde tänka mej att vittna i en rättegång.
jag tackade ja, men nu några timmar senare snurrar allt bara runt runt runt.
måste skriva upp en slags plus/minus-lista för att klarna tankarna. hur sjutton kunde jag bli insyltad i det här igen, nu när jag är så långt bort från allt det där?
måste lära mej att tänka efter före och be om betänketid.
snacka om svårt att sova nu....:-s
Bästa låtlistan
Beyonce- Crazy in love
Oh Laura (the attic mix) - Release me
De lyckliga kompisarna- Vem behöver nån som behöver nån
to be continued...:-)
nu ska jag på yoga!
Hur kan nåt så stort förvandlas..?
Hur kan man tappa lusten att andas?
Jag blundar och håller andan lite till,
Hjärtat stannar,
Fan vad ska jag ta mej till?
Märkligt att en sån smörsångare som Martin Stenmarck kan skriva såna starka rader. Men det är kanske inte han som skriver texterna han sjunger...?
Jag är hemkommen från Göteborg. Vilken trevlig stad det är, känner mej fortfarande lite kär när jag kommer hem därifrån. Var så skönt att bara vandra runt runt i stan med Karin och prata och upptäcka, orientera sej och lära känna. Var också på säsongsavslutningen på Liseberg, helt otroligt kul! :-) Åkte Rainbow och kände hur det riktigt hisnade i magen... Hur kunde jag vara så dum att säga att den "såg lite simpel ut" innan jag åkt!
Vi såg också Göta Lejons ungdomsorkester, och det gick inte att sluta le när de yngre pojkarna med sina...cymbaler eller vad det heter, ställde sej så att trumslagarpojkarna kunde slå på deras cymbaler. Så sött! Sedan var det fyrverkerier och som avslutning marcherade orkestern ut och vi följde efter, glatt dansande en trång höstsamba genom hela parken och ut på gatan, ett maffigt sätt att tömma en hel nöjespark! :-)
På lördagen var jag och J&J på bio, och såg Du levande, en otroligt bra film av Roy Andersson, den borde alla se, en sån skön blandning av tragik och komik, så träffsäker och snyggt filmad.
I måndags sade jag farväl till Göteborg och begav mej till Stockholm. Jag hade varit där på fredagen också, och fikat med Hanna i mitt glapp mellan två bussar på nervägen. Väldigt kul att träffas, det blir så sällan nu för tiden, men det funkar fortfarande, vi har lätt att hitta tillbaka till vårt.
På måndan skulle Stockholm innebära middag med min kusin Maria (på Chutney, vilket skönt ställe) och Gålöcafé 20+. Det var oerhört skönt att vara tillbaka bland ungdomarna och ledarna igen, det var nästan ett år sen sist!
När jag bodde uppe hos Roger gick det inte att kombinera livet däruppe med livet i Stockholm på samma sätt som det går nu när jag bor i Gävle igen, och jag är verkligen glad att jag kan vara med igen! Märkte hur mycket jag hade saknat det! Vi hade lägerbål, grillade korv på grill utanför kyrkan, satte bänkar i en ring och sjöng hurtiga sånger bland höstlöv och mörker. Det var riktigt lyckat, och väldigt omtyckt.
Efter caféet gick jag och drack öl med Martin och Sandra, vilket också var otroligt skoj, fattar inte hur jag kunde välja bort så många människor för en enda människas skull... det är fan inte klokt. Vilken makt kärleken har över en. Nu ska jag aldrig låta en karl komma emellan mej och Gålö, banne mej :-) Slutar jag att vara ledare där, ska det vara av en bättre anledning än att man har en svartsjuk karl där hemma.
Pratade med Roger i telefon igår, det var första gången på några veckor, och det kändes väldigt märkligt. Som om han är från en annan planet, ett annat liv, så oändligt långt borta från mej och mitt. Som om jag inte känner honom längre, och inte vet vem han är. En främling som råkar ha en massa grejer som är mina i sitt hus... och barnböcker som jag lånat på bibblan i Ljusdal och som aldrig blivit tillbakalämnade.
Ibland känner jag mej skyldig. Barnen kommer att få det mycket sämre nu när jag inte är där. Det kommer inte att finnas någon som lånar böcker, läser för dem, som kommer ihåg att köpa frukt och märka kläder. Det är de som blir drabbade när Roger kastar bort mej. Men det ÄR inget jag kan råda över, och det dåliga samvetet får jag lov att kasta av mej.
Nu ska jag åka och storhandla på ICA Maxi med Åsa. Tjolahopp!
Känner mej mer på topp än på länge! Göteborgsresan står för dörren, livets dörr är vidöppen, jag kommer att överleva och må toppen alldeles inom kort. :-)
"aldrig tappa respekten till mej själv"
åkte till falun och var desperat efter någon som kunde bekräfta mej och min kropp. agerade som en alkoholist utan sprit eller narkoman utan knark. emma utan sex. same shit..?
som tur var nappade ingen och jag kunde återvända hem med hedern i behåll.
idag har jag istället chattat på www.porrigt.se och hittade där en förtjuuusande liten varelse, en kille från Lund som jag sedan pratade resten av dagen med... en kille med fötterna på jorden, en sjuksyrra, en retrofascinerad, en gammal volvo-längtare, en som vill fråga chans på mej för att jag beskriver mej själv som "etno". En kille att snacka med. snacka snacka snacka. lära känna och tycka om, och respektera och intressera sej för. Äntligen.
vi har bestämt nätträff ikväll klockan nio, och vet du? jag längtar trots att jag inte vet speciellt mycket om honom alls förutom det jag nyss skrev... :-)
Jag ska inte inleda något förhållande, jag ska inte ha sex, jag ska bara mysa på behörigt avstånd (förutom att det sker via internet är det dessutom en massa skyddande mil emellan ju!)... ja jag njuter av rappa och kluriga meningsbyten, av samtal kring livet, drömmar och relationer. Som sagt: äntligen.
Nu ska jag dra på mej mössan (duscha kan jag göra någon annan dag) och gå ut till min skrothög till bil, P kommer snart och hämtar mej och bilen för att sedan byta vattenpump åt mej och fixa i ordning bilen så att den pallar besiktningen på onsdag. Ännu en gång: Äntligen.
Gud välsigne internet och alla dess kommunikativa möjligheter.
karma...
allt skit som jag har samlat på mej genom åren, alla svek jag har gjort, alla lögner jag har farit med, alla som jag sårat... allt det har kanske samlats på hög för att komma tillbaka "times three" som det heter i Den Onda Cirkeln, häxfilmen från 90-talet. minns ni den?
förlåt för alla gånger jag gjort dumma och dåliga saker.
förlåt för alla gånger jag sagt saker som inte varit sanna
förlåt för alla gånger jag svikit löften, avslöjat hemligheter
förlåt för alla gånger jag varit alltför stolt och inte vågat be om ursäkt
förlåt......ja för allt som inte har varit bra.
förlåt mej själv för alla gånger jag varit dum mot mej själv, alla gånger jag svikit mina egna löften, för alla gånger jag utsatt min egen kropp för dåliga saker. (och då menar jag inte snus, cigg eller alkohol utan mer dåliga relationer, dåligt sex osv)
Om det här är min rening, och om jag kommer ut ur den här krisen levande (det är väl klart att jag gör det) så är det väl på tiden att jag reder ut alla mina gamla misstag och ber om förlåtelse för mina synder. En gång för alla.
Och hädan efter ska jag vara sann mot mej själv, älska mej själv, Respektera mej själv och ta hand om mej själv, så att jag kan göra likadant mot mina medmänniskor. Älska din nästa såsom du älskar dej själv. De orden är inte mycket värt om man inte tycker att en själv är värd att älska.
Men han ska inte få knäcka mej, han ska inte sänka mej!
Jag ska komma ut ur det här med högburet huvud, precis som S precis sa, och jag kommer att få ett bättre liv än han någonsin kommer i närheten av! jag kommer att vara lycklig, trygg, självsäker och full av kärlek, jag kommer att vara ömsint och ödmjuk men ändå aldrig någonsin tappa bort respekten för mej själv och min kropp.
Gråt
Ju närmare stationen tåget kom desto svårare blev det att andas. Det spände i bröstet, andetagen blev korta och ansträngda. Hjärtat bultade som om jag sprungit en mil och det kändes som om jag darrade.
Klev ut ur tåget, såg mej oroligt omkring, trots att jag visste att han var på jobbet. tänk om han fanns där någonstans...
och så minnesflashar från de allra första gångerna jag klev av tåget där uppe. hur bilen stod där och väntade, hur han och barnen vinkade och hur hans hand kärleksfullt kramade min hela vägen ut till huset. hur vi log, de där fåniga nykära leendena som nu känns så förtvivlat långt borta.
gick till ica med tårarna brännande bakom ögonlocken, allt i den här staden påminner om honom, oss, vi, vårt.
på ica höll jag på att krocka med en kvinna med en son när jag skulle gå in. Var det hon? Vet hon vem jag är? Vet hon hur jag ser ut? ÄR det hon? Hjärtat bultade ännu hårdare. Jag hade kunnat kräkas, svimma, skrika rakt ut, kontrollen hade lämnat mej...
på kvällen kom roger och flickebarnet (inte den nya tjejen utan dottern!) hem till de bekanta som jag sov över hos. det blev katastrof.
flickan ville inte hälsa på mej, var sur och vresig och ville vara ifred, blev arg för att jag busande slickat på hennes glass... vad var det som utlöste detta? när jag träffat henne hemma hos mamman var det kärleksfullt rakt igenom, springa emot och kasta sej i famn och "snälla åk inte hem än" när jag skulle åka. jag tror att de hade ätit middag hemma hos Den Nya Kvinnan innan de åkte för att träffa mej, det är den mest logiska förklaring jag kan komma på. Klart det blev en omställning, klart att det är svårt att hantera för en sexåring. Först en kvinna som pappa träffar, sen Emma, som väl är pappas kvinna? emma är ju emma... "Ska du komma med hem?" frågade hon när de skulle åka hem.
Nej älskade vän, det ska jag inte, jag är inte välkommen där längre, det är inte mitt hem längre, det kommer att sova en annan kvinna i den säng som jag nyss sov i, det kommer att bli andra regler, andra dofter, pappa kommer att skratta igen men inte med mej, älskade älskade lilla vän.
han hade med sej en kasse med skor och kläder som jag hade glömt där, och när de åkte gav han mej en kram. jag var avstängd och tyckte mest att det kändes konstigt. min älskade men ändå inte, så nära men ändå så långt bort. den jag kände, men ändå aldrig någonsin kände- det är så det mer och mer känns. jag vet inte vem han är.
på tisdagsmorgonen fick jag skjuts till jobbet (vikarierar på stenhamreskolan) och självklart mötte vi honom. min chaufför vinkade glatt. själv fick jag åter hjärtklappning och yrsel.
på tisdagseftermiddagen ett sms från mej till honom med förfrågan om att få sova över hos honom (jag vet: idiotiskt). ett svar: självklart får du det, men vi kommer inte att vara hemma, vi är bjudna på middag i ljusdal och kommer att sova kvar. en emma som låser in sej på toaletten och önskar att hon bara fick dö en enkel och smärtfri död. Genast.
sov över hos samma bekanta som kvällen före mellan tisdag och onsdag och *hepp* på onsdagsmorgonen när min gentlemannamässiga chaufför åter var på väg att lämna av mej vid jobbet har vi honom bakom oss. Samma glada vinkning dem emellan, samma äckliga jobbiga känslor hos mej.
på onsdagen lämnade jag Ljusdal så fort jag bara kunde efter lektionernas slut.
inte förrän jag klev av i Gävle kändes det okej igen.