emmaskons

48 timmar i Ljusdal. En mer eller mindre plågsam upplevelse rakt igenom.
Ju närmare stationen tåget kom desto svårare blev det att andas. Det spände i bröstet, andetagen blev korta och ansträngda. Hjärtat bultade som om jag sprungit en mil och det kändes som om jag darrade.
Klev ut ur tåget, såg mej oroligt omkring, trots att jag visste att han var på jobbet. tänk om han fanns där någonstans...

och så minnesflashar från de allra första gångerna jag klev av tåget där uppe. hur bilen stod där och väntade, hur han och barnen vinkade och hur hans hand kärleksfullt kramade min hela vägen ut till huset. hur vi log, de där fåniga nykära leendena som nu känns så förtvivlat långt borta.

gick till ica med tårarna brännande bakom ögonlocken, allt i den här staden påminner om honom, oss, vi, vårt.
på ica höll jag på att krocka med en kvinna med en son när jag skulle gå in. Var det hon? Vet hon vem jag är? Vet hon hur jag ser ut? ÄR det hon? Hjärtat bultade ännu hårdare. Jag hade kunnat kräkas, svimma, skrika rakt ut, kontrollen hade lämnat mej... 

på kvällen kom roger och flickebarnet (inte den nya tjejen utan dottern!) hem till de bekanta som jag sov över hos. det blev katastrof. 

flickan ville inte  hälsa på mej, var sur och vresig och ville vara ifred, blev arg för att jag busande slickat på hennes glass... vad var det som utlöste detta? när jag träffat henne hemma hos mamman var det kärleksfullt rakt igenom, springa emot och kasta sej i famn och "snälla åk inte hem än" när jag skulle åka. jag tror att de hade ätit middag hemma hos Den Nya Kvinnan innan de åkte för att träffa mej, det är den mest logiska förklaring jag kan komma på. Klart det blev en omställning, klart att det är svårt att hantera för en sexåring. Först en kvinna som pappa träffar, sen Emma, som väl är pappas kvinna? emma är ju emma... "Ska du komma med hem?" frågade hon när de skulle åka hem.

Nej älskade vän, det ska jag inte, jag är inte välkommen där längre, det är inte mitt hem längre, det kommer att sova en annan kvinna i den säng som jag nyss sov i, det kommer att bli andra regler, andra dofter, pappa kommer att skratta igen men inte med mej, älskade älskade lilla vän.

han hade med sej en kasse med skor och kläder som jag hade glömt där, och när de åkte gav han mej en kram. jag var avstängd och tyckte mest att det kändes konstigt. min älskade men ändå inte, så nära men ändå så långt bort. den jag kände, men ändå aldrig någonsin kände- det är så det mer och mer känns. jag vet inte vem han är.

på tisdagsmorgonen fick jag skjuts till jobbet (vikarierar på stenhamreskolan) och självklart mötte vi honom. min chaufför vinkade glatt. själv fick jag åter hjärtklappning och yrsel.
på tisdagseftermiddagen ett sms från mej till honom med förfrågan om att få sova över hos honom (jag vet: idiotiskt). ett svar: självklart får du det, men vi kommer inte att vara hemma, vi är bjudna på middag i ljusdal och kommer att sova kvar. en emma som låser in sej på toaletten och önskar att hon bara fick dö en enkel och smärtfri död. Genast.

sov över hos samma bekanta som kvällen före mellan tisdag och onsdag och *hepp* på onsdagsmorgonen när min gentlemannamässiga chaufför åter var på väg att lämna av mej vid jobbet har vi honom bakom oss. Samma glada vinkning dem emellan, samma äckliga jobbiga känslor hos mej.

på onsdagen lämnade jag Ljusdal så fort jag bara kunde efter lektionernas slut. 
inte förrän jag klev av i Gävle kändes det okej igen.