emmaskons

Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din

Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm

Två tungor har mitt hjärta, hör på det lika väl
Bliv hos mej och gå ifrån mej
Och fräls mej från mej själv

Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm

Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.

/Två tungor- Sofia Karlsson

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förnekelse. Fasaden börjar spricka. Flisor lossnar. Känslor tillåts komma fram. Lite grann. Hanterbart lite.

Låg med ansiktet i någon annans armhåla (mitt all time favoritställe) och tillät tankarna att fara. Lite grann. Hanterbart lite längre bort än tidigare. Jag är trygg i hans säng, med hans armar runt. Jag kan tillåta mej själv att tänka lite längre, blunda och tillåta bilderna i huvudet att synas.

Ser Roger liggande där på sin sida sängen. Han är naken. Han läser. Ser hans kropp, hans skäggiga kinder, hans trötta ögon som inte kan sova, som alltid har svårt att sova. Ser hans stora näsa, ser hårets självlockar. Sen nattduksbordet på andra sidan om honom, klockradion, de gamla snusprillorna (portion), några av mina hårspännen, flickans pärlor, min egenhändigt gjorda kärleks-adventskalender. Lampan med rosa skärm.

Ser Rogers lilla dubbelhaka som han får när han ligger och läser, ser de grova händernas ådror och senor. ser bröstkorgen, det virvliga håret. Ser hudens gyllene yta, tillåter mej att se hur otroligt fin han är. Vet hur skön han känns.
Ser mej omkring i rummet, vårt sovrum. Ser datorbordet, garderoberna, bokhyllan. Röran. Hemmet. Vårt hem.

Sen kommer tårarna. Jag biter ihop käkarna. Pressar ihop ögonen. Vill inte gråta. Inte nu. Inte i den här sängen. Vill inte behöva visa mej svag inför A.I. Han har inget ansvar över mej, behöver inte trösta mej. Behöver inte hålla om mej när jag gråter för att jag saknar någon annan. Det skulle jag aldrig begära. Men tårarna fortsätter att vilja komma. Roger är så nära nu, i tanken, i känslan.

Jag gråter. Tillåter A.I. att hålla om mej, vagga mej, vyssja mej. Torka tårarna som droppar på hans arm.
Jag är ledsen, så fruktansvärt ledsen på insidan. Hela hela tiden. Egentligen.

Han är trygg. Till en början var han en tillflyktsort för att slippa tänka på Roger.
Nu är han den som fått mej att våga börja tänka på honom istället. Det är han som får finnas där när jag inte orkar prata eller skratta. Bara vill ligga på någons arm och känna att jag inte är ensam i världen.

Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.