emmaskons

vad som är bäst för mej?

Jag själv? Jag är tveksam.

Jag trasslar in mej i helt omöjliga situationer, skickar ut fel signaler, använder alla tänkbara psykologiskt förklarade termer för att slippa tänka/känna så mycket.

Jag förnekar.
Jag gömmer, jag rusar vidare.
Jag ersätter, jag låtsas som om jag är redo att gå vidare.
Jag ignorerar mej själv och de känslor som finns kvar där inne.

Jag överlever?

Jag är inte redo att bli kär igen.
Jag är inte redo att bli trampad på.
Jag är inte redo att bli kräkts på och sedan att allt ska fortsätta.

Vad ska fortsätta? Vart är jag på väg? Vem är jag på väg att bli?

Ibland känns det som om jag bara leker. Låtsas. Inbillar mej. Att han är någon annan, att han är den jag älskat och fortfarande älskar. att han är exet. och det är väl inte rättvist mot någon.

Jag är inte redo. Inte för någonting som det känns just nu. Inte för kärlek och inte för hat, inte för flirt och inte för sex. Det känns som om jag hoppat tio steg bakåt på spelplanen och är där strax efter startrutan. Fortfarande vill jag inte ha exet tillbaka...men nu är det mycket mer som gör ont än vad det var före helgen....

Jag behöver ingen skit.
Jag behöver inget kräks.
Jag behöver någon som kan hålla om mej när jag gråter.

(och det gjorde han igår, även om det delvis var pga han som jag grät)