emmaskons

kanske håller jag på och stelnar på insidan?
det känns dels som illamående och dels som om någon kört ner cement i halsen på mej och håller på och fyller magen till en hård klump.

jag känner mej helt förvirrad. så fruktansvärt sårad. och arg, ledsen och förbannad.

Det känns som om någon sitter inne i mej och tuggar på mitt hjärta, min självkänsla, min trygghet. det finns ingen elak och fruktansvärd jävel på axeln som T har, det finns ett hungrigt odjur där inne som inte nöjer sej förrän det ätit upp allt som är jag.

och jag vet att jag måste kämpa emot, men just nu gör det så ont. allting gör så ont. hela kroppen plågas.

JÄVLA ROGER!

vem är det som är ett äckel? han
vem är det som känner äckel? jag

vem är det som legat i min säng? hon

Jag tror jag ska kräkas, hela grejen är för mycket för mej att ta in. Hur kunde detta hända? Hur kunde vi gå från kärlekspar och kämpande småbarnsföräldrar till detta? till att knappt prata, knappt kommunicera, knappt känna varann... och att dessutom gå vidare... släppa in andra människor till vårt innersta... så snabbt.

jag mår illa vid tanken på hans kropp naken bredvid hennes, på henne, i henne... fy fan!
jag mår illa vid tanken på hans kropp- som så nyss var min- redo att ligga med en annan kvinna, när det nyss var Honom det var fel på, Han som mådde så dåligt att han inte hade någon sexlust kvar, Han som inte behövde någon kroppskontakt eftersom han var så deprimerad... Men det var inte honom, det var säkert aldrig Han.



Det var jag.
jag som inte attraherade, jag som inte dög, jag som inte intresserade.
Jag känner äckel.

Var det honom jag sa att jag ville leva resten av mitt liv  med? I can´t believe it.

Jag ringer till min gamla svärmor för att få prata med barnen lite, bara sådär avslappnat på en söndagsförmiddag.
hade inte väntat mej att blotta hennes röst skulle locka fram tårar ur ögonens gömmor, och att på det sen prata med barnen...

- vi leker tjuv och polis. jag är polis, han är chef över mej och han är tjuven.
- neeej, jag är INTE tjuven
- johooo.
- vart är du emma?
- jag är i min lägenhet i Gävle nu vet du. Jag har ju flyttat.
- Jag vill att du ska flytta till Föne igen...
- jaa, jag saknar dej också, alldeles vansinnigt mycket...

För det gör jag. Medan jag pratade med dem var och en i storleksordning, så rullade tårarna i en strid ström längs mina kinder. Jag saknar dem och det underbara livet jag levde när jag var med dem.

Jag har varit så lyckligt lottad att jag har fått lära känna tre alldeles underbara barn, tre vackra och kloka barn med så många fina egenskaper och egenheter.

Jag saknar dem så det känns som om hjärtat skulle brista. Jag vill så gärna finnas där för dem, vara tryggheten i deras faktiskt ganska röriga liv, vara den vuxna kvinna som deras pappa alltid levt tillsammans med, så länge de kunnat minnas. Tacklas med dem i tonåren, snacka tjejsnack med flickan när hon kommer i den åldern... Se dem växa upp och alltid känna dem.

En del säjer att jag måste kapa alla band till de här barnen nu, att min tid med dem är över, det finns ingenting mer att hålla fast vid. Jag lärde känna dem som en bonus när jag lärde känna deras far, och nu när deras far inte vill ha mej längre - får jag inte längre ha barnen. Jag måste inse att de är inte mina, jag har ingen rätt till dem, till deras umgänge... till deras liv.

Men jag är inte redo att släppa dem, inte inte inte, jag vill finnas där, jag vill finnas där.... jag vill så gärna få vara del av deras liv i hundra år till. Jag gråter. Tänk om R håller på och skaffar sej en ny kvinna. Då har jag verkligen ingen plats hos dem mera... utkonkurrerad, värdelös. Jag älskar dem som om de vore mina egna, tänker på dem hela dagarna, ser saker som jag vill köpa till dem, kommer på saker som jag vill göra med dem... de har varit en sån stor del av mitt liv...och nu får jag inte längre vara med....FAN!

nu gick vattenpumpen till bilen sönder.

jag behöver alltså:

en vattenpump + installation
ett avgasrör + installation
(en krängningshämmare + installation)

ska betala:

frisk tandvård
försäkring till bilen
telefonräkning
hyra

och jag har typ 200:- på mitt konto.
och csn ger mej inga pengar.

och jag pallar inga motgångar alls.

och så säjer bibblan på högskolan att jag är försenad med en bok som inte finns här hemma! det är för en gång s skull världens ordning här, och det finns ingen sådan bok här. Fan fan fan! Då måste jag betala en sådan bok också....

Jävla skitliv.

Eller själen eller hjärtat eller vad det är som sitter där på insidan och gör ont.

Det gör ont i min fysiska kropp, det ömmar i musklerna, det känns som en hård klump i magen, det bultar ont i bröstet. i hjärtat.

Har en teori om att det är kroppen som nu förstått att den aldrig mer kommer att bli vidrörd av Den Speciellas händer, fingrar igen, aldrig mer kommer att få kyssa Hans kropp, Hans hud, aldrig mer älska med just den människa som är den enda som är intressant, enda som kroppen och jag älskar och längtar efter.

Och saknar så att det känns alldeles tungt och svart inombords.

Det gör ont inuit, kanske gråter det där inne, kanske rullar hårda stora tårar längs insidan av mej?

För ögonen på utsidan de kan knappt gråta alls, de klämmer fram en och annan någongång när det är lite väl jobbigt att vara här medan Han är där, långt borta, och fortsätter med sitt liv och sitt hus, och sin familj.

Än så länge kräks jag i alla fall inte, även om jag inte skulle bli förvånad om magen någon gång kommer underfund med att den aldrig kommer att få äta mat som Han Den Speciella lagat igen, eller ligga tätt ihop med hans lurviga oooootroligt sexiga mage igen, eller....ja vad som helst. och därför reagera genom att i protest kasta tillbaka lite mat.

Jag är inte psykiskt sjuk. Jag tror bara att min kropp lever ett eget liv, att den har en egen sorg, att den också måste bearbeta den. precis som jag.

Såg på Linas Kvällsbok för några dagar sen. Repliken "räknas det som sex, även om man inte kommit?" när killen ska svara på hur många han haft sex med, har fastnat i mitt huvud.

Hur skulle min... lista... se ut om jag bara räknade de partners som jag fått orgasm med? Hur mycket totalt onödigt jävla skitsex har jag inte haft i mina dar och ändå räknat som sex, lagt till på... listan...

Reviderade listan och insåg att det blev en dramatisk sänkning av medlemsantalet. Tänker inte säja hur många, det räcker om Maraja vet. Chockad av insikten fortsatte tankarna och känslorna att snurra.
Hur kommer det sej att jag har gått med på det, att jag har utsatt min kropp för det, förringat mej själv och förnedrat mej själv... Hur kan det komma sej att jag gått från lugn och självsäker till... och så poppar nästa tanke upp. Jag har nog alltid använt sex för att få bekräftelse, bevis på att jag duger, är bra på något.

"Varje gång du ligger med en man, öppnar du din själ för honom" och det är sorgligt hur rätt mamma hade den gången för länge länge sen när hon var orolig för mej och ville få mej att lugna ner mej.
Jag har öppnat min själ alldeles för många gånger, och alldeles för många gånger har folk som jag öppnat den för inte brytt sej nämvärt. Inte så att folk har varit elaka, men de... kände mej inte tillräckligt bra för att det skulle vara värt det.

Jag har kanske aldrig varit riktigt trygg i mej själv, inte sen jag var...12-13 och debuterade.
Sedan dess har jag använt min kropp som ett verktyg, ett redskap...och inte varit tillräckligt rädd om mej själv.

Jag har vetat länge att jag tänker för mycket. Tragglar, tragglar, tragglar samma gamla tankar.
Kanske måste jag sluta tänka så mycket och börja känna istället. Känna efter. Före.

Jag känner mej äcklad och illamående och djupt aggressiv. Hur kan det vara såhär!
Jag är INTE den enda tjejen som gjort så här, som haft taskigt sex och som ändå inte reflekterar över det. Som bara fortsätter i samma hjulspår.

No more, no more, I can´t take it.

och mina känslor.

och i alla sånger jag lyssnar på hittar jag budskap och strofer som handlar om precis det jag känner.

" Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig, dom är över nu. Hör ett bombombom som kallar på dig. Det är över nu, men jag kommer ihåg en helt annan tid, den är över. "

"Vill man älska måste man vara två, hjärtat tar aldrig semester"

"Jag är trött, jag är led...jag vill leva på bröd och vatten om jag endast fstrax fick byta allt gasljus mot natten där timmarna sakta flyta "

"I remember love so beautiful, now I know my heart is breakable"

"Fan fan fan det skulle varit du...."

Jag kan inte förstå hur alla dessa sångare och låtskrivare kunde veta att just jag skulle känna såhär--? Märkvärdigt. För inte sjutton har någon annan före mej upplevt hjärtesorg? ....Känner mej som den första i hela världen.

Försöker peppa mej själv att det är bra att vara singel, tänker på allt som jag kan göra nu, allt som väntar, möjligheter istället för begränsningar, positivt tänkande ut i minsta hårstrå.

Det funkar på dagarna, men på kvällarna och nätterna går det inte att komma ifrån tankarna och känslorna av ensamhet, sorg, ledsamhet, krossade drömmar, planer... det går inte att sova, jag ligger och zappar mej till sömns, men sover oroligt, vaknar och somnar om, drömmer om barnen, om Honom, och vaknar svettig och illamående.

Värst är det fysiska, att inte längre sova bredvid någon, att inte längre vakna på nätterna av barnen som vill sova hos oss, behöver gå på toa, är mörkrädda, har drömt mardrömmar. Inga kvällsrutiner: ingen att borsta tänderna på, ingen att läsa för. Ingen mjuk hud att pussa godnatt.

Ingen man att alltid kunna bolla alla tankar och känslor med, ingen att alltid varas.

Nu är jag min egen, rår mej själv, bestämmer själv, väljer själv program på teven och var saker ska stå.

Det är hemskt.

Är det tekniken eller du själv?
Är det prylarna eller du själv?

Jag  är beroende av mina saker, mår bra av mina många små prydnadsgrejer, mina elefanter, mina tavlor, mina urklipp och tidningar. Även om jag sällan eller aldrig sitter och tittar på elefanterna, eller dammar av tavlorna, så är det naturligt för mej att ha mycket grejer omkring mej.

Märker det nu när jag håller på och packar inför flytten, att det är så jädrans mycket grejer som jag aldrig använder. Jamen släng dem då? Men jag kan inte, och jag vet varifrån det kommer, både mamma och pappa är prylgalningar.

Inte så att prylarna ska vara av senaste modell, nyaste mobilen, dvd osv. utan mer att vi har lätt att samla på oss "skit" och svårt att slänga detsamma.

Styr prylarna mej? Hur skulle mitt liv vara om jag endast ägde 5 saker?

Idag ska jag kolla på en lägenhet, en 26 kvm liten lägenhet i Bomhus, och jag undrar hur jag fick plats i den förra jag hade här i Gävle.. den var på 25,5, så den jag ska kolla på idag är faktiskt större....... pust.

Jag är en husmänniska, behöver ett hus för att få plats med alla mina älskade prylar.
Kanske blir lägenheten jag ska kolla på i Skutskär bättre? den var betydligt större och eventuellt faktiskt till och med billigare än den i Bomhus... 

Vad det känns ovant och konsigt att kolla lägenheter, jag som var inställd på att leva hela resten av mitt liv uppe i den hälsingska skogarna....:-( 

Men ödet är något man inte rår över, och bryta ihop får jag göra vid ett senare tillfälle. Nu är det packning, flyttning som gäller.










Och så det frenetiska i att hålla tankarna borta från barnen... börjar jag tänka på dem så går det inte.