Idag gråter kroppen
Eller själen eller hjärtat eller vad det är som sitter där på insidan och gör ont.
Det gör ont i min fysiska kropp, det ömmar i musklerna, det känns som en hård klump i magen, det bultar ont i bröstet. i hjärtat.
Har en teori om att det är kroppen som nu förstått att den aldrig mer kommer att bli vidrörd av Den Speciellas händer, fingrar igen, aldrig mer kommer att få kyssa Hans kropp, Hans hud, aldrig mer älska med just den människa som är den enda som är intressant, enda som kroppen och jag älskar och längtar efter.
Och saknar så att det känns alldeles tungt och svart inombords.
Det gör ont inuit, kanske gråter det där inne, kanske rullar hårda stora tårar längs insidan av mej?
För ögonen på utsidan de kan knappt gråta alls, de klämmer fram en och annan någongång när det är lite väl jobbigt att vara här medan Han är där, långt borta, och fortsätter med sitt liv och sitt hus, och sin familj.
Än så länge kräks jag i alla fall inte, även om jag inte skulle bli förvånad om magen någon gång kommer underfund med att den aldrig kommer att få äta mat som Han Den Speciella lagat igen, eller ligga tätt ihop med hans lurviga oooootroligt sexiga mage igen, eller....ja vad som helst. och därför reagera genom att i protest kasta tillbaka lite mat.
Jag är inte psykiskt sjuk. Jag tror bara att min kropp lever ett eget liv, att den har en egen sorg, att den också måste bearbeta den. precis som jag.
Det gör ont i min fysiska kropp, det ömmar i musklerna, det känns som en hård klump i magen, det bultar ont i bröstet. i hjärtat.
Har en teori om att det är kroppen som nu förstått att den aldrig mer kommer att bli vidrörd av Den Speciellas händer, fingrar igen, aldrig mer kommer att få kyssa Hans kropp, Hans hud, aldrig mer älska med just den människa som är den enda som är intressant, enda som kroppen och jag älskar och längtar efter.
Och saknar så att det känns alldeles tungt och svart inombords.
Det gör ont inuit, kanske gråter det där inne, kanske rullar hårda stora tårar längs insidan av mej?
För ögonen på utsidan de kan knappt gråta alls, de klämmer fram en och annan någongång när det är lite väl jobbigt att vara här medan Han är där, långt borta, och fortsätter med sitt liv och sitt hus, och sin familj.
Än så länge kräks jag i alla fall inte, även om jag inte skulle bli förvånad om magen någon gång kommer underfund med att den aldrig kommer att få äta mat som Han Den Speciella lagat igen, eller ligga tätt ihop med hans lurviga oooootroligt sexiga mage igen, eller....ja vad som helst. och därför reagera genom att i protest kasta tillbaka lite mat.
Jag är inte psykiskt sjuk. Jag tror bara att min kropp lever ett eget liv, att den har en egen sorg, att den också måste bearbeta den. precis som jag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Emms, vet du vad det bästa med livet är har jag kommit på. DET är att det inte alltid blir som man har tänkt det. För om det alltid skulle bli som man har tänkt det in i minsta lilla detalj skulle ialf jag leva i total tristess! Så i svåra stunder som din just nu är så brukar jag tänka på den ovanstående insikten. Det botar inte men lidrar!
Trackback