Tjuv och polis
Jag ringer till min gamla svärmor för att få prata med barnen lite, bara sådär avslappnat på en söndagsförmiddag.
hade inte väntat mej att blotta hennes röst skulle locka fram tårar ur ögonens gömmor, och att på det sen prata med barnen...
- vi leker tjuv och polis. jag är polis, han är chef över mej och han är tjuven.
- neeej, jag är INTE tjuven
- johooo.
- vart är du emma?
- jag är i min lägenhet i Gävle nu vet du. Jag har ju flyttat.
- Jag vill att du ska flytta till Föne igen...
- jaa, jag saknar dej också, alldeles vansinnigt mycket...
För det gör jag. Medan jag pratade med dem var och en i storleksordning, så rullade tårarna i en strid ström längs mina kinder. Jag saknar dem och det underbara livet jag levde när jag var med dem.
Jag har varit så lyckligt lottad att jag har fått lära känna tre alldeles underbara barn, tre vackra och kloka barn med så många fina egenskaper och egenheter.
Jag saknar dem så det känns som om hjärtat skulle brista. Jag vill så gärna finnas där för dem, vara tryggheten i deras faktiskt ganska röriga liv, vara den vuxna kvinna som deras pappa alltid levt tillsammans med, så länge de kunnat minnas. Tacklas med dem i tonåren, snacka tjejsnack med flickan när hon kommer i den åldern... Se dem växa upp och alltid känna dem.
En del säjer att jag måste kapa alla band till de här barnen nu, att min tid med dem är över, det finns ingenting mer att hålla fast vid. Jag lärde känna dem som en bonus när jag lärde känna deras far, och nu när deras far inte vill ha mej längre - får jag inte längre ha barnen. Jag måste inse att de är inte mina, jag har ingen rätt till dem, till deras umgänge... till deras liv.
Men jag är inte redo att släppa dem, inte inte inte, jag vill finnas där, jag vill finnas där.... jag vill så gärna få vara del av deras liv i hundra år till. Jag gråter. Tänk om R håller på och skaffar sej en ny kvinna. Då har jag verkligen ingen plats hos dem mera... utkonkurrerad, värdelös. Jag älskar dem som om de vore mina egna, tänker på dem hela dagarna, ser saker som jag vill köpa till dem, kommer på saker som jag vill göra med dem... de har varit en sån stor del av mitt liv...och nu får jag inte längre vara med....FAN!
hade inte väntat mej att blotta hennes röst skulle locka fram tårar ur ögonens gömmor, och att på det sen prata med barnen...
- vi leker tjuv och polis. jag är polis, han är chef över mej och han är tjuven.
- neeej, jag är INTE tjuven
- johooo.
- vart är du emma?
- jag är i min lägenhet i Gävle nu vet du. Jag har ju flyttat.
- Jag vill att du ska flytta till Föne igen...
- jaa, jag saknar dej också, alldeles vansinnigt mycket...
För det gör jag. Medan jag pratade med dem var och en i storleksordning, så rullade tårarna i en strid ström längs mina kinder. Jag saknar dem och det underbara livet jag levde när jag var med dem.
Jag har varit så lyckligt lottad att jag har fått lära känna tre alldeles underbara barn, tre vackra och kloka barn med så många fina egenskaper och egenheter.
Jag saknar dem så det känns som om hjärtat skulle brista. Jag vill så gärna finnas där för dem, vara tryggheten i deras faktiskt ganska röriga liv, vara den vuxna kvinna som deras pappa alltid levt tillsammans med, så länge de kunnat minnas. Tacklas med dem i tonåren, snacka tjejsnack med flickan när hon kommer i den åldern... Se dem växa upp och alltid känna dem.
En del säjer att jag måste kapa alla band till de här barnen nu, att min tid med dem är över, det finns ingenting mer att hålla fast vid. Jag lärde känna dem som en bonus när jag lärde känna deras far, och nu när deras far inte vill ha mej längre - får jag inte längre ha barnen. Jag måste inse att de är inte mina, jag har ingen rätt till dem, till deras umgänge... till deras liv.
Men jag är inte redo att släppa dem, inte inte inte, jag vill finnas där, jag vill finnas där.... jag vill så gärna få vara del av deras liv i hundra år till. Jag gråter. Tänk om R håller på och skaffar sej en ny kvinna. Då har jag verkligen ingen plats hos dem mera... utkonkurrerad, värdelös. Jag älskar dem som om de vore mina egna, tänker på dem hela dagarna, ser saker som jag vill köpa till dem, kommer på saker som jag vill göra med dem... de har varit en sån stor del av mitt liv...och nu får jag inte längre vara med....FAN!
Kommentarer
Trackback