Undrar
När blev han Unge Herr Ögongodis med hela svenska folket...?
Äh det spelar ingen roll.
Jag har fått hem sjukskrivningspapperen, men det känns avlägset, dels att den skulle bli beviljad, dels att jag skulle vara sjukskriven, vara så pass deppig att det skulle vara rationellt.
Jag har mått ganska bra den senaste veckan, tankarna har till viss del slutat snurra. Jag har stor hjälp av kuratorn som jag går och pratar med en gång i veckan, hos henne ventileras ALLT och hon är klok och bra.
Jag borde höra av mej till Roger.
Och jag vill höra av mej till Daniel.
Jag vill börja plugga igen, lite smått, lite grann, med mycket hjälp och peppning.
För bara någon vecka sen kändes det som en omöjlig tanke, men jo, det är så det känns nu.
Kanske behövde jag bara få tappa taget helt och hållet för att kunna hitta balansen igen.
Kanske var det så enkelt som att jag behövde få tillåta mej själv att deppa, leva i min bubbla här hemma hos mamma...kanske handlade allt om att en bit av den stenhårda kontrollen och viljan att alltid lyckas, klara av allt osv, behövde lossna. Nu tror jag att jag kan säga: jag klarar det, lite i taget. Men jag behöver er runt omkring som stöttar mej. Jag behöver era telefonsamtal även om jag kanske är tyst och kort i tonen när ni ringer. Det värmer ändå, att ni tänker på mej, vill prata med mej. Jag vet vilka de riktiga vännerna är nu, det visar krissituationer.
Innan våren är till ända hoppas jag på att ha klarat av Sv2 kursen och B-uppsatsen.
Nu ska jag gå och lägga mej, för att vara pigg inför ännu en dag i min skyddande bubbla.
I morgon ska jag ta passfoto. Varför?
För att om en månad ungefär åker vi till KROATIEN!! Jag och Tres och Åsa. Jag känner att den resan verkligen blir bra. Precis som jag har höga förväntningar inför Göteborgsresan och inför Gålö-återträffen. Det blir mycket resande nu.
TUR att man är singel.
Tänkte den tanken för första gången förra onsdan, när jag åkte hem från Gävle till mamma. Det är skönt att vara singel faktiskt, jag är inte speciellt ensam. Jag älskar ingen på det speciella viset, och ingen älskar mej. Det är okomplicerat och enkelt, det är rätt så lugnt och skönt. Jag kan numera vila i mitt singelskap. (även om jag såklart njuter utav det och syndar en del..;-) )
Äh det spelar ingen roll.
Jag har fått hem sjukskrivningspapperen, men det känns avlägset, dels att den skulle bli beviljad, dels att jag skulle vara sjukskriven, vara så pass deppig att det skulle vara rationellt.
Jag har mått ganska bra den senaste veckan, tankarna har till viss del slutat snurra. Jag har stor hjälp av kuratorn som jag går och pratar med en gång i veckan, hos henne ventileras ALLT och hon är klok och bra.
Jag borde höra av mej till Roger.
Och jag vill höra av mej till Daniel.
Jag vill börja plugga igen, lite smått, lite grann, med mycket hjälp och peppning.
För bara någon vecka sen kändes det som en omöjlig tanke, men jo, det är så det känns nu.
Kanske behövde jag bara få tappa taget helt och hållet för att kunna hitta balansen igen.
Kanske var det så enkelt som att jag behövde få tillåta mej själv att deppa, leva i min bubbla här hemma hos mamma...kanske handlade allt om att en bit av den stenhårda kontrollen och viljan att alltid lyckas, klara av allt osv, behövde lossna. Nu tror jag att jag kan säga: jag klarar det, lite i taget. Men jag behöver er runt omkring som stöttar mej. Jag behöver era telefonsamtal även om jag kanske är tyst och kort i tonen när ni ringer. Det värmer ändå, att ni tänker på mej, vill prata med mej. Jag vet vilka de riktiga vännerna är nu, det visar krissituationer.
Innan våren är till ända hoppas jag på att ha klarat av Sv2 kursen och B-uppsatsen.
Nu ska jag gå och lägga mej, för att vara pigg inför ännu en dag i min skyddande bubbla.
I morgon ska jag ta passfoto. Varför?
För att om en månad ungefär åker vi till KROATIEN!! Jag och Tres och Åsa. Jag känner att den resan verkligen blir bra. Precis som jag har höga förväntningar inför Göteborgsresan och inför Gålö-återträffen. Det blir mycket resande nu.
TUR att man är singel.
Tänkte den tanken för första gången förra onsdan, när jag åkte hem från Gävle till mamma. Det är skönt att vara singel faktiskt, jag är inte speciellt ensam. Jag älskar ingen på det speciella viset, och ingen älskar mej. Det är okomplicerat och enkelt, det är rätt så lugnt och skönt. Jag kan numera vila i mitt singelskap. (även om jag såklart njuter utav det och syndar en del..;-) )
Kommentarer
Trackback