emmaskons

Ett av de allra bästa programmen.
Som idag, när lyssnarna fick bidra med sina historier... jag kunde inte sluta fnissa där jag satt i bilen och försökte koncentrera mej på bilkörningen så att min tai-hämtmat inte skulle fara omkring och soja ner hela sätet.

Den bästa historien var den om killen som för första gången skulle besöka sina frireligiösa svärföräldrar och blev bajsnödig. Eftersom toaletten låg vägg i vägg med vardagsrummet där de andra satt, och han var rädd att "plumsandet" skulle höras ut till dem, beslöt han sig för att sätta sej på huk på toalettstolen med papperet i handen, för att liksom bajsa i handen och därmed dämpa ljudet. Det var bara det att när han satt där på huk och bajsade så tappade han balansen, ramlade och slog i huvudet så att han svimmade av! Efter ett tag började svärföräldrarna och flickvännen undra varför han inte kom tillbaka från toaletten, och när de inte fick något svar från honom där inne, beslöt de sej för att få upp dörren från utsidan. Vad fick de se? Jo killen låg avsvimmad med byxorna nere, toalettpapperet med bajset i handen, och inte nog med det! En del av bajset hade också kastats upp och fastnat i taket! Vilket härligt första intryck på svärföräldrarna..... Jag skrattade gott åt historien, sen vet man ju inte om den är sann eller inte.

jag ska lägga mej i soffan
läsa dick harrisons historiebok
och vicka på tårna i mina nya vårskor
med hög klack.

jag tyckte att det förra inlägget kändes så himla... retrocentrerat. finns det ett sånt ord? det gör det säkerligen.

jag kan ju också, oftare än jag sitter och tänker på bärbuskar ur det förflutna, tänka på en skäggprydd yngling med hjärtat på det rätta stället. På saker vi gjort tillsammans, på familjen, på framtidsplanerna. På hur fantastiskt det var att känna den självklarheten och det lugnet som jag kände med honom. Jag tvekade inte sen jag tagit steget fullt ut, jag var helt övertygade om att jag träffat rätt man till slut.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som vi inte kommer att få uppleva tillsammans, trots att det fortfarande känns som att vi två var "ment to be".  Jag saknar hans starka parfym, hans härliga kropp, hans kittlande skägg, hans trygga famn, hans vackra ögon... Saknar att ha någon att resonera med, någon att på riktigt prata med.

"det är ju en sorg du går igenom", en helt vanlig sorgebearbetning går till så här.
Först är man i chock, dumpad, "utkörd", placerad i en liten lägenhet långt bort från barn, hus, trädgård, kärlek. Chock över hur kärleken kan förändras, chock över hur snabbt en ny kvinna ersatte mej i hans liv. Också det att jag trodde att jag kände honom, och så visar det sej att jag kanske inte kände honom alls är en sorts chock.

Efter chocken kommer gråten. Men jag grät inte speciellt mkt. Jag försökte få skolan att gå ihop, fixade min trasiga bil, försökte komma in i gemenskapen här i Skutskär, ordnade lägenheten, försäkringar, allt det alldagliga, all min tid, ork och koncentration gick åt till det. Att överleva. Det fanns ingen möjlighet för mej då att ligga i en gråtande hög på golvet, det fanns ingen tillräckligt nära för att jag skulle våga. NEJ, jag skyller inte ifrån mej, jag lägger inte skulden på någon annan, jag försöker bara förklara varför jag aldrig grät ordentligt. Jag vågade helt enkelt inte, av rädsla för att bli galen och knäpp och inte kunna ta mej upp igen. Me, myself and I skulle vara starka, alltid starka.

Jag kastade mej in i en massa nytt. Nya kurser, nya bekantskaper här i Skutskär, nytt sex.. i viss mån också en ny relation med A.I. som egentligen verkligen var dumt. Bakslag. Såklart det kommer ett bakslag efter nåt sånt. Kroppen signalerade ju tydligt att jag inte var redo.

Sen en kort paus och sen in i något nytt igen! Killen som är en man blev nästa offer för min enorma vilja att bara lämna allt det gamla bakom mej, och snabbt bli lycklig och glad igen. Och det funkade ju. Ett tag. Men det är som att livet hinner ikapp en, känslorna hinner ikapp en och talar om att nejdu, du är inte alls klar med det gamla, du kan inte fly från det...

Jag måste ta tag i det nu, den här sorgen som övermannar mej och gör mej både apatisk och rastlös, ofantligt ledsen, bitter, och otålig samtidigt. Det går inte att skjuta undan och hoppas på att det ska bli bättre av sej själv. Jag måste arbeta med det.
Kuratorn sa att jag skulle försöka finna ett sätt att varva ner, hitta till känslan av ledsamhet, inte alltid fokusera på att överleva. Det gör ingenting, det är ingen fara om en hel dag bara blir gråt. Det är snarare en nödvändighet att gå igenom det ledsna för att till slut nå fram till ilskan. Dit har jag inte nått, jag har inte blivit arg på Roger, inte riktigt ordentligt. Och utan ilskan får jag tydligen ingen ny energi, man kan inte hoppa över någon fas och bli bra ändå.

jag kände det idag. helt plötsligt medan jag promenerade hem från Matilda kände jag det.
det finns bra dagar fortfarande. jag skulle kunna leva det här livet.

Men inte ensam, ensam är inte alltid stark, människor är inte öar som klarar sej bäst själva.

Jag drömmer om ett kollektiv. Ett hus på landet där alla bor tillsammans. Matilda och hennes lilla familj, Ellenor och Vilma, kanske Kristin och Sara? Elin om hon vill. Någon mer som vill komma och bo?
Tillsammans skulle man kunna åstadkomma en tillvaro där vuxna människor hjälps åt med vardagens måsten, barnpassning, middagslagning, trädgård, där vi umgås och trivs i varandras sällskap. En tillvaro att mötas, verkligen mötas i. Och dricka rödvin. Och odla fria tankar. Förstås! (Och lyssna på Sundström)

Jag måste hitta mej själv. Men det går inte snabbare av att jag vet att jag måste, istället försöker jag tänka ut hur jag bäst kan främja denna utveckling hos mej själv, vad kan jag göra för att underlätta för mej själv att finna...trygghet och självsäkerhet igen? Med människor runt mej som är "bra", som ger mej något...det låter kanske flummigt, och jag ÄR kanske en aningens flummig idag. Men tänk dej det där huset.. *drömmer*

Jag börjar förstå varför det inte kunde vara jag och D, sakta går det upp för mej hur långt ifrån en sund kärleksrelation jag nog egentligen var/är, hur långt ifrån redo jag var. Men jag ville så gärna, så fruktansvärt gärna att D skulle vara den rätta för mej, att jag äntligen skulle kunna sluta leta och bara luta mej tillbaka och njuta av vad jag har. En man som på många sätt var perfekt för mej, och på en del sätt inte var det. Precis som många andra människor. Människor jag förälskat mej i innan jag träffade honom och människor jag kanske kommer att förälska mej i i framtiden. Just nu förstår jag varför jag inte kan vara ihop med någon, jag förstår hur mycket det är att jobba med innan jag är redo att öppna min famn igen. D har inte gjort mej illa, han behöver inte vara rädd att jag ska vara mer skadad av det här än vad jag var innan. Det trasiga fanns där redan innan, och det trasiga kommer att finnas där ett tag till. 

Jag önskar verkligen att jag och D inte hade träffats när vi gjorde det, en annan gång hade kanske tiden varit mogen för oss två. 

Nu är det istället min tid, min egen tid att tänka, känna, värka ut det onda, älta och traggla och till slut kunna ta steget vidare och komma ut på andra sidan av den här svackan. krisen. Vem vet var jag är då? Vem jag är då?
Självklart önskar jag att jag är någon som D skulle kunna älska, och att jag är någon då som skulle kunna älska honom, men jag vet inte. Kanske var han trots allt bara min "re-bound" fast det inte alls kändes så. Det vet jag inte än.

Vad jag däremot vet är att jag vill skaffa ett hus. Ett hus på landet, ett renoveringsobjekt, ett hus med personlighet. Ett gammalt billigt hus i Skävetrakten. Vet du något som skulle kunna passa? Är du intresserad av att bo med mej? 

No man is an island. 
Ensam är inte stark.

Nu kommer mamma hem, maten är snart klar. Och efter maten ska jag träffa Elin och Evelina för att spela spel och umgås lite. Jag klarar mej, jag överlever!! :-) 

att jag gör bäst i att sysselsätta mej med något annat. tänka på något annat. vara mitt i något annat.
ändå känner jag mej liksom satt i pausläge, vänteläge, inför domen. när den kommer? ingen som vet, ingen som vet. kanske kommer den om en månad, kanske innan helgen... och jag har massor att göra egentligen, skoluppgifter, tentaplugg, uppsatsskrivande, intervjuer och annat. men jag bara sitter här på mitt feta arsel och gör ingenting. bara väntar. tänker och väntar och grubblar och väntar.

Det är svårt. Svårt att leva, svårt att älska, svårt att kommunicera, svårt att släppa någon nära.
Det är en hög stenmur mellan mej och den oändliga lyckan, det är en glasdörr mellan mej och den riktiga kärleken. Jag ser den, ser DEJ, men når inte riktigt fram.
Jag ber om tid, ständigt ber jag om mer tid, mer tid, mer tålamod och mer ork att vänta. Jag är inte riktigt klar än, men snart! Snart!

Snälla vänta, snälla stå ut med mej, snälla älskade du stanna.

Jag vill leva med dej, vill dela livet med dej. jag tänker inte längre hela tiden tio år framåt i tiden, jag övar på att finnas i nuet, i vardagen och i känslorna. De växer sej starkare hela tiden, varje gång vi träffas känner jag mej mer och mer säker på att det är Dej, Killen som är en man, som jag vill ha. Ha tålamod med mej och mina svarta dar, ha tålamod med mej och min låga självkänsla. Ha tålamod när jag bara vill krypa ihop som ett barn och gråta för att jag är så osäker på allt. Ha tålamod men sänk dej inte till min nivå, sänk dej aldrig. Du är så underbar och fin och bra och vacker och...jag vill ha dej kvar.
 
Jag gick runt inne i Gävle idag. Gick genom Bolougnerskogen och tänkte: Det fanns en annan Emma förut, innan allt det jobbiga, svarta, sorgsna, en Emma som var helt annorlunda mot den Emma som du har träffat. Du skulle gilla henne, mycket mer än vad du gillar den Emma du träffat. Jag saknar henne, och ska göra vad jag kan för att få henne tillbaka, bli henne igen.

Hon var självständig, var ofta ensam men tyckte om sitt sällskap, hon njöt av staden, av cykelturer, musik i hörlurarna, av kulturen, av dofter och naturupplevelser. Hon cyklade runt och upptäckte stan, hon lyssnade på Stefan Sundström och log. Visst, hon var inte alltid überglad och aktiv, men hon var inte rädd som jag är nu.
Hon var inte handlingsförlamad, som jag känner mej ibland nu. Hon var inte beroende av någon annan, på det viset jag känner att jag är nu.

Det är klart att man har ett selektivt minne, att man inte kan minnas allt av vad man tänkte och grubblade och sörjde över för några år sen, men jag minns mej som en bättre människa än vad jag är idag. Och spelar det någon roll om bilden jag har av mej själv inte riktigt stämmer? Det viktiga är att ha ett mål, en vilja till förändring, inte sant?

Jag kanske borde flytta. Den här lägenheten är lite av en sopstation. Det var här Roger dumpade av mej när jag inte längre var önskvärd i hans liv. Det var han som hjälpte mej flytta in här, och jag kanske aldrig riktigt kommer ifrån allt det gamla om jag inte flyttar till ett annat ställe? Jag vet inte vad du tycker, vad du tänker om mitt gamla liv (det gamla livet är per definition den tiden då jag var ihop med Roger), men kanske skulle vi båda få mer distans till det gamla om jag bodde någonstans som inte alls var kopplat till det.

Jag vet inte hur länge Du står ut med mej. Jag förstår att det tar på dina krafter att vara med mej, även om jag inte kan veta hur det är att vara i den sits du är nu. Jag har aldrig upplevt det du upplever med mej, så jag kan bara föreställa mej. Jag önskar att jag kunde vara den tjej som du mår bra av att vara med, den tjej som du blir stark av att umgås med. Som lyfter dej. Som stöttar dej. Som ger ditt liv lite extra mening, kanske till och med?
Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag ville inte det från början, och jag vill det inte nu.
Jag vill ge dej allt, ge dej 110 % av vad jag har, vad jag är, vad jag känner. Jag vill älska dej.

Det är svårt att leva, svårt att älska, svårt att kommunicera, svårt att orka.
Det finns en Coldplaylåt som handlar om det. "Nobody said it was easy, nobody said that it would be this hard." tror jag att de sjunger. Jag borde leta fram den och spela den. Jag önskar av hela mitt hjärta att du orkar stanna.
 
Snälla stanna, snälla stå ut med mej, snälla älskade du stanna.

sol i hjärta sol i sinne.

jag borde gå ut och ställa mej mot en husvägg och bara njuta av solskenet, inte sitta här inne i nattlinnet fast klockan är snart halv ett och bara dega. Det får finnas gränser för slöeriet. Det borde finnas ett café i Skutskär, för då hade jag kunnat tagit med med historiaboken, satt mej med en kopp thé, läst och njutit av något annat än lägenhetens unkenhet, och sedan när jag tröttnat, inhandlat lite alkohol från systemet och åkt hem för att förbereda mej på den kommande helgen. Och ställt mej mot en husvägg med solens strålar rakt emot mej. Denna lyx. Detta underbara slöseri med värme och ljus. Vad vi längtar efter ljusare tider nu...

D: du står ut med så mycket
A: att du orkar är jag glad för
N: närhet, in till själen upplever jag
I: i din famn är jag trygg
E: efter det här klarar vi nog allt
L: längtar efter dej gör jag

-----------------------------

Igår hade jag en dålig dag,
en dålig dag som höll på att bli katastrofal.
Det här kan jag inte låta hända,
och det är faktiskt upp till mej själv att ändra på det.

Jag väljer livet och glädjen och pirret
framför självömkan och sorg och dåtid.

Jag ska vakna upp varje morgon och känna att jag väljer.
Väljer Killen som är en man.


"Varje dag, vaknar jag, upp och väljer dej,
jag väljer dej"

/Tomas Andersson Wij- Väljer dej