emmaskons

Det är svårt. Svårt att leva, svårt att älska, svårt att kommunicera, svårt att släppa någon nära.
Det är en hög stenmur mellan mej och den oändliga lyckan, det är en glasdörr mellan mej och den riktiga kärleken. Jag ser den, ser DEJ, men når inte riktigt fram.
Jag ber om tid, ständigt ber jag om mer tid, mer tid, mer tålamod och mer ork att vänta. Jag är inte riktigt klar än, men snart! Snart!

Snälla vänta, snälla stå ut med mej, snälla älskade du stanna.

Jag vill leva med dej, vill dela livet med dej. jag tänker inte längre hela tiden tio år framåt i tiden, jag övar på att finnas i nuet, i vardagen och i känslorna. De växer sej starkare hela tiden, varje gång vi träffas känner jag mej mer och mer säker på att det är Dej, Killen som är en man, som jag vill ha. Ha tålamod med mej och mina svarta dar, ha tålamod med mej och min låga självkänsla. Ha tålamod när jag bara vill krypa ihop som ett barn och gråta för att jag är så osäker på allt. Ha tålamod men sänk dej inte till min nivå, sänk dej aldrig. Du är så underbar och fin och bra och vacker och...jag vill ha dej kvar.
 
Jag gick runt inne i Gävle idag. Gick genom Bolougnerskogen och tänkte: Det fanns en annan Emma förut, innan allt det jobbiga, svarta, sorgsna, en Emma som var helt annorlunda mot den Emma som du har träffat. Du skulle gilla henne, mycket mer än vad du gillar den Emma du träffat. Jag saknar henne, och ska göra vad jag kan för att få henne tillbaka, bli henne igen.

Hon var självständig, var ofta ensam men tyckte om sitt sällskap, hon njöt av staden, av cykelturer, musik i hörlurarna, av kulturen, av dofter och naturupplevelser. Hon cyklade runt och upptäckte stan, hon lyssnade på Stefan Sundström och log. Visst, hon var inte alltid überglad och aktiv, men hon var inte rädd som jag är nu.
Hon var inte handlingsförlamad, som jag känner mej ibland nu. Hon var inte beroende av någon annan, på det viset jag känner att jag är nu.

Det är klart att man har ett selektivt minne, att man inte kan minnas allt av vad man tänkte och grubblade och sörjde över för några år sen, men jag minns mej som en bättre människa än vad jag är idag. Och spelar det någon roll om bilden jag har av mej själv inte riktigt stämmer? Det viktiga är att ha ett mål, en vilja till förändring, inte sant?

Jag kanske borde flytta. Den här lägenheten är lite av en sopstation. Det var här Roger dumpade av mej när jag inte längre var önskvärd i hans liv. Det var han som hjälpte mej flytta in här, och jag kanske aldrig riktigt kommer ifrån allt det gamla om jag inte flyttar till ett annat ställe? Jag vet inte vad du tycker, vad du tänker om mitt gamla liv (det gamla livet är per definition den tiden då jag var ihop med Roger), men kanske skulle vi båda få mer distans till det gamla om jag bodde någonstans som inte alls var kopplat till det.

Jag vet inte hur länge Du står ut med mej. Jag förstår att det tar på dina krafter att vara med mej, även om jag inte kan veta hur det är att vara i den sits du är nu. Jag har aldrig upplevt det du upplever med mej, så jag kan bara föreställa mej. Jag önskar att jag kunde vara den tjej som du mår bra av att vara med, den tjej som du blir stark av att umgås med. Som lyfter dej. Som stöttar dej. Som ger ditt liv lite extra mening, kanske till och med?
Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag ville inte det från början, och jag vill det inte nu.
Jag vill ge dej allt, ge dej 110 % av vad jag har, vad jag är, vad jag känner. Jag vill älska dej.

Det är svårt att leva, svårt att älska, svårt att kommunicera, svårt att orka.
Det finns en Coldplaylåt som handlar om det. "Nobody said it was easy, nobody said that it would be this hard." tror jag att de sjunger. Jag borde leta fram den och spela den. Jag önskar av hela mitt hjärta att du orkar stanna.
 
Snälla stanna, snälla stå ut med mej, snälla älskade du stanna.