emmaskons

jag kände det idag. helt plötsligt medan jag promenerade hem från Matilda kände jag det.
det finns bra dagar fortfarande. jag skulle kunna leva det här livet.

Men inte ensam, ensam är inte alltid stark, människor är inte öar som klarar sej bäst själva.

Jag drömmer om ett kollektiv. Ett hus på landet där alla bor tillsammans. Matilda och hennes lilla familj, Ellenor och Vilma, kanske Kristin och Sara? Elin om hon vill. Någon mer som vill komma och bo?
Tillsammans skulle man kunna åstadkomma en tillvaro där vuxna människor hjälps åt med vardagens måsten, barnpassning, middagslagning, trädgård, där vi umgås och trivs i varandras sällskap. En tillvaro att mötas, verkligen mötas i. Och dricka rödvin. Och odla fria tankar. Förstås! (Och lyssna på Sundström)

Jag måste hitta mej själv. Men det går inte snabbare av att jag vet att jag måste, istället försöker jag tänka ut hur jag bäst kan främja denna utveckling hos mej själv, vad kan jag göra för att underlätta för mej själv att finna...trygghet och självsäkerhet igen? Med människor runt mej som är "bra", som ger mej något...det låter kanske flummigt, och jag ÄR kanske en aningens flummig idag. Men tänk dej det där huset.. *drömmer*

Jag börjar förstå varför det inte kunde vara jag och D, sakta går det upp för mej hur långt ifrån en sund kärleksrelation jag nog egentligen var/är, hur långt ifrån redo jag var. Men jag ville så gärna, så fruktansvärt gärna att D skulle vara den rätta för mej, att jag äntligen skulle kunna sluta leta och bara luta mej tillbaka och njuta av vad jag har. En man som på många sätt var perfekt för mej, och på en del sätt inte var det. Precis som många andra människor. Människor jag förälskat mej i innan jag träffade honom och människor jag kanske kommer att förälska mej i i framtiden. Just nu förstår jag varför jag inte kan vara ihop med någon, jag förstår hur mycket det är att jobba med innan jag är redo att öppna min famn igen. D har inte gjort mej illa, han behöver inte vara rädd att jag ska vara mer skadad av det här än vad jag var innan. Det trasiga fanns där redan innan, och det trasiga kommer att finnas där ett tag till. 

Jag önskar verkligen att jag och D inte hade träffats när vi gjorde det, en annan gång hade kanske tiden varit mogen för oss två. 

Nu är det istället min tid, min egen tid att tänka, känna, värka ut det onda, älta och traggla och till slut kunna ta steget vidare och komma ut på andra sidan av den här svackan. krisen. Vem vet var jag är då? Vem jag är då?
Självklart önskar jag att jag är någon som D skulle kunna älska, och att jag är någon då som skulle kunna älska honom, men jag vet inte. Kanske var han trots allt bara min "re-bound" fast det inte alls kändes så. Det vet jag inte än.

Vad jag däremot vet är att jag vill skaffa ett hus. Ett hus på landet, ett renoveringsobjekt, ett hus med personlighet. Ett gammalt billigt hus i Skävetrakten. Vet du något som skulle kunna passa? Är du intresserad av att bo med mej? 

No man is an island. 
Ensam är inte stark.

Nu kommer mamma hem, maten är snart klar. Och efter maten ska jag träffa Elin och Evelina för att spela spel och umgås lite. Jag klarar mej, jag överlever!! :-)