Ett utlåtande av en expert
"det är ju en sorg du går igenom", en helt vanlig sorgebearbetning går till så här.
Först är man i chock, dumpad, "utkörd", placerad i en liten lägenhet långt bort från barn, hus, trädgård, kärlek. Chock över hur kärleken kan förändras, chock över hur snabbt en ny kvinna ersatte mej i hans liv. Också det att jag trodde att jag kände honom, och så visar det sej att jag kanske inte kände honom alls är en sorts chock.
Efter chocken kommer gråten. Men jag grät inte speciellt mkt. Jag försökte få skolan att gå ihop, fixade min trasiga bil, försökte komma in i gemenskapen här i Skutskär, ordnade lägenheten, försäkringar, allt det alldagliga, all min tid, ork och koncentration gick åt till det. Att överleva. Det fanns ingen möjlighet för mej då att ligga i en gråtande hög på golvet, det fanns ingen tillräckligt nära för att jag skulle våga. NEJ, jag skyller inte ifrån mej, jag lägger inte skulden på någon annan, jag försöker bara förklara varför jag aldrig grät ordentligt. Jag vågade helt enkelt inte, av rädsla för att bli galen och knäpp och inte kunna ta mej upp igen. Me, myself and I skulle vara starka, alltid starka.
Jag kastade mej in i en massa nytt. Nya kurser, nya bekantskaper här i Skutskär, nytt sex.. i viss mån också en ny relation med A.I. som egentligen verkligen var dumt. Bakslag. Såklart det kommer ett bakslag efter nåt sånt. Kroppen signalerade ju tydligt att jag inte var redo.
Sen en kort paus och sen in i något nytt igen! Killen som är en man blev nästa offer för min enorma vilja att bara lämna allt det gamla bakom mej, och snabbt bli lycklig och glad igen. Och det funkade ju. Ett tag. Men det är som att livet hinner ikapp en, känslorna hinner ikapp en och talar om att nejdu, du är inte alls klar med det gamla, du kan inte fly från det...
Jag måste ta tag i det nu, den här sorgen som övermannar mej och gör mej både apatisk och rastlös, ofantligt ledsen, bitter, och otålig samtidigt. Det går inte att skjuta undan och hoppas på att det ska bli bättre av sej själv. Jag måste arbeta med det.
Kuratorn sa att jag skulle försöka finna ett sätt att varva ner, hitta till känslan av ledsamhet, inte alltid fokusera på att överleva. Det gör ingenting, det är ingen fara om en hel dag bara blir gråt. Det är snarare en nödvändighet att gå igenom det ledsna för att till slut nå fram till ilskan. Dit har jag inte nått, jag har inte blivit arg på Roger, inte riktigt ordentligt. Och utan ilskan får jag tydligen ingen ny energi, man kan inte hoppa över någon fas och bli bra ändå.
Först är man i chock, dumpad, "utkörd", placerad i en liten lägenhet långt bort från barn, hus, trädgård, kärlek. Chock över hur kärleken kan förändras, chock över hur snabbt en ny kvinna ersatte mej i hans liv. Också det att jag trodde att jag kände honom, och så visar det sej att jag kanske inte kände honom alls är en sorts chock.
Efter chocken kommer gråten. Men jag grät inte speciellt mkt. Jag försökte få skolan att gå ihop, fixade min trasiga bil, försökte komma in i gemenskapen här i Skutskär, ordnade lägenheten, försäkringar, allt det alldagliga, all min tid, ork och koncentration gick åt till det. Att överleva. Det fanns ingen möjlighet för mej då att ligga i en gråtande hög på golvet, det fanns ingen tillräckligt nära för att jag skulle våga. NEJ, jag skyller inte ifrån mej, jag lägger inte skulden på någon annan, jag försöker bara förklara varför jag aldrig grät ordentligt. Jag vågade helt enkelt inte, av rädsla för att bli galen och knäpp och inte kunna ta mej upp igen. Me, myself and I skulle vara starka, alltid starka.
Jag kastade mej in i en massa nytt. Nya kurser, nya bekantskaper här i Skutskär, nytt sex.. i viss mån också en ny relation med A.I. som egentligen verkligen var dumt. Bakslag. Såklart det kommer ett bakslag efter nåt sånt. Kroppen signalerade ju tydligt att jag inte var redo.
Sen en kort paus och sen in i något nytt igen! Killen som är en man blev nästa offer för min enorma vilja att bara lämna allt det gamla bakom mej, och snabbt bli lycklig och glad igen. Och det funkade ju. Ett tag. Men det är som att livet hinner ikapp en, känslorna hinner ikapp en och talar om att nejdu, du är inte alls klar med det gamla, du kan inte fly från det...
Jag måste ta tag i det nu, den här sorgen som övermannar mej och gör mej både apatisk och rastlös, ofantligt ledsen, bitter, och otålig samtidigt. Det går inte att skjuta undan och hoppas på att det ska bli bättre av sej själv. Jag måste arbeta med det.
Kuratorn sa att jag skulle försöka finna ett sätt att varva ner, hitta till känslan av ledsamhet, inte alltid fokusera på att överleva. Det gör ingenting, det är ingen fara om en hel dag bara blir gråt. Det är snarare en nödvändighet att gå igenom det ledsna för att till slut nå fram till ilskan. Dit har jag inte nått, jag har inte blivit arg på Roger, inte riktigt ordentligt. Och utan ilskan får jag tydligen ingen ny energi, man kan inte hoppa över någon fas och bli bra ändå.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Oj.. tänk om dom tycker att jag ska komma till nån ilska?? Daniel kunde ju inte rå för att han råkade dö.. fast det var väldigt dumt gjort iaf.
Trackback