emmaskons

jag tyckte att det förra inlägget kändes så himla... retrocentrerat. finns det ett sånt ord? det gör det säkerligen.

jag kan ju också, oftare än jag sitter och tänker på bärbuskar ur det förflutna, tänka på en skäggprydd yngling med hjärtat på det rätta stället. På saker vi gjort tillsammans, på familjen, på framtidsplanerna. På hur fantastiskt det var att känna den självklarheten och det lugnet som jag kände med honom. Jag tvekade inte sen jag tagit steget fullt ut, jag var helt övertygade om att jag träffat rätt man till slut.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som vi inte kommer att få uppleva tillsammans, trots att det fortfarande känns som att vi två var "ment to be".  Jag saknar hans starka parfym, hans härliga kropp, hans kittlande skägg, hans trygga famn, hans vackra ögon... Saknar att ha någon att resonera med, någon att på riktigt prata med.