emmaskons

i början av september sa Roger : jag älskar inte dej längre.
i mitten av februari sa Daniel: jag är inte kär i dej längre.

på mindre än ett halvår har jag blivit dumpad två gånger.
på mindre än ett halvår har jag lyckats få två män (nej fler faktiskt) att tröttna rejält på mej.

jag känner mej helt konstig i kroppen. Både ledsen och uppgiven och irriterad och less. Varför går ingenting min väg? Varför envisas jag med att försöka trots att det inte går?

om en timme ska jag träffa killen som är en man för att se om han ÄR en man eller om han bara är en kille.
det finns så mycket kvar att prata om, reda ut, fråga om... ska försöka köra giraffspråket och inte anklaga honom i onödan, ska försöka sköta mej och vara vuxen och förståndig. Det är svårt när allt är så förvirrat och svårt att förstå.
Varför var det tvunget att bli så här?
Hur fort försvinner känslor egentligen?
Varför fick jag träffa hela släkten och varför kändes allt så på riktigt om det inte var så?
Vad kan jag göra för att det inte ska behöva vara slut? Finns det något jag kan göra? Finns det någon chans?
När slutade kärleken att finnas? Hur länge har jag varit kär ensam? Varför finns alla tårarna i Storvik och inte i Skutskär? Hur kan man vara så säker på sitt beslut efter så lite tid? Det finns så mycket jag inte förstår.

Har nästan bestämt mej för att flytta hem till mamma.
Har nästan bestämt mej för att rymma, gömma mej, återvända till en trygg plats i livet.
Har bestämt mej för att tillbringa helgen i Sälen med brorsan och morfar. Allt för att komma bort, allt för att slippa tänka. Slippa gråta, slippa tänka, slippa ligga i en hackande hög på golvet och känna mej misslyckad.

Gråta får jag göra en annan gång.
Har tid hos kuratorn den 26e, tills dess ska jag hålla ihop.