emmaskons

Omvälvande

Skälvande
Darrande

En närhet på så många olika plan
Inte bara kroppen är nära en annan kropp
Huvudet, tankarna har fått sin partner
Munnen, orden har fått sin motspelare

Det är utmaning
Det är fördjupning

Det är så himla häftigt!

---
Helgen tillbringade vi hos hans föräldrar, och det var som att tiden stod stilla. Som om huset där på landet var utanför normala världens tideräkning.  Som om det bara fanns vi som var där och inga andra. Annars skulle väl inte svärmor åka spark i bara strumporna? Annars skulle väl inte vi kunna sitta i sekunder som kändes som år och bara se djuuuuupt in i varandras ögon sådär som de gör på film? Inte om sekunderna vore som vanliga och tiden hela tiden tickade framåt väl?

För det var så, hur fånigt det än låter, att någonstans där under lördagens middag och vinpimplande att vi flera gånger fastnade i varandras blickar, känslan av att omvärlden var så sjukt oviktig, att leendet inte kunde försvinna från ansiktet... det var nog då som jag riktigt på riktigt kände att jag var kär.

Jag är lite seg. Men framför allt har jag varit rädd.

Rädd för att gå för fort fram, rädd för att behöva gå tillbaka igen och avsluta något som jag inte vill avsluta så länge det är så här försiktigt och fint. Rädd för att det gått för kort tid mellan Roger och det här, rädd för bakslag, rädd för att såra den här underbara människan som jag nu lärt känna. Rädd rädd rädd. Men det kan man ju inte gå runt och vara hela livet heller, man måste våga för att vinna, friskt vågat hälften vunnet och allt det där. Nu satsar jag.

Det är fortfarande lite svårt att uttrycka de där känslorna för honom, även om vi kan prata om i stort sett allt annat (även om vi såklart inte gjort det, när skulle vi kunnit med det!?) I fredags när jag pratade med T sa hon att det syntes lång väg att killen som är en man är kär. Och när jag lite halvsmidigt (som jag alltid gör det..) tog upp det med honom, hänvisade jag till att hon hade sagt det och sa då att jag var ganska glad för att han själv inte sagt det för att jag inte riktigt vågade/var redo höra det ännu. På lördagen, efter allt vårt ögondrunknande, tog jag upp det igen, och sa (inte riktigt lika modigt och smidigt) att det nog var så att om T skulle prata med honom om mina känslor för honom, så skulle hon nog säga att jag också var det...kär alltså...eh, hm, ja du fattar.. och så var jag röd om kinderna som en tomat. Och på söndagen, väldigt tidigt och fortfarande rätt så bakfull, sa jag att nu behövde nog inte T berätta för oss vad vi kände längre... Vi kan nog göra det själva i fortsättningen...

Hehe, det är inte klokt hur man fungerar, som om man vore femton och aldrig har varit ihop med någon alls förut.

Och det är kanske rätt skönt att det är så. Vill inte känna mej som förhållandeveteran, nån gammal räv som vet hur allt funkar och som inte tycker att någonting är spännande, nervöst, genant eller pirrigt.

Tack och lov för kärlekens förmåga att få människan att känna sig ung på nytt!