Terapi
Idag städar jag.
Städar städar städar
och mellan varje moment i städningen belönar jag mej med en omgång spindelharpan. (man får lägga tills den går ut, spelar ingen roll hur många försök det tar)
Samtidigt lyssnar jag på musik, realplayern på shuffle och ibland kommer Winnerbäcks Tidvis upp.
Prövning.
Första gången låten kom stelnade jag till. Hur skulle jag reagera på en sång som så enormt tydligt representerar höstens mörker? Tidvis är förknippad med hur det kändes i mej när Roger dumpade mej och så kommer det nog alltid vara. Precis som med Cascadas monsterballad. Men hur känns det att höra den nu?
Tankarna virvlar tillbaka, hjärtat dunkar lite hårdare än innan. Oro. Ska jag bli ledsen igen?
Känner efter i ögonen om det finns någon tillstymmelse till tår där innanför, men nej, det gör det inte.
Jag gråter inte längre efter Roger. Jag kanske till viss mån sörjer fortfarande, men jag är inte ledsen. Inte så det blir blött.
Jag saknar något ibland, men jag vet inte vad det är. Det är inte själva Han, det är jag väldigt övertygad om. Jag har lyckats med någon form av egen-terapi som gjorde att den Enorma Kärleken bleknade.
Kanske var det bara tiden som behövde gå, kanske har jag ändå lyckats ta till mej något av alla kloka råd och livslevnadshänvisningar som jag fått under hösten. Kanske är jag starkare nu och med starkare menar jag inte mer hårdhudad och avtrubbad, utan klokare och säkrare.
Jag skulle aldrig låta mej själv bli hård och kall, inte på grund av Roger. Det är han inte värd.
Däremot hoppas jag att vi en dag kan bli...inte vänner kanske... men sams så pass att vi kan umgås smärtfritt. Det är ju nästan en förutsättning för att framtiden ska funka. Hans pappa är fortfarande ihop med min mamma, och hans syster är min. Vi är nära släkt på något märkligt vis, och det funkar inte att inte ha en fungerande relation då. Jag vill inte att min och Rogers relativt korta förhållande ska påverka resten av familjen längre. Kanske borde skriva ett mejl till honom och erbjuda honom en vapenvila? Fast är vi osams? Nja, tveksamt.
Mitt hjärta är stort. Min hjärna liksaså.
Ibland känner jag mej både äldre och förståndigare än honom. Som om det var jag som dumpat honom, får jag ta ansvar för att allt reder upp sej nu när jag själv inte är hopplöst förälskad i honom längre.
Det är jag i Daniel.
Killen som är en man heter så. Emma hjärta Daniel. Emma och Daniel. Daniel och Emma.
Vänj er vid kombination. This one´s gonna last.
Låtlistan fortsätter att spela. Laakso´s låtar är riktigt bra att städa till. "Norrköping" och "High Drama" är favoriterna, men det är ganska bra med shuffle, för man hinner aldrig tröttna på någon låt. Inte ens på Pusjkins, som har spelats sen flera år tillbaka. Bra bra!
Efter städningen väntar en tur till Ica Maxi, ska storhandla för mina inkomna CSN-pengar. Lycka är att kunna äta sig mätt på mat som är god.