Bada!
Vi upplevde en underbar dag på stranden till en sjö som låg bortanför Nisshyttan. Från 14-19 låg vi och solade, badade, utforskade bra dykstenar, ställen att gå i på, hällar att sola på... Hunden var också med, och stortrivdes där i det fria där hon kunde göra egna strövtåg runt i naturen för att återvända till oss emellanåt. Det var en härlig dag!
Varmt! Underbara sommarvärme som äntligen kommit!
Lugnt! Ett skönt lugn vilade över platsen där vi ensamma kunde husera.
Vackert! Skogen runtom sjön utgjorde en vacker inramning, speglade sej i det spegelblanka vattnet, blå himmel ovanför, med endast enstaka vita ulliga moln som seglade.
Svalkande! För trots att vattnet var varmt, det gick lätt att komma i, så var det ändå svalkande att ta sej ett dopp när kroppen kändes alltför het.
Enda negativa var väl kanske bromsarna och alla andra flygfän som höll sej runt oss hela tiden och stack och irriterade. Annars var det en underbart skön dag på en underbart skön plats!
Bada?
Och ibland kan det vara en större fråga än vad man först kan tro.
Med fler bottnar, med fler konsekvenser och mer funderingar.
O skickade meddelande i morse och frågade om jag ville bada med honom idag.
En vanlig Emma skulle gladeligen tackat ja och sedan åkt och badat med honom utan att tänka ytterligare på det.
En vanlig Emma skulle aldrig fundera kring vad som kanske skulle hända, vad han kanske känner, vad det kan få för konsekvenser i det långa loppet och vilka känslor som kan röras upp till ytan. Hon skulle kanske varit flirtig, skulle njutit av eventuell uppmärksamhet, och om något hänt skulle hon bara ha sej själv att vända sej till för att klura ut om det kändes bra eller inte.
Men den vanliga Emma verkar ha semester, och Den Stora Grubblerskan verkar vara vikarie. För idag vänder och vrider jag på varenda tanke, varje sak någon annan har sagt och tänkt kring O och jag försöker föreställa mej en mängd olika varianter på händelseförloppet vid händelse av bad. Beskyddande, hänsynstagande - vill inte göra människor ledsna eller sårade. Om någon blir sårad av ett bad?
Men ett bad kanske inte är bara ett bad, ett bad kanske ibland kan vara något mer, och vad i så fall? Och varför skulle jag helt plötsligt börja bry mej, och varför håller folk på och pratar med mej om O? Det är ju det som gör att jag inte längre kan vara Vanliga Emma med honom.
Jag har dessutom Mr Najsgaj att ta hänsyn till. Även om vi inte lovat varandra någonting alls, så känns det ändå som att jag inte längre kan bete mej hur som helst utan att tänka efter före. Kanske är det som ett slags förhållande, eller så är det helt enkelt så att han har börjat betyda så pass mycket för mej att jag inte längre kan göra med honom, som jag skulle gjort med någon annan. Eller mot. Jag vill inte vara falsk och gå bakom ryggen på honom, vill inte praktisera "det han inte vet det har han inte ont av". Tänk om han skulle känna att det inte funkar för honom att jag badar med andra (badar i ordets vidare betydelse) och bestämmer sej för att avsluta det vi har och håller på att bygga upp...? Är jag beredd att förlora det på grund av O? Det tror jag inte, så känns det inte. Jag vill som vanligt äta kakan och ha kakan kvar, och jag skulle verkligen verkligen verkligen vilja att det gick att göra så.
Frågan kvarstår: Bada eller inte bada?
En snabbis..
Det blev en aktiv helg med cykelturer, tennis, försök till volleyboll (det började dock regna och åska så det blev inget av med det), en del vedstapling och andra fysiska övningar... :-) Gillar att vara i hans sällskap, men som vanligt är det många funderingar som kommer fram...hur ska det bli med allting, den som lever får väl se...!
Det finns bara en sak som är säker, ärlighet och uppriktighet varar längst, och jag försöker hålla den linjen, även om det kanske kan såra ibland. Vill inte lura in Mr Najsgaj i något som inte är Äkta, det skulle kännas helt fel. Ska det bli så ska det bli bra, sant.
om släkt och inre harmoni
I fredags var jag på mettävling nere vid älven hos mormor och morfar, men fick inget napp.
Däremot var det en trevlig tillställning, rofyllt att stå tyst och meta medan tankarna for iväg, och se andra stå lika tysta och rofyllda på rad längs älvkanten och förväntansfullt vänta på napp. Det regnade lite, ett ganska varmt sommarregn, och jag trivdes.
Jag har en bra släkt- trygga och stabila människor som det är lätt att umgås med. Kul att man kan umgås över generationsgränser och med släkt (kusiner, bror och morbror och hans sambo) utan att det ska vara nåt märkvärdigt med det hela. det är som att ha en väldigt stor familj på sätt och vis. Vi grillade lite korv och annat, spelade kort, drack lite, och hade det trevligt.
Jag gick upp till mormors hus för att pinka på kvällskröken och när jag gick tillbaka genom kohagen och småpratade med kossorna, kände jag hur glad jag är för att få leva det liv jag lever, med de människorna jag har runt mej. Det skulle vara väldigt ensamt att bo någon annanstans, i Skutskär till exempel, eller i Ljusdal. Det är i Skäve, i Dalarna som jag hör hemma, det är här mina rötter är, och det är här jag trivs. Tackade gud för att jag får känna ett sånt stort inre lugn som jag gör nu. Jag har hittat hem på sätt och vis. Den här pausen på ruta 1 är nödvändig och otroligt välgörande för mej.
Jag njuter!
Några dagar efter
När barnen kom stod jag uppe på toaletten och grät, gömde mej för dem, tittade i smyg på dem när de kom springandes från bilen och rakt in i mammas utsträckta, proffsiga armar. Tårarna strilade på kinderna, jaså nu är de här...Hade tänkt att stå där ett tag och bara titta på dem, vänja mej vid att se deras ansikten, höra deras röster, dova genom väggarna.
Men de rusade strax från mammas famn, in i huset, uppför trappan, jag sköljde ansiktet rekordsnabbt och så stod barnen där, anfådda längst upp i trappan och när de såg mej rusade de fram till mej också och jag fick tre underbara kramar av tre underbara ungar.
Det fanns ingen ilska, besvikelse, ledsamhet eller glömska i deras ögon, det var som om vi blev fångade av en enorm tidsbubbla och vi aldrig hade varit ifrån varann alls, inte sen jag en gång blev en del av deras liv. Sedan fortsatte hela helgen i denna bubbla, det kändes aldrig riktigt verkligt, det kändes aldrig på riktigt, jag kunde aldrig ta in upplevelsen helt.
På fredagskvällen när vi skulle sova, och jag läst tre sagor för dem, låg vi på de stora madrasserna på golvet, loja och trötta, och precis som förr fick jag sjunga för dem, och klia dem på ryggen i tur och ordning.
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dej, mej du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Det finns alltför många som vill tala om, att du bör vara si och så, men gud fader själv han accepterar dej ändå, och det kan du lita på."
När vi skulle åka på utflykt var det samma sak: de ville åka med mej i min gamla vanliga blåa bil, och vi skulle lyssna på den gamla vanliga skivan (en skiva som jag brände förra våren och som var med på alla utflykter, skjutsningar och hämtningar den våren och sommaren), vi hade allsång till Troll- Jimmy Dean och Björn Rosenström- Het. Visst, det var ju otroligt mysigt att få återuppleva gamla minnen ihop med barnen, men ändå.... Det var också smärtsamt. Det handlade hela tiden om ett liv jag inte längre lever, ett liv jag inte längre FÅR leva eftersom jag blev dumpad av deras pappa, ett liv som jag inte frivilligt lämnade och som jag saknat något fruktansvärt. Att sen få en glimt av det livet på ett sånt här sätt, bara en helg, och sen ska mitt liv fortsätta som det gjorde innan den helgen.... Det är näst intill tortyr...
En härlig tortyr visserligen, för det var underbart att känna deras omedelbara kärlek igen, hur de sökte sej till mej, ville sitta knä, ville brottas, ville höra sagorna, ville bada och busa och hålla handen. Och jag sökte mej nog till dem, njöt av att vila handen i barnens nackar igen, njöt av att prutta barnmagar, njöt av att bada och stoja i vattnet med dem, och sedan på kvällen se dem när de sover så oskuldsfulla och rena som bara barn kan vara. Vi gick på skattjakt och hittade en massa skrotgrejer, rostiga, trasiga, men värdefulla i ett barns ögon. Vi såg strutsar och grisar, får och getter.
Jag tror att de hade en jättefin helg här, och jag är trots allt väldigt glad att de kom hit och hälsade på. Nu har jag en sak jag kan stryka från "att-göra-listan". Det kvarstår dock att möta deras far.
Gråter
Tittar ut genom köksfönstret, med utsikten mot vägen in på gården.
Snart kommer de.
Barnen.
Tårarna rinner längs mina kinder, näsan snorar.
Det känns förfärligt ensamt att vara tvungen att vänta på barnen alldeles ensam.
När mamma vet hur svårt jag tycker det är, när alla vet hur svårt jag tycker det är.
Paniken sprider sej i kroppen och jag ringer de människor som jag tror skulle kunna trösta.
Ringer och ringer men ingen svarar.
Det är bara jag och mina tårar och ett stort hus som väntar på barnen.
Hyperventilerar. Allt går åt skogen.
Barnen kommer hit och hälsar på!
Rogers barn. Williams barnbarn.
Mina gamla ungar, mina älsklingar.
Som jag saknat.
Och nu strilar det vått på mina kinder utan att jag riktigt vet varför.
Kanske för att jag är så orolig och rädd för vad som kommer hända när de är här.
När jag äntligen får se deras blonda kalufser.
Jag vill ju inte gråta då, vill inte bete mej som en knäpp tant, utan vara samma gamla vanliga emma för dem.
Men kan jag när det gör så ont att tänka på dem, hur ska jag då klara av att krama om dem, prata med dem, läsa godnattsaga igen...
Varför utsätter jag mej för detta? Och varför är jag alldeles ensam???
"Det har tidvis gått bra, tidvis har saknaden lagt sej..."
Men nu går det inte bra. Alls.
Känner mej smått hysterisk, jag kan verkligen inte sluta gråta.......
Kom och håll om mej en stund, låt mej vila mina blöta kinder mot din axel, och ta mej sen i handen och hjälp mej möta barnen.
Jag är rädd.
Jag vill knappt längre.
Jag vågar nog inte.
Det här var en dum idé.
Älskade ungar!
Om ni skulle läsa det här, så ta det inte på fel sätt, jag vill inget hellre än att allt ska vara som förut, att jag ska få finnas i era liv, som en naturlig del, som en självklarhet. Vill se er växa upp och bli fina människor, vill stötta er och hjälpa er med glosläsning, kärleksbekymmer och skjutsning till judon.
Men jag kan inte, och det är det som gör så ont.
Att träffa er blir en påminnelse om det liv jag levde men aldrig kommer leva igen.
Jag kan inte annat än gråta.
Ang. sjukgymnasten
Jag får inte springa nu på några veckor, alltså ingen mer korpfotboll, och inga joggingturer eller tennismatcher. Simma får jag och cykla, och gå, men inte nån mil utan lagom långt så inte benen blir för ansträngda. Dessutom ska jag träna en gång om dan, göra övningar som jag fått av henne och som ska hjälpa mej att stretcha ut muskler och annat så att benhinnorna läker. Tar givetvis detta på största allvar.
Hyp
Idag kör jag en hyyyp.
Man får ha såna ibland och det gör ingenting för det är inget farligt. sådeså.
Jag väcktes av mamma som gnällde om tvätten, hon blir inte nöjd om det inte görs exakt på hennes vis, och kände att "det blir en sur dag idag", men så vände det.
Jag började tänka på gårdagskvällens roliga, fnittriga samtal med Donna och med Mister Najsgaj och så kom jag ihåg vad som ska hända idag.
Sjukgymnasten!
Igår pratade jag med en sjukgymnast på vårdcentralen i Säter (om du läser det här, förlåt om du känner dej uthängd), hon lät trevlig och ung på rösten men sen tänkte jag väl inget mer på det.
På kvällen låg jag och tänkte på det hela och med ens hade hon blivit snygg, ung var hon ju redan, och dessutom blev JAG snygg, och när hon tog på mina ben för att undersöka mina benhinnor som gör ont, så blev hon tänd på mej...
eftersom benen förstås var nyrakade och sköna att ta på, dessutom fortfarande bruna sen Kroatienresan, och vi skulle kanske eventuellt ha sex redan i undersökningsrummet, alternativt byta nummer med pilska blickar och träffas igen mycket snart och knulla varann sanslösa....
Tillsammans med Donna över telefonen blev det till en riktigt het träff där hon sjukgymnasten verkligen var snygg och där jag verkligen måste fixa till mej innan besöket.
Sagt och gjort.
I morse, istället för att bli sur hela dan för att mamma är så taktlös och gnällig, hoppade jag in i duschen, rakade de där bruna benen, tvättade det där lortiga håret och smörjde in en ansiktsmask i ansiktet.
Nu är jag så snygg, rent kroppsligt, som jag kan bli, men för vem?
För en sjukgymnast som jag aldrig har sett och som framför allt lät trevlig över telefonen igår.
Visst klassas detta som en hyp? :-)