emmaskons

"- Ska jag? Ska jag? Är det säkert? Ska jag?" och så den pillimariska blicken hos 4 åringen som funderar på om han ska hoppa ner från den gröna stolen i badrummet och komma till mitt knä så att vi kan borsta tänderna och komma igång med sagoläsningen. De där korta knubbiga benen böjda, leende från öra till öra...lagomt trött, men på gott humör. Kanske är det bara han och jag hemma, kanske finns det en annan anledning till att inte syskonen är med i den här minnessekvensen. Det var så länge sen jag träffade honom, inte en gång sen jag flyttade från Ljusdal har jag sett hans tjocka blonda kalufs, inte en enda gång fått känna hans armar kring min kropp. Visst vi har pratat någon gång över telefon, men frågan känns viktig. Minns han mej? Vem är jag för honom nu? 

Det har börjat talas om ifall barnen ska komma ner och hälsa på mej någon helg nu i sommar. Med ens blir jag kallsvettig och nervös. Hur blir allting då? Vilket mottagande får jag av dem, vilka sår kan det tänkas riva upp inom mej, hur ska jag förhålla mej till dessa underbara ungar när det var så länge sen vi sågs? kommer jag falla in i modersrollen igen, eller blir jag en stel och konstig vuxen...? kommer jag få kramar av dem eller blir de blyga...? hur mycket har de vuxit, särskilt flickan, hon är ju en stor skolflicka nu..Och så börjar jag längta!

Efter att få ta med dem ut på utflykt, att få cykla iväg, att få upptäcka världen med deras ofördärvade ögon, att få läsa sagor, se på barnprogram, pyssla om dem, busa och lyssna på deras berättelser och erfarenheter.

Kanske blir det bra att träffa dem igen, ett sätt att under ordnade former, för mamma och william kommer ju närvara, prova mina vingar igen.

Jag fortsätter att känna mej kluven till det mesta. Ska man klippa banden helt? Hur funkar det då att prata i telefon flera timmar åt gången med en föredetta Ljusdalsbo? Det är många funderingar.

min självmedicineringsplan hjälpte inte.
kanske kan det då vara pms? även utan själva mensen som naturlig fortsättning? för varför skulle en svacka annars infinna sej precis just nu om det inte finns någon orsak till den?
och vad skulle vara orsaken nu? helgens möte med mister najsgaj, kungen av förspel? i så fall är jag i sanning sjuk i huvudet.

men å andra sidan. det är en sak att utan problem klara av att hålla sej vid ytan när ingen någonsin kräver mer än yta av mej, och något helt annat att hålla sej flytande när någon är intresserad av det som finns där under och luckrar upp skalet. Skorpan.

Kanske är inte ledsamheten längre bort än så? Kanske krävs det bara att jag får nosa på lycka igen för att falla ner i något som gör ont och som gnager på mej igen långt inne? Det som var i helgen var något som skulle kunna bli något, och jag kände det med både glädje och skräck. JAG ÄR INTE REDO! Jag vill inte låta någon ny människa komma så nära mej som Roger gjorde. Jag vågar inte. Sänka garden. Släppa in någon. Se nu vad som hände... Och det är ju inte alls hans fel, han gjorde inget fel. Det är inte du, det är mej det är fel på, den slitna klyschan. Stämmer.

Idag känner jag mej låg som igår. Det har visserligen hjälpt att hålla mej sysselsatt på jobbet som jag började idag, men ändå...det är inte som vanligt. Det är inte lika enkelt att le, orka, kämpa, ta kontakt, vara social, som det varit nu ett tag. Idag kändes det som att hela världen var emot mej för att jag först inte fick plats i någon av bilarna till kvällens korpfotbollsmatch. Big deal. Men känner man sej ensam och lite utanför gemenskapen från början, känns det hopplöst definitivt när man inte ens kan få samåka med någon.... Så kan min hjärna gå i gång på det där, och jag sitter väl snart här och gråter över missad match. I en sport jag egentligen inte bryr mej om eller gillar. Sjuuukt konstigt.

Roger har funnits nära. Jag har lyssnat på barnens favoritskiva i bilen till och från jobbet, och nu när jag satt här och skulle sortera kort på datorn, kom det fram bilder på både honom och barnen från olika tillfällen när båda familjerna träffats, påsk, domsöndagshelgen i Sthlm, lillgrabbens 4 års dag... Visst saknar jag. Det gäller bara att distansera sej. Och det tar nog tid. Mycket längre tid än jag någonsin kunnat förstå.

Tänk att jag älskade så ändå, att det liksom aldrig verkar gå över. Det där såret där inne, verkar vara lika svårläkt som sprickorna jag har under högerfoten. Men innan sommarn är slut så....

...av att glida på ett tak... sjunger Hellstrand och jag tror att jag vet vad han menar. Ett förlopp som man liksom inte kan hindra, sakta men obönhörligen dras man neråt och man vet vad som väntar där nere. Eller tror sej veta. Eller tror att det inte går att stanna, få fäste någonstans. Men det kanske går?

Idag är en dag utan särskilt mycket fäste. Hela eftermiddagen har varit slipprig, liksom hal. Jag har inte nått fram till folk, inte ens till mej själv. Känns som om jag halkat runt, glidit, inte riktigt hört, inte riktigt varit med. Och så en miljon små tankar som snurrar i ens huvud.

Vad som började som något av det mest underbar, personliga och intima man kan göra för att tända mej, slutade med gråt och hård klump i...hjärtat? För att som en blixt dök en gammal känsla upp, en gammal mun som brukade befinna sej där, en gammal kärlek och en gammal kåthet, och även om det var länge sen, kändes det för en sekund som om det var bara ett ögonblick sen. Att en man skulle komma så nära igen. Att den mannen skulle vara han som ändå samtidigt är så lik och olik, värd en egen chans, bilda egna minnen och.... tankarna virvlar i skallen, fötterna och kroppen känns som om de vore inhöljda i något slipprigt och halt hölje av plast eller gummi... Min egen vanliga bubbla, men kanske jag vet hur man spräcker den den här gången?

Jag ska sova och låta den där känslan av att glida på ett tak och tappa kontrollen försvinna iväg för att i morgon bitti vara borta.

Jag menar, jag är ju jag. Men jag kan ju också vara jag på en del olika sätt. Betyder det att jag är sann oavsett vilket jag jag presenterar? Och sen det där med att det är en skillnad mellan att ljuga och bara undanhålla sanningen. Det är inte helt enkelt. Det här är jag. I alla fall en del av mej. Gillar du den? Vågar jag ge dej fortsättningen? Det är ju inte att ljuga att ta det lugnt, eller?

Jag är jag på så många olika vis, i så många olika situationer. Jag försöker att vara ärlig mot mej själv, och ibland lyckas jag. Ibland vill jag dock inte ta reda på vad som vore bäst för mej eftersom det inte stämmer överens med bilden jag har om hur mitt liv ska utvecklas. Det är väl att ljuga, antar jag. På ett sätt. Att inte vara sej själv. Hela vägen.

Klart att jag är underbar! Jag är fantastisk på en mängd områden, och det är ingen lögn. Jag är en bra kock, är social och trevlig, lättpratad, öppen, ganska rolig, avslappnad, har självdistans och är ganska omtänksam. Jag ser väl okej bra ut och är rätt bra i sängen. Klart jag är underbar och vacker, vissa dagar i vissa situationer.

Klart att jag är fruktansvärt svår att leva med. Jag har ett hetsigt humör, kan överreagera och vara dramaqueen över något som knappast förtjänade den uppmärksamheten. Jag har en massa principer som är viktiga för mej men som egentligen bara är bluff och luftslott, och jag bryter ständigt mot dem själv.  Jag är lat och bekväm och det är också en sanning.

Jag är den jag är. Och det är så sant som det är sagt.

Solsken in på en uppblåsbar säng i en kvalmig lägenhet. En rufsig Emma, en varm kropp.
Solsken in på en vaken man. Ett möte, med innerlighet som så länge saknats.

Ett täcke ut på en ranglig byggnadsställning. 06:10 på morgonen och solen värmer redan.
Två människor som långsamt låter sej vaknas och sövas på samma gång, med ryggarna mot tegelplattor och fötterna dinglande över kanten. Två våningar upp. Sådär lite "wild and crazy"... Så där som man kan njuta av länge efteråt.
Klättra ut genom ett fönster. Njuta av varm morgonsol. Lära känna en ny människa så där lugnt och försiktigt.
Och ändå. Det går inte, finns ingen fortsättning. Det är bara här och nu och båda vet det. Men det hindrar inget. Solen tillåter det loja, det morgontrötta, det bakfulla att ta plats. Det nyfikna.

Solsken rakt på ett par ihopkrupet på en byggnadsställning. Ibland står tiden stilla. Ibland går det att njuta av något flyktigt och det flyktiga kan kännas som en evighet när man verkligen längtat.