Näe..
min självmedicineringsplan hjälpte inte.
kanske kan det då vara pms? även utan själva mensen som naturlig fortsättning? för varför skulle en svacka annars infinna sej precis just nu om det inte finns någon orsak till den?
och vad skulle vara orsaken nu? helgens möte med mister najsgaj, kungen av förspel? i så fall är jag i sanning sjuk i huvudet.
men å andra sidan. det är en sak att utan problem klara av att hålla sej vid ytan när ingen någonsin kräver mer än yta av mej, och något helt annat att hålla sej flytande när någon är intresserad av det som finns där under och luckrar upp skalet. Skorpan.
Kanske är inte ledsamheten längre bort än så? Kanske krävs det bara att jag får nosa på lycka igen för att falla ner i något som gör ont och som gnager på mej igen långt inne? Det som var i helgen var något som skulle kunna bli något, och jag kände det med både glädje och skräck. JAG ÄR INTE REDO! Jag vill inte låta någon ny människa komma så nära mej som Roger gjorde. Jag vågar inte. Sänka garden. Släppa in någon. Se nu vad som hände... Och det är ju inte alls hans fel, han gjorde inget fel. Det är inte du, det är mej det är fel på, den slitna klyschan. Stämmer.
Idag känner jag mej låg som igår. Det har visserligen hjälpt att hålla mej sysselsatt på jobbet som jag började idag, men ändå...det är inte som vanligt. Det är inte lika enkelt att le, orka, kämpa, ta kontakt, vara social, som det varit nu ett tag. Idag kändes det som att hela världen var emot mej för att jag först inte fick plats i någon av bilarna till kvällens korpfotbollsmatch. Big deal. Men känner man sej ensam och lite utanför gemenskapen från början, känns det hopplöst definitivt när man inte ens kan få samåka med någon.... Så kan min hjärna gå i gång på det där, och jag sitter väl snart här och gråter över missad match. I en sport jag egentligen inte bryr mej om eller gillar. Sjuuukt konstigt.
Roger har funnits nära. Jag har lyssnat på barnens favoritskiva i bilen till och från jobbet, och nu när jag satt här och skulle sortera kort på datorn, kom det fram bilder på både honom och barnen från olika tillfällen när båda familjerna träffats, påsk, domsöndagshelgen i Sthlm, lillgrabbens 4 års dag... Visst saknar jag. Det gäller bara att distansera sej. Och det tar nog tid. Mycket längre tid än jag någonsin kunnat förstå.
Tänk att jag älskade så ändå, att det liksom aldrig verkar gå över. Det där såret där inne, verkar vara lika svårläkt som sprickorna jag har under högerfoten. Men innan sommarn är slut så....
kanske kan det då vara pms? även utan själva mensen som naturlig fortsättning? för varför skulle en svacka annars infinna sej precis just nu om det inte finns någon orsak till den?
och vad skulle vara orsaken nu? helgens möte med mister najsgaj, kungen av förspel? i så fall är jag i sanning sjuk i huvudet.
men å andra sidan. det är en sak att utan problem klara av att hålla sej vid ytan när ingen någonsin kräver mer än yta av mej, och något helt annat att hålla sej flytande när någon är intresserad av det som finns där under och luckrar upp skalet. Skorpan.
Kanske är inte ledsamheten längre bort än så? Kanske krävs det bara att jag får nosa på lycka igen för att falla ner i något som gör ont och som gnager på mej igen långt inne? Det som var i helgen var något som skulle kunna bli något, och jag kände det med både glädje och skräck. JAG ÄR INTE REDO! Jag vill inte låta någon ny människa komma så nära mej som Roger gjorde. Jag vågar inte. Sänka garden. Släppa in någon. Se nu vad som hände... Och det är ju inte alls hans fel, han gjorde inget fel. Det är inte du, det är mej det är fel på, den slitna klyschan. Stämmer.
Idag känner jag mej låg som igår. Det har visserligen hjälpt att hålla mej sysselsatt på jobbet som jag började idag, men ändå...det är inte som vanligt. Det är inte lika enkelt att le, orka, kämpa, ta kontakt, vara social, som det varit nu ett tag. Idag kändes det som att hela världen var emot mej för att jag först inte fick plats i någon av bilarna till kvällens korpfotbollsmatch. Big deal. Men känner man sej ensam och lite utanför gemenskapen från början, känns det hopplöst definitivt när man inte ens kan få samåka med någon.... Så kan min hjärna gå i gång på det där, och jag sitter väl snart här och gråter över missad match. I en sport jag egentligen inte bryr mej om eller gillar. Sjuuukt konstigt.
Roger har funnits nära. Jag har lyssnat på barnens favoritskiva i bilen till och från jobbet, och nu när jag satt här och skulle sortera kort på datorn, kom det fram bilder på både honom och barnen från olika tillfällen när båda familjerna träffats, påsk, domsöndagshelgen i Sthlm, lillgrabbens 4 års dag... Visst saknar jag. Det gäller bara att distansera sej. Och det tar nog tid. Mycket längre tid än jag någonsin kunnat förstå.
Tänk att jag älskade så ändå, att det liksom aldrig verkar gå över. Det där såret där inne, verkar vara lika svårläkt som sprickorna jag har under högerfoten. Men innan sommarn är slut så....
Kommentarer
Trackback