Natt i Vikmanshyttan
"- Ska jag? Ska jag? Är det säkert? Ska jag?" och så den pillimariska blicken hos 4 åringen som funderar på om han ska hoppa ner från den gröna stolen i badrummet och komma till mitt knä så att vi kan borsta tänderna och komma igång med sagoläsningen. De där korta knubbiga benen böjda, leende från öra till öra...lagomt trött, men på gott humör. Kanske är det bara han och jag hemma, kanske finns det en annan anledning till att inte syskonen är med i den här minnessekvensen. Det var så länge sen jag träffade honom, inte en gång sen jag flyttade från Ljusdal har jag sett hans tjocka blonda kalufs, inte en enda gång fått känna hans armar kring min kropp. Visst vi har pratat någon gång över telefon, men frågan känns viktig. Minns han mej? Vem är jag för honom nu?
Det har börjat talas om ifall barnen ska komma ner och hälsa på mej någon helg nu i sommar. Med ens blir jag kallsvettig och nervös. Hur blir allting då? Vilket mottagande får jag av dem, vilka sår kan det tänkas riva upp inom mej, hur ska jag förhålla mej till dessa underbara ungar när det var så länge sen vi sågs? kommer jag falla in i modersrollen igen, eller blir jag en stel och konstig vuxen...? kommer jag få kramar av dem eller blir de blyga...? hur mycket har de vuxit, särskilt flickan, hon är ju en stor skolflicka nu..Och så börjar jag längta!
Efter att få ta med dem ut på utflykt, att få cykla iväg, att få upptäcka världen med deras ofördärvade ögon, att få läsa sagor, se på barnprogram, pyssla om dem, busa och lyssna på deras berättelser och erfarenheter.
Kanske blir det bra att träffa dem igen, ett sätt att under ordnade former, för mamma och william kommer ju närvara, prova mina vingar igen.
Jag fortsätter att känna mej kluven till det mesta. Ska man klippa banden helt? Hur funkar det då att prata i telefon flera timmar åt gången med en föredetta Ljusdalsbo? Det är många funderingar.
Det har börjat talas om ifall barnen ska komma ner och hälsa på mej någon helg nu i sommar. Med ens blir jag kallsvettig och nervös. Hur blir allting då? Vilket mottagande får jag av dem, vilka sår kan det tänkas riva upp inom mej, hur ska jag förhålla mej till dessa underbara ungar när det var så länge sen vi sågs? kommer jag falla in i modersrollen igen, eller blir jag en stel och konstig vuxen...? kommer jag få kramar av dem eller blir de blyga...? hur mycket har de vuxit, särskilt flickan, hon är ju en stor skolflicka nu..Och så börjar jag längta!
Efter att få ta med dem ut på utflykt, att få cykla iväg, att få upptäcka världen med deras ofördärvade ögon, att få läsa sagor, se på barnprogram, pyssla om dem, busa och lyssna på deras berättelser och erfarenheter.
Kanske blir det bra att träffa dem igen, ett sätt att under ordnade former, för mamma och william kommer ju närvara, prova mina vingar igen.
Jag fortsätter att känna mej kluven till det mesta. Ska man klippa banden helt? Hur funkar det då att prata i telefon flera timmar åt gången med en föredetta Ljusdalsbo? Det är många funderingar.
Kommentarer
Trackback