emmaskons

Jag menar, jag är ju jag. Men jag kan ju också vara jag på en del olika sätt. Betyder det att jag är sann oavsett vilket jag jag presenterar? Och sen det där med att det är en skillnad mellan att ljuga och bara undanhålla sanningen. Det är inte helt enkelt. Det här är jag. I alla fall en del av mej. Gillar du den? Vågar jag ge dej fortsättningen? Det är ju inte att ljuga att ta det lugnt, eller?

Jag är jag på så många olika vis, i så många olika situationer. Jag försöker att vara ärlig mot mej själv, och ibland lyckas jag. Ibland vill jag dock inte ta reda på vad som vore bäst för mej eftersom det inte stämmer överens med bilden jag har om hur mitt liv ska utvecklas. Det är väl att ljuga, antar jag. På ett sätt. Att inte vara sej själv. Hela vägen.

Klart att jag är underbar! Jag är fantastisk på en mängd områden, och det är ingen lögn. Jag är en bra kock, är social och trevlig, lättpratad, öppen, ganska rolig, avslappnad, har självdistans och är ganska omtänksam. Jag ser väl okej bra ut och är rätt bra i sängen. Klart jag är underbar och vacker, vissa dagar i vissa situationer.

Klart att jag är fruktansvärt svår att leva med. Jag har ett hetsigt humör, kan överreagera och vara dramaqueen över något som knappast förtjänade den uppmärksamheten. Jag har en massa principer som är viktiga för mej men som egentligen bara är bluff och luftslott, och jag bryter ständigt mot dem själv.  Jag är lat och bekväm och det är också en sanning.

Jag är den jag är. Och det är så sant som det är sagt.