emmaskons

jag är laddad för en riktigt trevlig kväll. tror att det kan bli bra.

Micke fyller 25, vilket såklart skall firas (jag har köpt en bra present), vi ska festa hemma hos Tomas och sen gå ut i Hedemora. Det blir bra. Jag känner mej laddad, peppad. Redo att möta alkoholen och folket på krogen.

August och hans tjej skulle nog också gå ut, och i Hedemora var det fest hos några grabbar som flyttat ihop, och även om de är unga, så kan det ju finnas ögongodis..;-) Lite jobbigt bara att jag i torsdagens fylla skickade en massa meddelanden till unge herr ögongodis....

Cykel. Petra. Vin. Bussresa in till Gävle.
Timo Räisänen. Öl. Fot-ont och sus i öronen.
Trevligt sällskap och bra musik.
Bussresa hem till Skutskär. Kramas. Cykel.
Jag känner mej pepp!
-----
I morgon är det fredag. Hemfärd.
Och i min plantering har det redan börjat växa, det känns som att de växer lite grann för varje gång jag går förbi lådorna och tittar. Det knakar. Det växer. Livet får fäste.

Jag ska åka och hämta min bortglömda cykel på Sätra, sen ska jag åka hem till Dalom igen. Kanske hälsa på T innan jag landar hos mamma. Kanske hinner pusta lite innan jag och Elin ska till August på försenat födelsedagskalas. Och Micke som fyller år i helgen... och vet du vad det bästa är?

Jag har fått en tid hos en kurator på högskolan på tisdag.
Det är skönt att vissa dagar är lite gladare än andra. Eller i alla fall vissa timmar av en dag. Hur skulle man annars orka??

Hopplös blues har flyttat hem där jag bor
Han ligger på sängen och tuggar på mina skor

Det var sent om kvällen och jag kom hem någonstans ifrån
När jag tände lyset satt Hopplös Blues där och..(?)
Hopplös Blues, du är en parasit
Vad har du här att göra, varför kom du hit?

Varje dag jag vaknar ligger Hopplös Blues i mitt kök
Han dricker upp mitt kaffe, snor min sista rök
Han lånar mina kläder, han lånar min gitarr och...(?)
Skrämmer bort alla damer som kommer hit och hälsar på.

Mitt hem är en öken och mitt liv är en parodi
jag har fått Hopplös Blues på halsen, jag blir aldrig fri.

Så snälla Fru Kurator jag orkar inte mer
Får jag be Hopplös Blues att flytta hem till er?

Hopplös Blues- Cornelis Wreesvijk (men i Wilmer X´ tappning, därav svårigheterna av skriva av texten!)

Dina testresultat är klara

Ditt Fultal är: 1920 Du tillhör Fultalsgrupp 8 Ditt Fultal är skyhögt över Socialstyrelsens rekommendationer.

Analys:

FY!

Du är en synnerligen dekadent och dålig människa! På fultalsskalan slår du i taket. Beräkningar visar att, vore det inte för sådana som dig, skulle Landstingen kunna lägga ner var tredje venerisk mottagning.

Därmed är du och ett fåtal andra snuskhumrar direkt ansvariga för den dåliga standarden inom skola och äldrevård.

Antagligen är du känd från TV med alkoholproblem och/eller allvarliga problem med synen. Alternativt är du entusiastisk redaktör för en Swinger-spalt på en herrtidning som reser land och rike runt för att betygsätta olika klubbar.

Även om du för länge sedan gått förlorad i fulträsket, finns det fortfarande en chans för dig att betala tillbaka lite av det ditt fula leverne kostat samhället:

Ditt höga fultal kan fungera som varnande exempel för andra. Anmäl dig omedelbums som fultals-ambassadör och res runt och berätta avskräckande om dina erfarenheter i svenska skolor!


Andra har svarat...

9%   totalt tillhör denna grupp.
5%   av tjejerna tillhör denna grupp.
12%   av killarna tillhör denna grupp.
Medelåldern i denna grupp är  33 år

www.fultal.net
--------------------------------------

Jag känner mej ofta ensam.
Som att alla i hela världen har någon som betyder mer för dem än vad jag gör.
Som att alla i hela världen har vänner som är de allra närmaste, familj som är allra närmast, barn som är allra närmast. Och så jag.
Jag som hela tiden är lite efter, lite utanför, lite...udda.
Jag har ingen bästa vän, ingen som står mej närmast, ingen som jag kan ringa till när som helst och känna att jag inte stör. Ingen självklar plats att leva på, ingen självklar värld att leva i. Inget gäng att tillhöra, inget kollektiv att känna mej delaktig i.

Vänner utspridda över landet. Vänner som alltför ofta befinner sej på geografiskt omöjliga avstånd. Ingen att dela filmer med en bakisdag, ingen att fika med en eftermiddag mitt i veckan när ingenting händer i ens liv.

Det är synd om mej, det hör du väl?
Man får tillåta sej att känna så ibland. Bara det inte blir för ofta, bara man inte klandrar folk för att inte finnas där. Men känslan är tillåten, och vissa dagar faktiskt befogad. Man måste ta sina känslor på allvar, oavsett om de speglar sanningen eller inte. Är det inte så?

När jag sitter i min säng på kvällarna, efter att jag skrivit i "jag är bra-boken" (jag är inte helt säker på att den funkar!) och liksom vill ha kontakt med någon, vill säga gonatt, vill prata en stund, vill höra en annan människas röst bara lite...Då vet jag inte vem jag ska ringa, då vet jag inte vem jag ska smsa.
Då känns det som om jag stör, som om jag är i vägen... och om jag inte gjorde det borde väl den människan själv ha kunnat ringa och prata en stund? Nej alla är så himla upptagna och jag är så himla oupptagen. Har hur mycket ledig tid som helst, hur mycket tid att baka, fika, se på film, cykla på utflykt, msn:a som helst. Men ingen att göra det med. Och så är jag tillbaka till känslan att jag är ensammast i hela världen igen. Fan också.

Drömmer mycket. Vaknar varje morgon strax före sju och känner mej så fruktansvärt trött. Drömmer ofta om Roger och ofta har vi sex... vaknar med en hård längtan inom mej och en känsla i kroppen av fruktansvärd saknad. Kanske är det bara sexet jag saknar, men jag tror inte det. Det symboliserar nog något djupare.

T skäller på mej för att tankarna och fantasierna har flygit iväg från....vem det nu var jag sist hade som offer för mina fåniga längtanskänslor som ändå aldrig kan bli något... till en liten pôjk på 19 år. Jag vet väl själv att det inte kan bli något, det kan inte funka, det finns ingen chans.. Men jag kan inte låta bli att drömma om att han ska komma hem till mej om kvällarna och sitta tillsammans med mej i min tevesoffa och kanske kyssa mej, kanske somna tätt ihop med mej... Det är inte som om den platsen fylls av en massa vänner som hellre dör än umgås med någon annan än mej... tycker inte att fantasierna och längtan är särskilt märklig. Det vore så himla skönt att slippa vara ensam.

Sitter faktiskt nere i en datasal på högskolan och skriver idag.
Kan en byggnad framkalla sjukdom? I så fall gör nog högskolan det i mitt fall.
Halsen gör ont, huvudet värker, dessutom börjar jag känna mej öm i kroppen, som när man håller på och blir förkyld... Är det enbart psykiskt? Skulle symtomen försvinna om jag reste mej upp och gick ut? Ut i solskenet, ut i fria luften och fria livet...? Handlar allt om tankekraft och viljestyrka?

Bokstäverna jag ska skriva ner för att bilda ord i skoluppgifterna som jag ligger efter med, bara suddar och hoppar, de kommer inte från huvudet ner genom tangenterna till dokumentet, någonstans på vägen är det stopp...Blir inget bra. Jag kommer inte att bli klar idag heller, kommer aldrig någonsin bli klar med de här skoluppgifterna.. kommer att dö innan jag tagit min lärarexamen och kan börja leva igen. Resterna gör mej ofantligt stressad och pressad, jag önskar att jag hade förmågan att aldrig någonsin komma efter med någonting. Planering, framförhållning, disciplin.

Disciplin är kanske det jag saknar mest av allt...

Därefter gnistan. Livsgnistan. Orken. Viljan.  

Nu har jag bett om ursäkt till eleverna som jag skrek åt.
Det blev ett bra samtal tycker jag i alla fall, klumpen i magen försvann.

Har gjort en del nyttiga grejer idag: ringt och beställt tid för gyntest, beställt ett nytt bankkort, handlat mjölk och flingor, kollat när p-staven skall tas ut (ett år kvar, phu!) och pratat med högskolans kurator.
De har lång väntetid där, upp till en månad kunde jag få vänta på att få komma dit, om jag hade otur.
En månad från nu, då har jag antagligen sjabbat bort både historian och sv2-kursen. Fan att det ska ta sån tid att få en tid....att det är så många studenter som mår dåligt. Vilken jäkla värld vi lever i. :-(

När jag reser mej upp från stolen känns musiken som ett brus runt mej, jag hör den men ändå inte. allt känns så avlägset, som om det inte är verkligt. hjärtat bultar, i öronen är det det enda som hörs. dunk dunk dunk.
jag försöker andas lugnt, men det går inte. allting snurrar runt, jag vet inte vart jag ska ta vägen... vad är det med mej? varför kan jag inte bete mej som alla andra, alldeles normalt...?
händerna darrar, hjärtat dunkar... andningen är snabb, alldeles för snabb. jag måste bryta detta, men hur?

var är min gamla granne gasellen som skulle komma springande om jag kände att ett anfall var på väg? varför är jag alldeles ensam i skutskär, varför utsätter jag mej för det här gång på gång?

skoluppgifterna för dagen kommer inte att bli gjorda, precis som ingenting blev gjort igår eller dagen före det.. jag känner mej grymt stressad över att jag ingenting presterar. Vem är jag? Var är jag på väg? Hur ska jag kunna hantera mej själv när jag är så här????????

Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mej själv om det ska fortsätta så här. Hur ska jag kunna vara en (bra) lärare när jag verkar sakna så många bitar som krävs för att få det att fungera?
Idag svor jag åt klass 2 när jag var och vickade. Sa "nu jäklar får ni vara tysta" och "håll käften" åt en elev som inte lyssnade. Jag skäms som ett djur, samtidigt som jag känner att det här är ännu ett bevis på att jag inte klarar av någonting längre. Jag kan inte tänka att istället för att plugga ska jag vicka, om jag inte klarar av det heller. Kanske är det här tecknet på att sjukskrivning inte är så himla dumt ändå...? De känslor av frustration och ledsamhet som jag har inom mej ska aldrig ALDRIG gå ut över eleverna. Aldrig mer. Oavsett hur stökig klass jag har måste jag som lärare veta tydligt var gränserna går och inte gå över dem, inte säga saker jag inte menar, inte göra saker jag ångrar. Som lärare ska jag vara kontrollerad och balanserad, och det är inte jag just nu.
På onsdag ska jag åka tillbaka till klassen och be om ursäkt för hur jag betedde mej, pratade nyss med både rektorn och klassläraren och kom överens om det. Klump i magen har jag redan nu, men det är lika bra att försöka få det ur vägen. Ur systemet. Fan fan fan... Så jäkla oproffsigt av mej. Vad är jag bra på nu?

----

en kurator som tillsammans med mej gjort upp ett schema över min vardag. en kurator som hjälper mej att komma på fötter. en kurator som mycket väl tror att jag skulle kunna bli sjukskriven. en kurator som är bra och förstående, och som jag känner förtroende för.

jag ska gå två halvtimmespromenader om dagen nu, och äta på bestämda tider, sova på bestämda tider, se på teve begränsat antal minuter, likaså datorn är begränsad. jag tror att det blir bra.

när övriga livet går på rutin igen, kan jag koncentrera mej på att hitta mej själv, hitta någon slags känsla av först sorg, sen ilska, sen kreativitet och hopp.
Som det är nu går otroligt mycket tid bara förbi, timmar sega som klister försvinner ner i det stora tomma, liksom dagar, ibland känns det som veckor också bara försvinner. När jag pratar med människor som lever "vanliga" liv, så utbrister de - åh, tänk om jag hade lika mycket tid som du...! men kom och ta den då! jag vill inte ha en massa tid som jag inte vet vad jag ska göra med! Som jag bara slösar bort, som jag bara låter gå och försvinna medan jag sitter och försöker få Spindelharpan/MS röj/Hjärter att gå ut.

Jag skulle älska ett 8-16 jobb, fasta rutiner, tydliga tider, regler, något att göra på dagarna. Så att jag kunde uppskatta lediga kvällar, lediga dagar...*suckar*

Låten träffar mitt i prick. Tårarna rullar. Att schlager kan ha en sån inverkan...

Är jag det? Sjuk av hjärtesorg? Sjuk av själsliga plågor? Ska jag sjukskrivas?
Det är svårt att förstå sej på sina egna känslor, svårt för mej att ta dem på allvar.
Ställde samma fråga till T och hon sa bara "har du läst din blogg?" som svar på om jag mådde så pass dåligt att jag skulle kunna få bli sjukskriven. Det är svårt att själv inse. Man är så mitt i sej själv, i känslostormarna. Om något år kanske jag kan se tillbaka och tänka att självklart var jag tillräckligt sjuk för att kunna bli sjukskriven för det. Men jag bagatelliserar det. Tänker att jag väl inte är på DEN nivån, att det ju finns folk som mår grymt mycket sämre än jag. Jag skär mej inte, jag svälter mej inte. Jag gråter inte ögonen ur mej dagarna i ända. Ingen har dött, ingen har slagit mej. osv.
Det finns alltid någon som har det värre, har du hört den förut?

Terapiarbete: baka matbröd
Terapiarbete: åka iväg och dela ut bröd till nära och kära
Terapiarbete: kvällsfika med syrrans familj
Terapiarbete: se på när syrran och hennes ungar sjunger sånger och uppträder för mej. "jag gick in i en affär, sa goddag vad har ni här, kan man möjligen köpa kalsonger här? Nej tyvärr nej tyvärr, för..."
Och när jag sitter där vid deras matbord och ser på deras roliga miner och danser. Skrattar. Men vad händer sen? Tårarna börjar rinna... Mitt där i deras kök, i deras trygghet, i deras glädje i att få dansa och toka tillsammans.

Fy fan vad jag saknar att vara nära barnen. Lördagsmorgonsdiscona känns fruktansvärt länge sen. Om jag inte skrivit om dem här i bloggen skulle jag trott att jag bara drömt alltsammans. Det värker fortfarande i bröstet när jag tänker på hur mycket mitt liv var värt när jag levde där uppe. Hur viktig jag var i någons liv. Hur mycket det gjorde skillnad om jag gick upp en morgon eller inte. Om jag handlade eller inte. Om jag skrattade eller inte.

Nu gör jag inte särskilt mycket skillnad. Det känns i alla fall inte så.
Om jag äter eller inte spelar ingen roll, om jag skrattar eller inte, om jag går upp eller inte.
Jag säger inte "om jag lever eller inte", för det vill jag alltid göra. Leva.

När jag stod i duschen i morse tänkte jag på Roger. Det är inte så ofta tankar på just honom kommer fram, upp. Kanske tillåter jag dem inte? Intalar mej själv att det är allt det andra jag saknar, livet runt omkring honom. Men det är väl också något slags hyckleri. Hur skulle jag inte kunna sakna honom som jag gav mitt allt åt?

I morse när duschstrålarna träffade min armhåla tänkte jag på det igen, på det fantastiska i att våga ge sej så totalt till en annan människa. Den där absoluta närheten som jag kände med honom, kommer jag någonsin våga uppleva den igen? kommer jag någonsin våga tillåta mej att släppa all kontroll igen efter vad som hände den här gången? Finns det en annan människa som kommer att komma så nära mej som han gjorde?

Jag vet inte om jag var nära honom, men han var nära mej, närmare än någon annan människa någonsin varit.

Jag önskar att jag kunde byta plats på personer i historien om mitt liv. Tänk om Daniel var Roger. Vad jag hade tyckt om det. Jag tänker på Daniel varje dag och förbannar att jag inte är redo för honom. Förbannar att det inte kunde vara så att jag var helt hel när jag träffade honom, och att det inte var honom jag kunde få älska så att hjärtat nästan svämmade över. Tänk om jag träffat Daniel först... Hur hade mitt liv sett ut nu då? 


 

På en tonårings vis, har jag börjat hitta kända män att småförälska mej i. Det är en lagomt stor distans till Papa Dee, sångaren i Mustash eller vem det nu är som jag dreglar över för stunden. Det finns ingen risk att jag snärjer in mej i något slags känslomässigt ansträngande med dessa män, det finns ingen risk för hjärtesorg eller att själv krossa något hjärta. Det finns inga risker alls, vad jag kan se.

Jag börjar bli rädd att jag inte alls vet vem jag är. Att jag varken har kontroll över mina känslor eller mina...signaler, vibbar... eller bara helt enkelt att kopplingen mellan mina olika sidor glappar rejält.

Jag borde inte engagera mej i fler relationer, jag borde inte ligga med någon, jag borde hitta mej själv, en trygghet och ett lugn som säger att jag är bra som jag är, utan någon annans bekräftelse.
Och ändå så är det jag som vaxar och piffar och gör mej till, jag som flirtar, jag som har sex, jag som sitter vid webkameran sena nätter och suger i mej söta saker som t.ex. Shorty säger. Jag gör precis tvärtemot vad jag egentligen vet att jag borde. VARFÖR?

Varför är det så förbannat svårt att läka sej själv? Ibland undrar jag om jag kanske inte vill bli hel, att jag frivilligt försöker få mej själv att stanna i det här tillståndet av... vad det nu är...i stället för att bli den jag var menad att bli.

Det finns nån Toni Holgerssonlåt som handlar om det...ska leta fram den. Låttexter hör nära samman med bloggen. Men det visste du väl redan?