emmaskons

Terapiarbete: baka matbröd
Terapiarbete: åka iväg och dela ut bröd till nära och kära
Terapiarbete: kvällsfika med syrrans familj
Terapiarbete: se på när syrran och hennes ungar sjunger sånger och uppträder för mej. "jag gick in i en affär, sa goddag vad har ni här, kan man möjligen köpa kalsonger här? Nej tyvärr nej tyvärr, för..."
Och när jag sitter där vid deras matbord och ser på deras roliga miner och danser. Skrattar. Men vad händer sen? Tårarna börjar rinna... Mitt där i deras kök, i deras trygghet, i deras glädje i att få dansa och toka tillsammans.

Fy fan vad jag saknar att vara nära barnen. Lördagsmorgonsdiscona känns fruktansvärt länge sen. Om jag inte skrivit om dem här i bloggen skulle jag trott att jag bara drömt alltsammans. Det värker fortfarande i bröstet när jag tänker på hur mycket mitt liv var värt när jag levde där uppe. Hur viktig jag var i någons liv. Hur mycket det gjorde skillnad om jag gick upp en morgon eller inte. Om jag handlade eller inte. Om jag skrattade eller inte.

Nu gör jag inte särskilt mycket skillnad. Det känns i alla fall inte så.
Om jag äter eller inte spelar ingen roll, om jag skrattar eller inte, om jag går upp eller inte.
Jag säger inte "om jag lever eller inte", för det vill jag alltid göra. Leva.

När jag stod i duschen i morse tänkte jag på Roger. Det är inte så ofta tankar på just honom kommer fram, upp. Kanske tillåter jag dem inte? Intalar mej själv att det är allt det andra jag saknar, livet runt omkring honom. Men det är väl också något slags hyckleri. Hur skulle jag inte kunna sakna honom som jag gav mitt allt åt?

I morse när duschstrålarna träffade min armhåla tänkte jag på det igen, på det fantastiska i att våga ge sej så totalt till en annan människa. Den där absoluta närheten som jag kände med honom, kommer jag någonsin våga uppleva den igen? kommer jag någonsin våga tillåta mej att släppa all kontroll igen efter vad som hände den här gången? Finns det en annan människa som kommer att komma så nära mej som han gjorde?

Jag vet inte om jag var nära honom, men han var nära mej, närmare än någon annan människa någonsin varit.

Jag önskar att jag kunde byta plats på personer i historien om mitt liv. Tänk om Daniel var Roger. Vad jag hade tyckt om det. Jag tänker på Daniel varje dag och förbannar att jag inte är redo för honom. Förbannar att det inte kunde vara så att jag var helt hel när jag träffade honom, och att det inte var honom jag kunde få älska så att hjärtat nästan svämmade över. Tänk om jag träffat Daniel först... Hur hade mitt liv sett ut nu då?