emmaskons

Jag känner mej ofta ensam.
Som att alla i hela världen har någon som betyder mer för dem än vad jag gör.
Som att alla i hela världen har vänner som är de allra närmaste, familj som är allra närmast, barn som är allra närmast. Och så jag.
Jag som hela tiden är lite efter, lite utanför, lite...udda.
Jag har ingen bästa vän, ingen som står mej närmast, ingen som jag kan ringa till när som helst och känna att jag inte stör. Ingen självklar plats att leva på, ingen självklar värld att leva i. Inget gäng att tillhöra, inget kollektiv att känna mej delaktig i.

Vänner utspridda över landet. Vänner som alltför ofta befinner sej på geografiskt omöjliga avstånd. Ingen att dela filmer med en bakisdag, ingen att fika med en eftermiddag mitt i veckan när ingenting händer i ens liv.

Det är synd om mej, det hör du väl?
Man får tillåta sej att känna så ibland. Bara det inte blir för ofta, bara man inte klandrar folk för att inte finnas där. Men känslan är tillåten, och vissa dagar faktiskt befogad. Man måste ta sina känslor på allvar, oavsett om de speglar sanningen eller inte. Är det inte så?

När jag sitter i min säng på kvällarna, efter att jag skrivit i "jag är bra-boken" (jag är inte helt säker på att den funkar!) och liksom vill ha kontakt med någon, vill säga gonatt, vill prata en stund, vill höra en annan människas röst bara lite...Då vet jag inte vem jag ska ringa, då vet jag inte vem jag ska smsa.
Då känns det som om jag stör, som om jag är i vägen... och om jag inte gjorde det borde väl den människan själv ha kunnat ringa och prata en stund? Nej alla är så himla upptagna och jag är så himla oupptagen. Har hur mycket ledig tid som helst, hur mycket tid att baka, fika, se på film, cykla på utflykt, msn:a som helst. Men ingen att göra det med. Och så är jag tillbaka till känslan att jag är ensammast i hela världen igen. Fan också.

Drömmer mycket. Vaknar varje morgon strax före sju och känner mej så fruktansvärt trött. Drömmer ofta om Roger och ofta har vi sex... vaknar med en hård längtan inom mej och en känsla i kroppen av fruktansvärd saknad. Kanske är det bara sexet jag saknar, men jag tror inte det. Det symboliserar nog något djupare.

T skäller på mej för att tankarna och fantasierna har flygit iväg från....vem det nu var jag sist hade som offer för mina fåniga längtanskänslor som ändå aldrig kan bli något... till en liten pôjk på 19 år. Jag vet väl själv att det inte kan bli något, det kan inte funka, det finns ingen chans.. Men jag kan inte låta bli att drömma om att han ska komma hem till mej om kvällarna och sitta tillsammans med mej i min tevesoffa och kanske kyssa mej, kanske somna tätt ihop med mej... Det är inte som om den platsen fylls av en massa vänner som hellre dör än umgås med någon annan än mej... tycker inte att fantasierna och längtan är särskilt märklig. Det vore så himla skönt att slippa vara ensam.