Något som maler
och ibland nyper
trycker på, stör.
en känsla av overklighet som inte är ovanlig i mitt liv numera.
en känsla av att världen och livet väntar på mej någon annan stans.
jag skulle så gärna vilja vara redo att älska och hitta kärleken igen
men det är långt dit, det är en avgrund mellan mej och lyckan
och kanske vill jag att det ska fortsätta vara långt tills jag är redo för kärlek igen
för hur skulle jag våga öppna mej igen?
jag är bränd, rädd och osäker. vet i sjutton hur jag ska kunna tro på någon som säger att den tycker om mej, och hur jag ska kunna tro att det den gången skulle kunna hålla bättre än vad det gjort hittills med kärleksförsöken.
jag är rädd för att ställas inför möjligheten att kunna älska igen, rädd att bli sviken igen.
då är det bättre att flirta med smågrabbarna som det i alla fall aldrig kan bli något seriöst med, då håller jag mej på den säkra sidan av livet. typ.
jag låg inatt/ morse hemma hos nån som dög att dela säng med, och han låg och tittade på min kropp...drog med försiktiga fingrar längs midjan, kysste huden så försiktigt. tyckte om vad han såg. jag njöt förstås, men ändå kunde jag inte riktigt ta in hans ord. Som om de inte riktigt räknades. Som om ingens ord riktigt räknas förutom de som jag tänker på och saknar så hjärtat värker. Det går inte att laga ett trasigt hjärta med andra människors närhet. Jag längtar efter Daniel så det känns som om jag skulle bli tokig. Och ändå vet jag ingenting om hur hans liv ser ut nu, vad han tänker kring mej och oss, ingenting.
Tänk om det skulle kunna bli vi igen, skulle det funka? Skulle det kännas som om jag var tillbaka i verkligheten då?Jag blir tokig på den här bubblan, där alla andras liv fortsätter och utvecklas. Barn blir gjorda, sambos blir till, prylar köps, resor planeras och hus köps och renoveras, relationer utvecklas och invecklas...allt medan jag står och stampar på samma punkt hela tiden. Gud vilken tråkig människa jag måste vara!
trycker på, stör.
en känsla av overklighet som inte är ovanlig i mitt liv numera.
en känsla av att världen och livet väntar på mej någon annan stans.
jag skulle så gärna vilja vara redo att älska och hitta kärleken igen
men det är långt dit, det är en avgrund mellan mej och lyckan
och kanske vill jag att det ska fortsätta vara långt tills jag är redo för kärlek igen
för hur skulle jag våga öppna mej igen?
jag är bränd, rädd och osäker. vet i sjutton hur jag ska kunna tro på någon som säger att den tycker om mej, och hur jag ska kunna tro att det den gången skulle kunna hålla bättre än vad det gjort hittills med kärleksförsöken.
jag är rädd för att ställas inför möjligheten att kunna älska igen, rädd att bli sviken igen.
då är det bättre att flirta med smågrabbarna som det i alla fall aldrig kan bli något seriöst med, då håller jag mej på den säkra sidan av livet. typ.
jag låg inatt/ morse hemma hos nån som dög att dela säng med, och han låg och tittade på min kropp...drog med försiktiga fingrar längs midjan, kysste huden så försiktigt. tyckte om vad han såg. jag njöt förstås, men ändå kunde jag inte riktigt ta in hans ord. Som om de inte riktigt räknades. Som om ingens ord riktigt räknas förutom de som jag tänker på och saknar så hjärtat värker. Det går inte att laga ett trasigt hjärta med andra människors närhet. Jag längtar efter Daniel så det känns som om jag skulle bli tokig. Och ändå vet jag ingenting om hur hans liv ser ut nu, vad han tänker kring mej och oss, ingenting.
Tänk om det skulle kunna bli vi igen, skulle det funka? Skulle det kännas som om jag var tillbaka i verkligheten då?Jag blir tokig på den här bubblan, där alla andras liv fortsätter och utvecklas. Barn blir gjorda, sambos blir till, prylar köps, resor planeras och hus köps och renoveras, relationer utvecklas och invecklas...allt medan jag står och stampar på samma punkt hela tiden. Gud vilken tråkig människa jag måste vara!
Kommentarer
Trackback