Begravning
Min morfars bror begravdes idag. Det var fint, rätt lite prästsnack och en fin översättning av "brigde over troubbled water" som sjöngs av en jätteduktig tjej. Det var en värdig begravning, och en sån himla fin dag. Solsken och kallt, det gnistrade i frosten.
--
Gnistrade gjorde det igår också när jag åkte hem till Dalarna. På vägen hem stannade jag till en sväng (ganska lång sväng) hos Killen som är en man- fick middag och hjälp med kluriga Svenska som andraspråks-uppgifter, och när jag åkte från honom vid 23, var det starkt månsken och allting längs vägen hem gnistrade och sprakade. Det var så vackert! Fick nästan lust att vända i Hofors och åka tillbaka, stå där rosig och flåsig utanför hans dörr och säga: ta på dej och kom ut, det är så himla fint- du måste se det här! och sen gå på en nattpromenad med min arm i hans och bara njuta av hans doft och hans kropp bredvid min.
Det gjorde jag dock inte, utan fortsatte hem till mamma, där jag är nu.
--
I morgon blir det förhoppningsvis en hockeymatch. Typisk jullovsaktivitet, dra ihop ett gäng glada amatörer och åka till en skolas hockeyrink för att spela. Det vore så himla skoj- vet inte när jag stod på ett par skridskor sist! :-)
--
Gnistrade gjorde det igår också när jag åkte hem till Dalarna. På vägen hem stannade jag till en sväng (ganska lång sväng) hos Killen som är en man- fick middag och hjälp med kluriga Svenska som andraspråks-uppgifter, och när jag åkte från honom vid 23, var det starkt månsken och allting längs vägen hem gnistrade och sprakade. Det var så vackert! Fick nästan lust att vända i Hofors och åka tillbaka, stå där rosig och flåsig utanför hans dörr och säga: ta på dej och kom ut, det är så himla fint- du måste se det här! och sen gå på en nattpromenad med min arm i hans och bara njuta av hans doft och hans kropp bredvid min.
Det gjorde jag dock inte, utan fortsatte hem till mamma, där jag är nu.
--
I morgon blir det förhoppningsvis en hockeymatch. Typisk jullovsaktivitet, dra ihop ett gäng glada amatörer och åka till en skolas hockeyrink för att spela. Det vore så himla skoj- vet inte när jag stod på ett par skridskor sist! :-)
Hur blir man en bättre människa?
jag bara undrar.
hur gör man?
var börjar man?
och säg inte: du måste börja med dej själv.
det säger mej ingenting.
hur gör man?
var börjar man?
och säg inte: du måste börja med dej själv.
det säger mej ingenting.
Hundkoppel?
Gillar idén.
Att slippa vara ensam ansvarig för att få rätsida på mitt liv.
Att slippa vara den som ska stå emot frestelser, att vara den som ska veta vad som egentligen är bäst för mej hela hela tiden.
T, du får hemskt gärna koppla mej en månad eller två och trycka på spärren och hindra min framfart när du upplever att jag gör fel/går för långt.
Vi har ju samma tankar kring vad som är bra och vad som inte är det.
Du får hemskt gärna hjälpa till med ett virtuellt hundkoppel.
I like it.
---
Det är dags att bryta med allt det gamla.
Det är dags att få ett avslut.
Det är dags att gå vidare.
Av gammal vana (kan man kalla det så?) har jag fyllt i barnens födelsedagar i almanackan för 2008, och köpt julklappar till dem. Likaså var jag hem till min gamla svärmor igår och fikade. Varför? Jag vet inte om det enbart är för att plåga mej själv. Det är nog mer att jag inte alls vill släppa taget om dem. För om jag gör det...Då har jag också släppt taget om Roger och hoppet om att han ska vilja vara ihop med mej igen. Det är väl det allt grundar sej på. En befängd tanke om att allt bara är tillfälligt fucked up, och att allt blir bra igen snart, snart vill han ha mej tillbaka. Men det kommer aldrig att hända och varför ska jag då fortsätta försöka låta hans familj också vara min??
Det är dags att dra sej tillbaka.
Låta Ljusdal vila. Låta barnen vila. Låta svärmor vila. Låta våra gemensamma kompisar från Ljusdal vila.
Låta mej själv vila.
Låta mej själv vila i tanken att jag faktiskt inte är en del av hans liv längre, och faktiskt har ett eget, helt okej liv, att leva.
Jag är inte död bara för att jag inte har honom.
Jag är inte ensam bara för att jag inte har kompisarna däruppe.
Jag är inte hemlös bara för att jag inte bor hos honom.
Jag är inte familjelös bara för att jag inte har hans familj runt mej.
Jag är inte arbetslös bara för att jag inte jobbar i Ljusdal.
Vad jag däremot är; barnlös.
---
Jag skulle vilja få ett avslut. Men jag tror inte att jag kan gå vidare förrän jag har fått ösa ur mej all min bitterhet och känslan av orättvisa som liksom kokar i mej när jag tänker på Roger. Skulle behöva träffa honom, skälla, spotta, fräsa och sen bara vända mej om och gå. Men...som min kloka vän T sa: hur skulle jag reagera om han bara stod och smålog åt mej, om han skrockade och sa: "Har du inte kommit över mej än? Det där är ju gammal nu". Den planen utgår liksom ifrån att han ska bli berörd av orden jag vill säga och lite ledsen. Och kanske kommer det inte att bli så, kanske känner jag inte honom för fem öre och kanske skulle jag bli ännu mer ledsen och sårad och full av självömkan när jag konfronterat honom.
Att slippa vara ensam ansvarig för att få rätsida på mitt liv.
Att slippa vara den som ska stå emot frestelser, att vara den som ska veta vad som egentligen är bäst för mej hela hela tiden.
T, du får hemskt gärna koppla mej en månad eller två och trycka på spärren och hindra min framfart när du upplever att jag gör fel/går för långt.
Vi har ju samma tankar kring vad som är bra och vad som inte är det.
Du får hemskt gärna hjälpa till med ett virtuellt hundkoppel.
I like it.
---
Det är dags att bryta med allt det gamla.
Det är dags att få ett avslut.
Det är dags att gå vidare.
Av gammal vana (kan man kalla det så?) har jag fyllt i barnens födelsedagar i almanackan för 2008, och köpt julklappar till dem. Likaså var jag hem till min gamla svärmor igår och fikade. Varför? Jag vet inte om det enbart är för att plåga mej själv. Det är nog mer att jag inte alls vill släppa taget om dem. För om jag gör det...Då har jag också släppt taget om Roger och hoppet om att han ska vilja vara ihop med mej igen. Det är väl det allt grundar sej på. En befängd tanke om att allt bara är tillfälligt fucked up, och att allt blir bra igen snart, snart vill han ha mej tillbaka. Men det kommer aldrig att hända och varför ska jag då fortsätta försöka låta hans familj också vara min??
Det är dags att dra sej tillbaka.
Låta Ljusdal vila. Låta barnen vila. Låta svärmor vila. Låta våra gemensamma kompisar från Ljusdal vila.
Låta mej själv vila.
Låta mej själv vila i tanken att jag faktiskt inte är en del av hans liv längre, och faktiskt har ett eget, helt okej liv, att leva.
Jag är inte död bara för att jag inte har honom.
Jag är inte ensam bara för att jag inte har kompisarna däruppe.
Jag är inte hemlös bara för att jag inte bor hos honom.
Jag är inte familjelös bara för att jag inte har hans familj runt mej.
Jag är inte arbetslös bara för att jag inte jobbar i Ljusdal.
Vad jag däremot är; barnlös.
---
Jag skulle vilja få ett avslut. Men jag tror inte att jag kan gå vidare förrän jag har fått ösa ur mej all min bitterhet och känslan av orättvisa som liksom kokar i mej när jag tänker på Roger. Skulle behöva träffa honom, skälla, spotta, fräsa och sen bara vända mej om och gå. Men...som min kloka vän T sa: hur skulle jag reagera om han bara stod och smålog åt mej, om han skrockade och sa: "Har du inte kommit över mej än? Det där är ju gammal nu". Den planen utgår liksom ifrån att han ska bli berörd av orden jag vill säga och lite ledsen. Och kanske kommer det inte att bli så, kanske känner jag inte honom för fem öre och kanske skulle jag bli ännu mer ledsen och sårad och full av självömkan när jag konfronterat honom.
Varför ska det vara så jävla svårt att komma över honom!?!?!?!?!
På fullaste allvar
Om jag hade varit med i Bonde Söker... så hade jag vunnit Anders hjärta. Jag hade varit perfekt för honom.
Jag skulle kanske också försöka ändra på inredningen och sånt, inreda med elefanter och tyger och kuddar, men jag skulle inte ändra på själva honom.
Kan verkligen tänka mej livet på landet och gilla tanken. Jag kunde vara lärare på skolan i byn, han kunde jobba på gården. Ett lugnt och stilla liv.
Den här tanken är ju långt ifrån ny, det vet väl de flesta som känner mej. Jag är ju en lanttjej.
Vill bo i ett hus, vill att mina barn ska växa upp långt från bilar, avgaser och buller. Vill att de ska ha gröna fläckar på brallorna, bygga kojor och äta ordentlig husmanskost, inget mc donalds skit.
Igår när jag bakade pepparkakor med Kristin & Sara kom vi på vad mina barn ska heta: Adina, Alice (med uttalat e), Annie, Alfred och August. Och det var inte så att jag bara godkände namn på A utan jag tycker verkligen att de här är de finaste namnen. Återstår att se om den framtida partnern tänker och tycker som jag i den här frågan. Fan vad jobbigt att inte vara överens om det här utan få barn och sen tvingas döpa det till typ Adrian eller Loke. Nej det vill jag inte vara med om! :-)
Var full igår, och ringde och skränade med Jens, (min gamla...flirt? kk? maybe baby, vad sjutton det nu var vi var. Tillsammans officiellt var väl det enda vi inte var, fast jag till och med fick träffa familjen hans) och med Jens kompis Anders. Det var trevliga samtal, vad jag minns, skönt att höra en massa fina ord om hur man är och hur man ser ut. Egokick.
Sen att verkligheten är annorlunda, att jag inte är någon drömprinsessa, det behöver man ju inte bry sej om just då, utan bara suga i sej alla komplimanger och fina ord..;-) För de, som inte känner mej, kan jag ju verka perfekt. Låt gå för det då!
Ringde också till Killen som är en man, och genast blir allt svårare. Jag vill så gärna vara en tjej som är bra för honom, och kunna fortsätta träffa honom, för jag trivs väldigt bra i hans sällskap och uppskattar honom. Men just nu är det nog bättre att det ligger på is och att jag får reparera mej själv först. För bådas skull.
Grejen är ju bara den att istället för att läka och fundera och tänka och bli klar med Roger, så kommer ju andra saker upp, andra män (det verkar bara finnas män i mitt liv just nu- var är alla fina singeltjejer?) och andra konstiga situationer. Som igår, när det gamla problemet "inte äta kakan men inte låta nån annan äta den heller" kom upp när jag och A.I med flera var på Bulan och det blev tjafs. Eller med Neco på Sibylla som jag inte kan låta bli att flirta med, eller Jens och Anders igår natt... Det hjälper inte mej att bli klar med Roger. Det hjälper mej inte framåt. Det gör bara så att jag förtränger honom och låtsas som om allting är bra. Och då tar det ännu längre tid innan jag kan träffa någon så bra som Killen som är en man och utveckla något seriöst.
Jag skulle nog behöva bli isolerad från omvärldens lockelser, långt från internet, mobiler, grannar och annat vilseledande. Kanske skulle ha åkt ut till någon sommarstuga (fast där är det väl jäkligt kallt nu) och bara vara för mej själv i en vecka eller två. Men när skulle man ha tid till det..?
Jag skulle kanske också försöka ändra på inredningen och sånt, inreda med elefanter och tyger och kuddar, men jag skulle inte ändra på själva honom.
Kan verkligen tänka mej livet på landet och gilla tanken. Jag kunde vara lärare på skolan i byn, han kunde jobba på gården. Ett lugnt och stilla liv.
Den här tanken är ju långt ifrån ny, det vet väl de flesta som känner mej. Jag är ju en lanttjej.
Vill bo i ett hus, vill att mina barn ska växa upp långt från bilar, avgaser och buller. Vill att de ska ha gröna fläckar på brallorna, bygga kojor och äta ordentlig husmanskost, inget mc donalds skit.
Igår när jag bakade pepparkakor med Kristin & Sara kom vi på vad mina barn ska heta: Adina, Alice (med uttalat e), Annie, Alfred och August. Och det var inte så att jag bara godkände namn på A utan jag tycker verkligen att de här är de finaste namnen. Återstår att se om den framtida partnern tänker och tycker som jag i den här frågan. Fan vad jobbigt att inte vara överens om det här utan få barn och sen tvingas döpa det till typ Adrian eller Loke. Nej det vill jag inte vara med om! :-)
Var full igår, och ringde och skränade med Jens, (min gamla...flirt? kk? maybe baby, vad sjutton det nu var vi var. Tillsammans officiellt var väl det enda vi inte var, fast jag till och med fick träffa familjen hans) och med Jens kompis Anders. Det var trevliga samtal, vad jag minns, skönt att höra en massa fina ord om hur man är och hur man ser ut. Egokick.
Sen att verkligheten är annorlunda, att jag inte är någon drömprinsessa, det behöver man ju inte bry sej om just då, utan bara suga i sej alla komplimanger och fina ord..;-) För de, som inte känner mej, kan jag ju verka perfekt. Låt gå för det då!
Ringde också till Killen som är en man, och genast blir allt svårare. Jag vill så gärna vara en tjej som är bra för honom, och kunna fortsätta träffa honom, för jag trivs väldigt bra i hans sällskap och uppskattar honom. Men just nu är det nog bättre att det ligger på is och att jag får reparera mej själv först. För bådas skull.
Grejen är ju bara den att istället för att läka och fundera och tänka och bli klar med Roger, så kommer ju andra saker upp, andra män (det verkar bara finnas män i mitt liv just nu- var är alla fina singeltjejer?) och andra konstiga situationer. Som igår, när det gamla problemet "inte äta kakan men inte låta nån annan äta den heller" kom upp när jag och A.I med flera var på Bulan och det blev tjafs. Eller med Neco på Sibylla som jag inte kan låta bli att flirta med, eller Jens och Anders igår natt... Det hjälper inte mej att bli klar med Roger. Det hjälper mej inte framåt. Det gör bara så att jag förtränger honom och låtsas som om allting är bra. Och då tar det ännu längre tid innan jag kan träffa någon så bra som Killen som är en man och utveckla något seriöst.
Jag skulle nog behöva bli isolerad från omvärldens lockelser, långt från internet, mobiler, grannar och annat vilseledande. Kanske skulle ha åkt ut till någon sommarstuga (fast där är det väl jäkligt kallt nu) och bara vara för mej själv i en vecka eller två. Men när skulle man ha tid till det..?
I tingsrättens väntrum
där sitter jag och gråter
tårarna droppar ner i handväskan
för mitt huvud är nerböjt
för jag försöker dölja mina tårar
jag ser henne i ögonvrån
hennes rosa tröja
hennes snäva ljusblå jeans
instoppade i ett par moderna stövlar
jag hör henne prata med C,
hör hur han leker
hur han grillar happy meal kartongen, uppträdd på pinnen som ballongen satt på innan den sprack, över adventsljusstaken
och elementet
och säger "Rånald i mackidånalds" om gubben som jag ritade nyss
och berättar om "makaronpingvinen" med surfingbrädan
Mina tårar kan inte sluta rinna
jag är så full av sorg.
när jag kom in i väntrummet var de där allihop
Cs mamma, mormor, mammans bästa kompis, Roger och hon
och först fattade jag inte att det var hon
men redan ute på parkeringen hade jag sett att Rogers bil inte fanns där och tänkte att kanske hade han åkt dit med henne.
och där var hon. alldeles tyst. alldeles ensam men med Roger vid sin sida.
jag kunde inte se på henne, kunde inte prata med henne. kunde inte...och ändå var jag tvungen
när det bara var hon och jag kvar för att alla andra var inne i rättssal 2.
och jag kräktes nästan för att jag var så ledsen och inget kunde visa.
Efter min kvart i vittnesbåset, ja eller stolen snarare, gick jag ut.
gick jag fram och tillbaka i den korta korridoren utanför
gick jag in på toaletten och grät så det kändes som om varenda en i hela tingshuset hörde
och jag störde Roger och Camillas rättegång.
och sen gick jag ut i väntrummet där hon satt, där C var.
tog min kappa och min väska och gick ut. och fortsatte gråta ute i den kyliga eftermiddagen.
och när det var paus kom Camilla fram och tröstade mej, kramade mej och torkade tårarna.
och hennes advokat.
så nu har man fått advokattröst. sick.
I väntrummet sitter jag och försöker gråta tyst och ljudlöst så att ingen ska se och börja oja sej. Det är inte synd om mej, det är inte mina barn det gäller, det är inte mitt liv längre.
C kommer fram och undrar varför jag är ledsen.
- jag är ledsen för att jag saknar din pappa.
- men vill du prata med honom? (ska vi leta rätt på honom, ska vi gå och prata med honom då?)
- men nu är ju pappa kär i S, och nu bor ju inte jag hos er längre, och det är jag ledsen över, jag saknar pappa och er barn.
- du kan bo med oss....
Hur fan gör man! Hur förklarar man för en femåring att man hemskt gärna vill bo hemma hos er, med er, men att pappa har bestämt att jag inte får, pappa vill inte ha emma där längre. Det är så fruktansvärt svåra frågor och svåra svar.
Roger sa hej till mej, det var egentligen allt. Förutom ett allmänt "trevlig helg" så var det enda specifika han sa till mej "kör försiktigt".
Och honom älskar jag så att det känns som om hjärtat fortfarande ska brista.
Varför kan jag inte sluta?
Varför är jag tvungen att älska en sån idiot som honom, som inte gör ett endaste dugg för att måna om mej, eller ens låtsas som om han bryr sej om mej, eller ens att vi känner varann..? Det känns som om det var jag som gjorde slut med honom, och att det är därför jag får "the silence treatment", men det är ju tvärtom!!
Det var jag som fick höra "jag älskar inte dej längre", för jag älskar tyvärr fortfarande.
Och tårarna fortsätter att droppa ner i handväskan.
Finns det värre plågor än hjärtesorg?
tårarna droppar ner i handväskan
för mitt huvud är nerböjt
för jag försöker dölja mina tårar
jag ser henne i ögonvrån
hennes rosa tröja
hennes snäva ljusblå jeans
instoppade i ett par moderna stövlar
jag hör henne prata med C,
hör hur han leker
hur han grillar happy meal kartongen, uppträdd på pinnen som ballongen satt på innan den sprack, över adventsljusstaken
och elementet
och säger "Rånald i mackidånalds" om gubben som jag ritade nyss
och berättar om "makaronpingvinen" med surfingbrädan
Mina tårar kan inte sluta rinna
jag är så full av sorg.
när jag kom in i väntrummet var de där allihop
Cs mamma, mormor, mammans bästa kompis, Roger och hon
och först fattade jag inte att det var hon
men redan ute på parkeringen hade jag sett att Rogers bil inte fanns där och tänkte att kanske hade han åkt dit med henne.
och där var hon. alldeles tyst. alldeles ensam men med Roger vid sin sida.
jag kunde inte se på henne, kunde inte prata med henne. kunde inte...och ändå var jag tvungen
när det bara var hon och jag kvar för att alla andra var inne i rättssal 2.
och jag kräktes nästan för att jag var så ledsen och inget kunde visa.
Efter min kvart i vittnesbåset, ja eller stolen snarare, gick jag ut.
gick jag fram och tillbaka i den korta korridoren utanför
gick jag in på toaletten och grät så det kändes som om varenda en i hela tingshuset hörde
och jag störde Roger och Camillas rättegång.
och sen gick jag ut i väntrummet där hon satt, där C var.
tog min kappa och min väska och gick ut. och fortsatte gråta ute i den kyliga eftermiddagen.
och när det var paus kom Camilla fram och tröstade mej, kramade mej och torkade tårarna.
och hennes advokat.
så nu har man fått advokattröst. sick.
I väntrummet sitter jag och försöker gråta tyst och ljudlöst så att ingen ska se och börja oja sej. Det är inte synd om mej, det är inte mina barn det gäller, det är inte mitt liv längre.
C kommer fram och undrar varför jag är ledsen.
- jag är ledsen för att jag saknar din pappa.
- men vill du prata med honom? (ska vi leta rätt på honom, ska vi gå och prata med honom då?)
- men nu är ju pappa kär i S, och nu bor ju inte jag hos er längre, och det är jag ledsen över, jag saknar pappa och er barn.
- du kan bo med oss....
Hur fan gör man! Hur förklarar man för en femåring att man hemskt gärna vill bo hemma hos er, med er, men att pappa har bestämt att jag inte får, pappa vill inte ha emma där längre. Det är så fruktansvärt svåra frågor och svåra svar.
Roger sa hej till mej, det var egentligen allt. Förutom ett allmänt "trevlig helg" så var det enda specifika han sa till mej "kör försiktigt".
Och honom älskar jag så att det känns som om hjärtat fortfarande ska brista.
Varför kan jag inte sluta?
Varför är jag tvungen att älska en sån idiot som honom, som inte gör ett endaste dugg för att måna om mej, eller ens låtsas som om han bryr sej om mej, eller ens att vi känner varann..? Det känns som om det var jag som gjorde slut med honom, och att det är därför jag får "the silence treatment", men det är ju tvärtom!!
Det var jag som fick höra "jag älskar inte dej längre", för jag älskar tyvärr fortfarande.
Och tårarna fortsätter att droppa ner i handväskan.
Finns det värre plågor än hjärtesorg?
Jag har gjort slut
jag har gjort slut. med mej själv.
det är faktiskt så nära sanningen man kan komma.
jag såg till att avsluta dejtandet med killen som är en man, genom att berätta om hur trasig jag är, och sedan få honom att säga "du har nog en del att reda upp, ensam".
jaaa, jag vet! jag hade lika gärna kunnat säga det själv. men kanske är det enklare och bekvämare att låta andra skriva orden. skriva dem ja, jag skrev till honom och lättade mitt hjärta.
Var?
På facebook förstås!
------------
I morgon rättegång.
Därför ikväll middag på Brända Bocken med Åsa och Tres för att slippa sitta hemma och bara grubbla.
Därför en insomningstablett från Marina för att få någon blund i mej.
I natt sov jag inte många timmar. Låg och vände och vred tills lakanet kändes som kräpp-papper. Sen gav jag upp.
Målade naglarna. Såg på teve. Dessa jävla tankar som snurrar i mitt huvud.
Fan vad skönt det ska bli när allt är över. Oavsett resultat så är allt bättre än ovissheten som är nu.
Vad har man på sej i en tingsrättssal? Blus? :-)
Kommer nog ta nån timme i morgon bitti att hitta rätt.
Håll tummarna för mej.
det är faktiskt så nära sanningen man kan komma.
jag såg till att avsluta dejtandet med killen som är en man, genom att berätta om hur trasig jag är, och sedan få honom att säga "du har nog en del att reda upp, ensam".
jaaa, jag vet! jag hade lika gärna kunnat säga det själv. men kanske är det enklare och bekvämare att låta andra skriva orden. skriva dem ja, jag skrev till honom och lättade mitt hjärta.
Var?
På facebook förstås!
------------
I morgon rättegång.
Därför ikväll middag på Brända Bocken med Åsa och Tres för att slippa sitta hemma och bara grubbla.
Därför en insomningstablett från Marina för att få någon blund i mej.
I natt sov jag inte många timmar. Låg och vände och vred tills lakanet kändes som kräpp-papper. Sen gav jag upp.
Målade naglarna. Såg på teve. Dessa jävla tankar som snurrar i mitt huvud.
Fan vad skönt det ska bli när allt är över. Oavsett resultat så är allt bättre än ovissheten som är nu.
Vad har man på sej i en tingsrättssal? Blus? :-)
Kommer nog ta nån timme i morgon bitti att hitta rätt.
Håll tummarna för mej.
En stalker..?
Eller flera?
När A.I. var här och hälsade på ikväll sa han att det stod en man och såg mystisk ut på baksidan av lägenheterna, alltså där det bara är garage och outnyttjade småträdgårdstäppor till lägenheterna. Att han stod rätt nära min lägenhet och inte gjort annat än stod, och vände bort huvudet när A.I. närmade sej... Mystiskt..!
En annan stalker är C, som aldrig slutar ringa och skicka sms, trots att jag nästan aldrig svarar honom. Det där med att "please dont call me all the time, i call you when i have time to talk", verkar inte funka. Alls. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att få honom att fatta. Det har inte känts så skoj att dansa heller, när jag vet att han sitter där längst bak i salen och sköter bandspelaren och samtidigt tittar på mej när jag dansar. Det tar bort min frihetskänsla och de senaste gångerna har jag inte gått dit alls.
----
Under all den här ytan
Finns något du aldrig kommer att få se
För jag tänker gömma det för dej
Det är mitt och...blir aldrig ditt.
Du gråter, jag gråter inte.
Det är sånt du gör och sånt jag inte gör.
Och fem enkla saker blir aldrig
fem enkla saker mer.
Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.
Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.
Fem enkla saker - Lasse Lindh
När A.I. var här och hälsade på ikväll sa han att det stod en man och såg mystisk ut på baksidan av lägenheterna, alltså där det bara är garage och outnyttjade småträdgårdstäppor till lägenheterna. Att han stod rätt nära min lägenhet och inte gjort annat än stod, och vände bort huvudet när A.I. närmade sej... Mystiskt..!
En annan stalker är C, som aldrig slutar ringa och skicka sms, trots att jag nästan aldrig svarar honom. Det där med att "please dont call me all the time, i call you when i have time to talk", verkar inte funka. Alls. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att få honom att fatta. Det har inte känts så skoj att dansa heller, när jag vet att han sitter där längst bak i salen och sköter bandspelaren och samtidigt tittar på mej när jag dansar. Det tar bort min frihetskänsla och de senaste gångerna har jag inte gått dit alls.
----
Under all den här ytan
Finns något du aldrig kommer att få se
För jag tänker gömma det för dej
Det är mitt och...blir aldrig ditt.
Du gråter, jag gråter inte.
Det är sånt du gör och sånt jag inte gör.
Och fem enkla saker blir aldrig
fem enkla saker mer.
Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.
Så kom igen då,
med allt du har och
lappa ihop mej,
bäst du kan.
Fem enkla saker - Lasse Lindh
"..Rusar som en tjur rakt in i nästa.."
För det är väl det jag har gjort?
Inte lärt från några misstag, inte förstått vad själva problemet är... Bara fortsatt att ånga på och trott att allt går bra. När det inte gör det. När det går för fort i alla fall, och blir för mycket. För mycket.
Varför i hela världen skulle något fungera nu, när det inte har fungerat tidigare? Varför skulle jag helt plötsligt kunna släppa in någon helt ny, ända in, innerst in. Fortfarande förstår jag inte mitt eget bästa.
Klart som fan att jag inte är redo! Vem försöker jag lura!?
En kille som är en man, som klär sig som en man, som agerar som en man. Som är mer man och redo och mogen och färdig än jag kommer att bli på mycket länge. Ja, man kommer jag väl aldrig att bli, men det andra. Jag känner mej orättvis och elak. En kille som är en man som är en gentleman och en beskyddare, men som ändå inget vet, eftersom jag inget om mej själv har berättat... Det är mitt eget fel.
Igår fick jag en...ångestattack? Någon slags anfall var det i alla fall.
Satt här vid skrivbordet med datorn påslagen, skrev ett skolarbete, var stressad för att jag skulle på lektion som jag inte visste om, för att kuratorstiden var inställd, för att vårterminens kurs var inställd, för att rättegången är på fredag, för att det går åt pipsvängen med mina kurser...för att..för att allt blir för mycket för mej..
Började hyperventilera, och sen ramlade jag av stolen, ner på köksgolvet, och låg där i fosterställning och grät en hysterisk gråt som inte kunde sluta. Fick iväg ett sms till Marina som kom med egen nyckel och tog upp mej från golvet, tröstade mej, vaggade mej lugn... A.I. bjöd på mat sen, och det känns skönt att ha de två här i området, mina kära underbara grannar som verkligen ställer upp när det är svårt att leva med sej själv. Jag vet att de bryr sej om mej och månar om att jag ska ha det bra. Må bra.
Och det ska jag. Så småningom. Idag känns hjärtat tungt. Ögonlocken tunga. Kroppen tung. Jag vet inte, men det känns som om det är idiotiskt att försöka involvera en annan människa i sitt liv när allt är så här. Kaos. Och samtidigt...tänk om killen som är en man skulle vara den rätta om jag bara vågade vara mej själv med honom som jag vågar med A.I. och Marina.. Om jag bara gav honom chansen. Men orkar jag? Är det värt det?
Jag vet inte. Jag vet inte mycket.
Mer än att jag verkligen skulle ha behövt den där kuratorstiden.
Ska nog ringa min själavårdare Lovisa idag. Är extremt tacksam för att jag har en präst i bekantskapskretsen.
Inte lärt från några misstag, inte förstått vad själva problemet är... Bara fortsatt att ånga på och trott att allt går bra. När det inte gör det. När det går för fort i alla fall, och blir för mycket. För mycket.
Varför i hela världen skulle något fungera nu, när det inte har fungerat tidigare? Varför skulle jag helt plötsligt kunna släppa in någon helt ny, ända in, innerst in. Fortfarande förstår jag inte mitt eget bästa.
Klart som fan att jag inte är redo! Vem försöker jag lura!?
En kille som är en man, som klär sig som en man, som agerar som en man. Som är mer man och redo och mogen och färdig än jag kommer att bli på mycket länge. Ja, man kommer jag väl aldrig att bli, men det andra. Jag känner mej orättvis och elak. En kille som är en man som är en gentleman och en beskyddare, men som ändå inget vet, eftersom jag inget om mej själv har berättat... Det är mitt eget fel.
Igår fick jag en...ångestattack? Någon slags anfall var det i alla fall.
Satt här vid skrivbordet med datorn påslagen, skrev ett skolarbete, var stressad för att jag skulle på lektion som jag inte visste om, för att kuratorstiden var inställd, för att vårterminens kurs var inställd, för att rättegången är på fredag, för att det går åt pipsvängen med mina kurser...för att..för att allt blir för mycket för mej..
Började hyperventilera, och sen ramlade jag av stolen, ner på köksgolvet, och låg där i fosterställning och grät en hysterisk gråt som inte kunde sluta. Fick iväg ett sms till Marina som kom med egen nyckel och tog upp mej från golvet, tröstade mej, vaggade mej lugn... A.I. bjöd på mat sen, och det känns skönt att ha de två här i området, mina kära underbara grannar som verkligen ställer upp när det är svårt att leva med sej själv. Jag vet att de bryr sej om mej och månar om att jag ska ha det bra. Må bra.
Och det ska jag. Så småningom. Idag känns hjärtat tungt. Ögonlocken tunga. Kroppen tung. Jag vet inte, men det känns som om det är idiotiskt att försöka involvera en annan människa i sitt liv när allt är så här. Kaos. Och samtidigt...tänk om killen som är en man skulle vara den rätta om jag bara vågade vara mej själv med honom som jag vågar med A.I. och Marina.. Om jag bara gav honom chansen. Men orkar jag? Är det värt det?
Jag vet inte. Jag vet inte mycket.
Mer än att jag verkligen skulle ha behövt den där kuratorstiden.
Ska nog ringa min själavårdare Lovisa idag. Är extremt tacksam för att jag har en präst i bekantskapskretsen.
Innan du går in till mej
om du stannar till alldeles utanför min port
om du står där och kanske röker det sista på din cigarett
eller samlar mod inför mötet med mej
eller kanske bara behöver ringklicka för att jag ska komma ut och öppna eftersom klockan hunnit bli efter åtta på kvällen och porten är låst
om du står där och tittar bort mot öster,
då ser du en fyr.
-------------------------------------
om du står där och kanske röker det sista på din cigarett
eller samlar mod inför mötet med mej
eller kanske bara behöver ringklicka för att jag ska komma ut och öppna eftersom klockan hunnit bli efter åtta på kvällen och porten är låst
om du står där och tittar bort mot öster,
då ser du en fyr.
-------------------------------------
Brottas
Brottas med fonetiska tecken, uppgifter som faktiskt inte går att lösa. Lärare som ger länkar till sidor som är nedlagda och motivation som inte finns. Ett berg av skoluppgifter som tynger mina axlar, och jag, som helt irrationellt bara struntar i alltihop istället för att beta av och komma ikapp. Fan.
Brottas med mej själv också. Har märkt att jag nu mot slutet är så elak mot mej själv. Ger mej själv en massa små kommentarer, "nedåtpuffar" som det heter på Projekt Charlie-språk. Säger fortfarande "god natt Emma, jag älskar dej", men orden låter alltmer ihåliga. Det finns inte så mycket kärlek kvar... Jag tycker att det är otäckt, att jag rakt emot vad jag själv vet att jag borde och måste, inte längre kan klara av att älska mej själv.
Jag tycker inte riktigt om mej själv. Inte hur jag är som person, hur jag inte klarar av skolan, hur jag kommer efter, hur jag känner mej dum för att jag inte förstår det jag borde i mina kurser. Ointelligent. Slapp. Jag tycker inte om att jag är så himla egoistisk och egocentrisk, jag tycker inte om hur jag glömmer bort att höra av mej till vännerna, hur jag försakar och tappar bort. Jag tycker inte om att jag inte alltid är så intresserad av vad mina vänner berättar, tycker inte om hur jag ibland inte kan känna glädje för bra saker som händer i deras liv.
Jag ogillar att se mej själv i speglar. Och tycker inte om hur jag ser ut. Hur jag känns. Hur kroppen sväller och jag bara låter det hända. Tycker inte om bristningar och hår på fel ställen, tycker inte om magens fett och hakans dubblering. Tycker inte om mina barnsliga fingrar, mina finnar, mina feta glasögon, mina mörka ringar under ögonen, och inte om mina feta vader. Tycker inte om mej själv. Förut kunde jag inbilla mej att jag såg bra ut tills jag såg mej själv, men det funkar inte längre. Inte ens utan spegeln kan jag tro att jag är någon värd att tittas på, värd att älskas. Vem är jag? En totalt ointressant människa. Så jävla trist och grå och tråkig, missunnsam och dålig.
Äter. För mycket.
Och sover. Väldigt dåligt.
Det finns mycket att brottas mot här i världen.
Brottas med mej själv också. Har märkt att jag nu mot slutet är så elak mot mej själv. Ger mej själv en massa små kommentarer, "nedåtpuffar" som det heter på Projekt Charlie-språk. Säger fortfarande "god natt Emma, jag älskar dej", men orden låter alltmer ihåliga. Det finns inte så mycket kärlek kvar... Jag tycker att det är otäckt, att jag rakt emot vad jag själv vet att jag borde och måste, inte längre kan klara av att älska mej själv.
Jag tycker inte riktigt om mej själv. Inte hur jag är som person, hur jag inte klarar av skolan, hur jag kommer efter, hur jag känner mej dum för att jag inte förstår det jag borde i mina kurser. Ointelligent. Slapp. Jag tycker inte om att jag är så himla egoistisk och egocentrisk, jag tycker inte om hur jag glömmer bort att höra av mej till vännerna, hur jag försakar och tappar bort. Jag tycker inte om att jag inte alltid är så intresserad av vad mina vänner berättar, tycker inte om hur jag ibland inte kan känna glädje för bra saker som händer i deras liv.
Jag ogillar att se mej själv i speglar. Och tycker inte om hur jag ser ut. Hur jag känns. Hur kroppen sväller och jag bara låter det hända. Tycker inte om bristningar och hår på fel ställen, tycker inte om magens fett och hakans dubblering. Tycker inte om mina barnsliga fingrar, mina finnar, mina feta glasögon, mina mörka ringar under ögonen, och inte om mina feta vader. Tycker inte om mej själv. Förut kunde jag inbilla mej att jag såg bra ut tills jag såg mej själv, men det funkar inte längre. Inte ens utan spegeln kan jag tro att jag är någon värd att tittas på, värd att älskas. Vem är jag? En totalt ointressant människa. Så jävla trist och grå och tråkig, missunnsam och dålig.
Äter. För mycket.
Och sover. Väldigt dåligt.
Det finns mycket att brottas mot här i världen.
Vad svårt det är med allting..
Det var ju inte som att han gjorde fel. Vi hade ju inga band till varann. Och ändå känns det konstigt att det kunde bli så att det var jag som var utan och han som var med. A.I. The man.
Det är väl någon slags egoism inom mej som både vill ha kakan och äta den, eller omvänt i det här fallet kanske, både inte ha kakan och ändå inte låta någon annan äta den..? Jag gillade när han ville ha mej men jag var tvekande. Jag gillade när han ville vara med mej, tyckte om mej.
Klart han är fri. Klart han får träffa vem sjutton han vill. Varför känns det som om jag är svartsjuk då? mysko.
Jag vill inte vara ihop med honom, jag vill inte utveckla några starkare känslor för honom. Släpp honom fri då!
Brevväxlar en del. Pappa skickar pappersbrev- snigelpost- och det är så trevligt. Jag måste skärpa mej och skriva ett svar någongång. Inte för att det hindrar honom att jag så sällan svarar, han behöver en ursäkt för att få skriva av sej, och skicka några cd-singlar, men ändå... Man borde ju svara också!
Skriver ibland, något som liknar brev, men sen blir de liggande, och fungerar mer som dagboksinlägg när jag läser dem lite senare. Det är väl någon slags terapi det också, att läsa sina egna tankar....
Igår fyllde Roger år. Jag hörde inte av mej någonting på hela långa dagen... Men det är klart att tankarna fanns där. Helgen som kommer hade jag tänkt att jag skulle överraska honom med en resa till Göteborg. Ja, om vi hade varit ihop alltså. Han var ju ledig på fredagarna då, och jag tänkte att en långhelg i storstan skulle göra oss gott. Det hade vi kunnat leva på hela långa tråkiga mörka vintern. Precis som det var när vi åkte till Bollnäs och bodde på hotell där...*tänker tillbaka*
Nu blir helgen fylld av plugg och julmys istället. Marina och jag ska glögga på fredag (då Andreas verkligen MÅSTE åka ur Idol annars vet jag inte vad jag gör!) och jag ska baka lite lussekatter har jag tänkt. Vi får väl se vad det blir... Micke och jag pratade om att han och Magnus skulle komma och hälsa på också. Skönt ändå att allt är så öppet numera.
Födelsedagen avklarad som sagt. Check.
Nu är det bara rättegången och jul/nyår kvar. Och barnens födelsedagar...
Det BLIR bättre.
Det är väl någon slags egoism inom mej som både vill ha kakan och äta den, eller omvänt i det här fallet kanske, både inte ha kakan och ändå inte låta någon annan äta den..? Jag gillade när han ville ha mej men jag var tvekande. Jag gillade när han ville vara med mej, tyckte om mej.
Klart han är fri. Klart han får träffa vem sjutton han vill. Varför känns det som om jag är svartsjuk då? mysko.
Jag vill inte vara ihop med honom, jag vill inte utveckla några starkare känslor för honom. Släpp honom fri då!
Brevväxlar en del. Pappa skickar pappersbrev- snigelpost- och det är så trevligt. Jag måste skärpa mej och skriva ett svar någongång. Inte för att det hindrar honom att jag så sällan svarar, han behöver en ursäkt för att få skriva av sej, och skicka några cd-singlar, men ändå... Man borde ju svara också!
Skriver ibland, något som liknar brev, men sen blir de liggande, och fungerar mer som dagboksinlägg när jag läser dem lite senare. Det är väl någon slags terapi det också, att läsa sina egna tankar....
Igår fyllde Roger år. Jag hörde inte av mej någonting på hela långa dagen... Men det är klart att tankarna fanns där. Helgen som kommer hade jag tänkt att jag skulle överraska honom med en resa till Göteborg. Ja, om vi hade varit ihop alltså. Han var ju ledig på fredagarna då, och jag tänkte att en långhelg i storstan skulle göra oss gott. Det hade vi kunnat leva på hela långa tråkiga mörka vintern. Precis som det var när vi åkte till Bollnäs och bodde på hotell där...*tänker tillbaka*
Nu blir helgen fylld av plugg och julmys istället. Marina och jag ska glögga på fredag (då Andreas verkligen MÅSTE åka ur Idol annars vet jag inte vad jag gör!) och jag ska baka lite lussekatter har jag tänkt. Vi får väl se vad det blir... Micke och jag pratade om att han och Magnus skulle komma och hälsa på också. Skönt ändå att allt är så öppet numera.
Födelsedagen avklarad som sagt. Check.
Nu är det bara rättegången och jul/nyår kvar. Och barnens födelsedagar...
Det BLIR bättre.
Alla de små grejerna
Jag saknar fortfarande en del av mina grejer. Det spelar ingen roll.
Det är som om jag försöker fylla något slags tomrum inne i mej genom att samla alla saker jag någonsin köpt omkring mej.
Materiell trygghet?
Jag kommer inte att bli lyckligare för att jag till slut får min pulka, mitt glaslock till kastrullen, mina julgrejer, mina stora hörlurar eller vad det nu är jag tycker att jag borde få tillbaka.
Jag kommer inte att bli lycklig förrän jag förstår att jag aldrig mer kommer att måla balkongräckets plankor sena nätter ute i verkstan, aldrig mer kommer att diskutera hur staketet runt gården ska sättas upp, hur långt ifrån plankorna där ska sitta.. Jag kommer aldrig att kunna leva på riktigt i mitt eget liv så länge jag längtar efter det andra livet. Det jag inte längre har tillträde till. Det jag kastades ut ifrån. Det där jag inte dög.
Det stora tomrummet inne i mej som liksom inte förstår, kanske inte ens VILL förstå, det måste dövas. det måste matas med annat för att gå att hantera. Med tillfälliga relationer, med grejer som jag kan unna mej nu, med ovanligt mycket alkohol...
"hur kan nåt så stort förvandlas, hur kan man tappa lusten att andas..."
Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna älska en annan man än Roger.
Det övergår helt enkelt min intellektuella kapacitet just nu att förstå att jag kommer att komma över, kommer att kunna älska igen, kommer att kunna känna lycka igen...
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna fortsätta leva såhär, i det här vaccumet som bildats.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt uppgiven och trött.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt ensam och kall.
" Känslan av att inte behövas
gav mej en hård spark.
-Var glad och stark,
var glad och stark,
för vem behöver nån
som behöver nån? " /DLK
Jag ska äta frukost nu och sedan göra mej i ordning för att åka till Stockholm, umgås med far och hans flickvän, dricka drinkar och antagligen bygga på fyllan från igår en aning.. Vet inte vad jag känner för denna tripp, men det blir kanske bra att få komma ut ur lägenheten just idag. Så jag inte gräver ner mej alldeles i längtan efter den man som jag aldrig någonsin kommer att få igen.
Tänk bara den underbara känslan av att vakna och se rakt in i hans olikfärgade ögon och känna hur värmen sprider sej i hela kroppen- äntligen har jag träffat Den Rätta.
TYPISKT att han inte kände detsamma. Lika länge som jag.
Det är som om jag försöker fylla något slags tomrum inne i mej genom att samla alla saker jag någonsin köpt omkring mej.
Materiell trygghet?
Jag kommer inte att bli lyckligare för att jag till slut får min pulka, mitt glaslock till kastrullen, mina julgrejer, mina stora hörlurar eller vad det nu är jag tycker att jag borde få tillbaka.
Jag kommer inte att bli lycklig förrän jag förstår att jag aldrig mer kommer att måla balkongräckets plankor sena nätter ute i verkstan, aldrig mer kommer att diskutera hur staketet runt gården ska sättas upp, hur långt ifrån plankorna där ska sitta.. Jag kommer aldrig att kunna leva på riktigt i mitt eget liv så länge jag längtar efter det andra livet. Det jag inte längre har tillträde till. Det jag kastades ut ifrån. Det där jag inte dög.
Det stora tomrummet inne i mej som liksom inte förstår, kanske inte ens VILL förstå, det måste dövas. det måste matas med annat för att gå att hantera. Med tillfälliga relationer, med grejer som jag kan unna mej nu, med ovanligt mycket alkohol...
"hur kan nåt så stort förvandlas, hur kan man tappa lusten att andas..."
Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna älska en annan man än Roger.
Det övergår helt enkelt min intellektuella kapacitet just nu att förstå att jag kommer att komma över, kommer att kunna älska igen, kommer att kunna känna lycka igen...
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna fortsätta leva såhär, i det här vaccumet som bildats.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt uppgiven och trött.
Jag gråter inte idag, känner mej mer jävligt ensam och kall.
" Känslan av att inte behövas
gav mej en hård spark.
-Var glad och stark,
var glad och stark,
för vem behöver nån
som behöver nån? " /DLK
Jag ska äta frukost nu och sedan göra mej i ordning för att åka till Stockholm, umgås med far och hans flickvän, dricka drinkar och antagligen bygga på fyllan från igår en aning.. Vet inte vad jag känner för denna tripp, men det blir kanske bra att få komma ut ur lägenheten just idag. Så jag inte gräver ner mej alldeles i längtan efter den man som jag aldrig någonsin kommer att få igen.
Tänk bara den underbara känslan av att vakna och se rakt in i hans olikfärgade ögon och känna hur värmen sprider sej i hela kroppen- äntligen har jag träffat Den Rätta.
TYPISKT att han inte kände detsamma. Lika länge som jag.
Hepp!
Var till Valbo idag och spenderade en del av mitt studielån.
Köpte julklappar till barnen i Föne, och med sorg i hjärtat gick jag runt och tänkte på hur trååååkigt det kommer att bli att inte få fira jul med barnen, ge dem klappar, hitta de där perfekta leksakerna, och pedagogiska böckerna...Se deras ögon glädjas åt varje avrivet papper och presenten innanför...
Det blir en barnfri jul i år. En jul med mamma och familjen. En jul i stillhet, utan hysteri. Kanske en julotta till och med?
Det är som när någon man älskat gått bort. Varje högtid utan den blir en påminnelse. Men nästa år blir allt bättre, då kommer inte det vara julen med barnen som jag kommer att tänka på, utan julen med min egen familj. Nästa år den 28e kommer det inte att vara hans födelsedag, utan en dag fylld med c-uppsatshets och plugg och annat. Jag måste tänka så för att inte bli tokig.
FÅR inte snöa in på alla de saker som inte finns i mitt liv längre, utan fokusera på de som faktiskt finns!
Ikväll blir det Idol. Jag hoppas verkligen att det är Andreas tur att åka ut. Det är verkligen på tiden.
Vi ska dricka vin och ha trevligt här på Berget, och så blir det Singstar. Det är skönt att vara ung igen, skönt att kunna dricka sej full utan att tänka på att man måste orka upp och ta hand om barn tidigt morgonen därpå. Det är skönt att kunna dricka alkohol och sedan kunna GÅ hem, utan att ordna med skjuts och sånt. Det är skönt att ha ungt folk omkring sej.
I morgon blir det kanske att jag åker till Stockholm. Eller följer med Sandra och Petra in på reaggekväll i Gävle. Det är skönt att inte behöva planera. Det är skönt att inte behöva ta hänsyn till om det finns barnvakt, eller om partnern har gjort upp andra planer. Det är skönt att leva ensam, och kunna ta dagen som den kommer.
"Tidvis"
Tid har förlöpt
Dagar har gått.
Månen har vandrat sin väg genom
vitt och svart, och grått.
Jag har saknat ditt skratt.
Jag har saknat ditt hår.
Jag har saknat att ringa ibland
och berätta hur det går.
Det har tidvis gått bra,
Tidvis har skakandet lagt sej.
Ibland har jag vaknat på morgonen
och gjort det jag ska.
Men jag har saknat din hand,
jag har saknat din röst.
Ensamma dagar har jag saknat
ditt huvud mot mitt bröst.
Somliga dagar
tar jag in vad jag har
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar
vad du gör.
Det är ibland som förut.
Ibland har jag känt att jag duger.
Det har hänt att jag samlat ihop
nog med kraft för att gå ut.
Jag ser dej fortsätta nu
med varsamma kliv.
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv.
Jag har saknat en vän.
Jag har varit på krogar och barer.
Det har hänt att jag ljugit och sagt
att jag måste gå hem.
Jag har saknat din röst.
Nu har du en ny.
Ännu okända nätter
ruvar i väntan
på att gry.
Lars Winnerbäck- Tidvis
.............................................................................................
Det är så där jag har det. Tidvis funkar det hur bra som helst att vara utan Roger. Och somliga dagar är alldeles fulla av tankar och funderingar, känslor och gråt.
Det går upp och ner och det är väl tur det, för mitt i allt det svarta de där dagarna då man inte förstår hur man ska orka med, vet man ändå att det inte kan vara lika mörkt imorrn också, det går över....
Spenderade helgen i Dalarna, och det var bra. Skönt att få umgås ordentligt länge med farmor, äta middag med mormor & morfar, få tid att umgås med Sara, Isak och Sebastian, det är synd och skam att vi ses så sällan, för de är underbara människor, såklart! Festade också med Micke på lördagen, umgicks med Mårten (Rogers bästa kompis) och en drös okända män, Petter, kusin Anders och Evelina träffade vi på krogen. Trevlig kväll!
Nu är jag tillbaka i Skutskär. Mitt första spinningpass är avklarat och det var inte så farligt som jag trott, bara sjuuukt tröttande... men nu jävlar ska ni få se en tränande och mer hälsosam Emma. :-)
A.I. är mer eller mindre avslutad, det funkar inte när man har så olika förutsättningar. Inte sjutton kan jag älska någon annan än Roger, det går bara inte. Och att träffas så mkt som vi gjorde utan att vara ihop, eller vara kär, funkar ju inte. Det är bara bedrägeri.
Vissa dagar
Har fått Winnerbäcks nya skiva från Kristin och den går varm i bilen just nu. Jag gråter mycket, både "om du lämnade mig nu" och en annan, som jag inte vet vad den heter men den handlar om att vissa dagar så går det jättebra att leva utan den man är kär i, i alla fall, får mej att gråta.
Jag ska skriva av texten här senare så du kan förstå varför det är så lätt att gråta till den.
Stressar i skolan, känner mej allmänt ensam och utsatt i mina kurser, saknar kurskamrater och stöd. Marina gör så gott hon kan men det är inte samma sak... Har konstant huvudvärk, sover dåligt, rör mej för lite...
Det är en rejäl svacka just nu
Det är svarta dagar då jag bara måste tänka på hur man gör när man andas, så att jag inte glömmer bort.
Det är dagar då jag går i skolans korridorer och känner att alla tittar på mej, alla stirrar.... känner att paniken kommer, känner att andningen helt plötsligt är väldigt häftig, vill bort från alla människor, vill bort från blickar, bort från sociala nätverk och ambitiösa studenter.
Vill bara lägga mej under täcket och ligga där tills allt blir bra igen... men då skulle jag nog få ligga där alldeles för länge.
den 14/12 blir det rättegång, fick papperen idag. En klump till i magen. Jävla helvetes skit.
I morgon ska jag ringa kuratorn här i Skutskär och boka en tid.
Jag ska skriva av texten här senare så du kan förstå varför det är så lätt att gråta till den.
Stressar i skolan, känner mej allmänt ensam och utsatt i mina kurser, saknar kurskamrater och stöd. Marina gör så gott hon kan men det är inte samma sak... Har konstant huvudvärk, sover dåligt, rör mej för lite...
Det är en rejäl svacka just nu
Det är svarta dagar då jag bara måste tänka på hur man gör när man andas, så att jag inte glömmer bort.
Det är dagar då jag går i skolans korridorer och känner att alla tittar på mej, alla stirrar.... känner att paniken kommer, känner att andningen helt plötsligt är väldigt häftig, vill bort från alla människor, vill bort från blickar, bort från sociala nätverk och ambitiösa studenter.
Vill bara lägga mej under täcket och ligga där tills allt blir bra igen... men då skulle jag nog få ligga där alldeles för länge.
den 14/12 blir det rättegång, fick papperen idag. En klump till i magen. Jävla helvetes skit.
I morgon ska jag ringa kuratorn här i Skutskär och boka en tid.
Ensam lördag
Middag med A.I. och Marina. Känner hur gästernas samtal fladdrar längre och längre bort från mej. Jag hör deras röster, hör deras ord, men de når inte ända in till mej. En annan slags bubbla, en bubbla som plötsligt från ingenstans ploppar upp och vecklar ut sej mitt över middagsbordets fisk och potatis.
Jag vet att de pratar men jag hör dem inte riktigt.
Jag vet att jag borde engagera mej i deras konversation, men jag orkar inte riktigt.
Jag skiter högaktligen i olika människor på Korpen, hur deras kroppar ser ut, hur vältränade, hur "fitta" de är, hur unga de ser ut, vilka muskler som vilka människor i Skutskär tränar.
Magen värker.
Idag på telefonen gick det bra. Vi utbytte artighetsfraser och jag berättade om sakerna jag saknade och som antagligen är kvar hos honom, och så lade vi på.
Sen lyssnade jag av telesvaret och fick utan förvarning höra Cs späda röst... och tårarna kom direkt! Han sa att han skulle ringa upp en annan gång, och jag önskar verkligen att han gör det. Älskade unge, vad jag saknar dej!
Igår kväll var jag och Marina hem till Petra, en av Marinas kompisar här i Skutskär. Hennes 3½ åriga dotter var alldeles förtjusande, söt och charmig, intelligent och lurig... och jag saknade barnen i Föne så att jag flera gånger fick svälja hårt för att inte börja gråta. Den mjuka huden, den ärliga frågan, den blyga inledningen....
Tänk att jag har varit plastmorsa, tänk att jag har hämtat på dagis och gått på föräldramöten, tänk att jag har borstat mjölktänder och pussat/pruttat på barnmagar.... Det känns så hemskt länge sen. Jag längtar verkligen efter dem, efter M och C och W och jag kommer kanske aldrig någonsin få träffa dem igen, eller ens höra deras röster.
Älskade ungar. Det gör fortfarande ont i hjärtat av att tänka på att vara utan dem. Hur kunde det bli så här?
Jag höll masken tills Marina och A.I. gått iväg, sen började läppen skaka, och tårarna rinna.
Magen värker. Det finns så mycket inom mej som aldrig kommer fram när jag är med dem. Det enda som gäller är att överleva, att vara ung och sportig och målmedveten. Jag känner mej uråldrig, otränad, omotiverad, slö och lat och ensam.
Jag vet att de pratar men jag hör dem inte riktigt.
Jag vet att jag borde engagera mej i deras konversation, men jag orkar inte riktigt.
Jag skiter högaktligen i olika människor på Korpen, hur deras kroppar ser ut, hur vältränade, hur "fitta" de är, hur unga de ser ut, vilka muskler som vilka människor i Skutskär tränar.
Magen värker.
Idag på telefonen gick det bra. Vi utbytte artighetsfraser och jag berättade om sakerna jag saknade och som antagligen är kvar hos honom, och så lade vi på.
Sen lyssnade jag av telesvaret och fick utan förvarning höra Cs späda röst... och tårarna kom direkt! Han sa att han skulle ringa upp en annan gång, och jag önskar verkligen att han gör det. Älskade unge, vad jag saknar dej!
Igår kväll var jag och Marina hem till Petra, en av Marinas kompisar här i Skutskär. Hennes 3½ åriga dotter var alldeles förtjusande, söt och charmig, intelligent och lurig... och jag saknade barnen i Föne så att jag flera gånger fick svälja hårt för att inte börja gråta. Den mjuka huden, den ärliga frågan, den blyga inledningen....
Tänk att jag har varit plastmorsa, tänk att jag har hämtat på dagis och gått på föräldramöten, tänk att jag har borstat mjölktänder och pussat/pruttat på barnmagar.... Det känns så hemskt länge sen. Jag längtar verkligen efter dem, efter M och C och W och jag kommer kanske aldrig någonsin få träffa dem igen, eller ens höra deras röster.
Älskade ungar. Det gör fortfarande ont i hjärtat av att tänka på att vara utan dem. Hur kunde det bli så här?
Jag höll masken tills Marina och A.I. gått iväg, sen började läppen skaka, och tårarna rinna.
Magen värker. Det finns så mycket inom mej som aldrig kommer fram när jag är med dem. Det enda som gäller är att överleva, att vara ung och sportig och målmedveten. Jag känner mej uråldrig, otränad, omotiverad, slö och lat och ensam.
Om drivkrafter
Jag har sett det förut. Jag känner igen nåt slags symtom.
Jag levde med en man som mådde dåligt. Jävligt dåligt.
Och vi pratade om det. Vi pratade om hur man stänger av.
Sen när det tog slut och jag har diskuterat honom med andra,
har de sagt (och det låter jävligt vettigt) att man skalar bort bitar
av sitt liv som inte är livsnödvändiga, sparar på sin energi.
Exet gjorde det. Lät sin energi (det lilla som var kvar) gå till barnen,
jobbet, rättegången...
A.I. gör det. Låter sin energi gå till jobbet, framtiden, tankarna som snurrar.
Jag hjälpte inte exet genom att finnas där.
Jag hjälper inte A nu i sin situation.
Jag klipps bort, jag är inte nödvändig för deras överlevnad.
Rationalisering.
Och det måste nog vara så, det är inte så att jag är bitter eller ledsen.
Jag börjar förstå livets sanningar, lite grann.
Jag önskar bara att jag kunde vara nån som folk känner att det vore bra
att ha kvar i sitt liv, nån som kan hjälpa i motgångar, stötta och finnas där,
vara så trygg som jag önskar att jag var. Jag skulle älska att vara behövd.
Jag levde med en man som mådde dåligt. Jävligt dåligt.
Och vi pratade om det. Vi pratade om hur man stänger av.
Sen när det tog slut och jag har diskuterat honom med andra,
har de sagt (och det låter jävligt vettigt) att man skalar bort bitar
av sitt liv som inte är livsnödvändiga, sparar på sin energi.
Exet gjorde det. Lät sin energi (det lilla som var kvar) gå till barnen,
jobbet, rättegången...
A.I. gör det. Låter sin energi gå till jobbet, framtiden, tankarna som snurrar.
Jag hjälpte inte exet genom att finnas där.
Jag hjälper inte A nu i sin situation.
Jag klipps bort, jag är inte nödvändig för deras överlevnad.
Rationalisering.
Och det måste nog vara så, det är inte så att jag är bitter eller ledsen.
Jag börjar förstå livets sanningar, lite grann.
Jag önskar bara att jag kunde vara nån som folk känner att det vore bra
att ha kvar i sitt liv, nån som kan hjälpa i motgångar, stötta och finnas där,
vara så trygg som jag önskar att jag var. Jag skulle älska att vara behövd.
Två tungor
Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din
Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta, hör på det lika väl
Bliv hos mej och gå ifrån mej
Och fräls mej från mej själv
Djupt ner i det röda mörkret fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva, där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.
/Två tungor- Sofia Karlsson
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förnekelse. Fasaden börjar spricka. Flisor lossnar. Känslor tillåts komma fram. Lite grann. Hanterbart lite.
Låg med ansiktet i någon annans armhåla (mitt all time favoritställe) och tillät tankarna att fara. Lite grann. Hanterbart lite längre bort än tidigare. Jag är trygg i hans säng, med hans armar runt. Jag kan tillåta mej själv att tänka lite längre, blunda och tillåta bilderna i huvudet att synas.
Ser Roger liggande där på sin sida sängen. Han är naken. Han läser. Ser hans kropp, hans skäggiga kinder, hans trötta ögon som inte kan sova, som alltid har svårt att sova. Ser hans stora näsa, ser hårets självlockar. Sen nattduksbordet på andra sidan om honom, klockradion, de gamla snusprillorna (portion), några av mina hårspännen, flickans pärlor, min egenhändigt gjorda kärleks-adventskalender. Lampan med rosa skärm.
Ser Rogers lilla dubbelhaka som han får när han ligger och läser, ser de grova händernas ådror och senor. ser bröstkorgen, det virvliga håret. Ser hudens gyllene yta, tillåter mej att se hur otroligt fin han är. Vet hur skön han känns.
Ser mej omkring i rummet, vårt sovrum. Ser datorbordet, garderoberna, bokhyllan. Röran. Hemmet. Vårt hem.
Sen kommer tårarna. Jag biter ihop käkarna. Pressar ihop ögonen. Vill inte gråta. Inte nu. Inte i den här sängen. Vill inte behöva visa mej svag inför A.I. Han har inget ansvar över mej, behöver inte trösta mej. Behöver inte hålla om mej när jag gråter för att jag saknar någon annan. Det skulle jag aldrig begära. Men tårarna fortsätter att vilja komma. Roger är så nära nu, i tanken, i känslan.
Jag gråter. Tillåter A.I. att hålla om mej, vagga mej, vyssja mej. Torka tårarna som droppar på hans arm.
Jag är ledsen, så fruktansvärt ledsen på insidan. Hela hela tiden. Egentligen.
Han är trygg. Till en början var han en tillflyktsort för att slippa tänka på Roger.
Nu är han den som fått mej att våga börja tänka på honom istället. Det är han som får finnas där när jag inte orkar prata eller skratta. Bara vill ligga på någons arm och känna att jag inte är ensam i världen.
Jag älskar dej för evigt, och jag blir aldrig din.
världsrekord
i dålig film, och vinnaren är...*trumvirvel* - Black Sheep! *publikens jubel*
En sanslös film om två fårfarmarbröder, den ena ond och den andra god, den ene sadist- den andra paniskt rädd för får. (såklart!) Det finns också med två djurrättaaktivister, en ful och klumpig karl som nästan direkt blir ett får, och en snygg och modig tjej, som såklart blir den gode broderns hjälp i kampen mot fåren...
Den onde fårfarmaren utför hemliga experiment på får, genmanipulerar dem (det visar sej att han korsar får med människor genom hans egen sperma)... och resultatet av experimentet: ett elakt mördarfår!!
Du hör ju själv. Sanslös film. En detalj till ur filmen som ytterligare ger belägg för att den är den givna vinnaren: de som blivit bitna av ett mördarfår (de som haft turen att inte bli uppätna, gnagna, slamsade) blir ett muterat får! Blir man biten på handen får man en klöv, biten i ansiktet och du får en fårmun, någon börjar bräka, nån annan får en getfot, päls...you name it. De blir till något som ser ut som ulliga orcher...otroligt men sant.
En sanslös film om två fårfarmarbröder, den ena ond och den andra god, den ene sadist- den andra paniskt rädd för får. (såklart!) Det finns också med två djurrättaaktivister, en ful och klumpig karl som nästan direkt blir ett får, och en snygg och modig tjej, som såklart blir den gode broderns hjälp i kampen mot fåren...
Den onde fårfarmaren utför hemliga experiment på får, genmanipulerar dem (det visar sej att han korsar får med människor genom hans egen sperma)... och resultatet av experimentet: ett elakt mördarfår!!
Du hör ju själv. Sanslös film. En detalj till ur filmen som ytterligare ger belägg för att den är den givna vinnaren: de som blivit bitna av ett mördarfår (de som haft turen att inte bli uppätna, gnagna, slamsade) blir ett muterat får! Blir man biten på handen får man en klöv, biten i ansiktet och du får en fårmun, någon börjar bräka, nån annan får en getfot, päls...you name it. De blir till något som ser ut som ulliga orcher...otroligt men sant.
Vem vet
vad som är bäst för mej?
Jag själv? Jag är tveksam.
Jag trasslar in mej i helt omöjliga situationer, skickar ut fel signaler, använder alla tänkbara psykologiskt förklarade termer för att slippa tänka/känna så mycket.
Jag förnekar.
Jag gömmer, jag rusar vidare.
Jag ersätter, jag låtsas som om jag är redo att gå vidare.
Jag ignorerar mej själv och de känslor som finns kvar där inne.
Jag överlever?
Jag är inte redo att bli kär igen.
Jag är inte redo att bli trampad på.
Jag är inte redo att bli kräkts på och sedan att allt ska fortsätta.
Vad ska fortsätta? Vart är jag på väg? Vem är jag på väg att bli?
Ibland känns det som om jag bara leker. Låtsas. Inbillar mej. Att han är någon annan, att han är den jag älskat och fortfarande älskar. att han är exet. och det är väl inte rättvist mot någon.
Jag är inte redo. Inte för någonting som det känns just nu. Inte för kärlek och inte för hat, inte för flirt och inte för sex. Det känns som om jag hoppat tio steg bakåt på spelplanen och är där strax efter startrutan. Fortfarande vill jag inte ha exet tillbaka...men nu är det mycket mer som gör ont än vad det var före helgen....
Jag behöver ingen skit.
Jag behöver inget kräks.
Jag behöver någon som kan hålla om mej när jag gråter.
(och det gjorde han igår, även om det delvis var pga han som jag grät)
Jag själv? Jag är tveksam.
Jag trasslar in mej i helt omöjliga situationer, skickar ut fel signaler, använder alla tänkbara psykologiskt förklarade termer för att slippa tänka/känna så mycket.
Jag förnekar.
Jag gömmer, jag rusar vidare.
Jag ersätter, jag låtsas som om jag är redo att gå vidare.
Jag ignorerar mej själv och de känslor som finns kvar där inne.
Jag överlever?
Jag är inte redo att bli kär igen.
Jag är inte redo att bli trampad på.
Jag är inte redo att bli kräkts på och sedan att allt ska fortsätta.
Vad ska fortsätta? Vart är jag på väg? Vem är jag på väg att bli?
Ibland känns det som om jag bara leker. Låtsas. Inbillar mej. Att han är någon annan, att han är den jag älskat och fortfarande älskar. att han är exet. och det är väl inte rättvist mot någon.
Jag är inte redo. Inte för någonting som det känns just nu. Inte för kärlek och inte för hat, inte för flirt och inte för sex. Det känns som om jag hoppat tio steg bakåt på spelplanen och är där strax efter startrutan. Fortfarande vill jag inte ha exet tillbaka...men nu är det mycket mer som gör ont än vad det var före helgen....
Jag behöver ingen skit.
Jag behöver inget kräks.
Jag behöver någon som kan hålla om mej när jag gråter.
(och det gjorde han igår, även om det delvis var pga han som jag grät)