emmaskons

i början av september sa Roger : jag älskar inte dej längre.
i mitten av februari sa Daniel: jag är inte kär i dej längre.

på mindre än ett halvår har jag blivit dumpad två gånger.
på mindre än ett halvår har jag lyckats få två män (nej fler faktiskt) att tröttna rejält på mej.

jag känner mej helt konstig i kroppen. Både ledsen och uppgiven och irriterad och less. Varför går ingenting min väg? Varför envisas jag med att försöka trots att det inte går?

om en timme ska jag träffa killen som är en man för att se om han ÄR en man eller om han bara är en kille.
det finns så mycket kvar att prata om, reda ut, fråga om... ska försöka köra giraffspråket och inte anklaga honom i onödan, ska försöka sköta mej och vara vuxen och förståndig. Det är svårt när allt är så förvirrat och svårt att förstå.
Varför var det tvunget att bli så här?
Hur fort försvinner känslor egentligen?
Varför fick jag träffa hela släkten och varför kändes allt så på riktigt om det inte var så?
Vad kan jag göra för att det inte ska behöva vara slut? Finns det något jag kan göra? Finns det någon chans?
När slutade kärleken att finnas? Hur länge har jag varit kär ensam? Varför finns alla tårarna i Storvik och inte i Skutskär? Hur kan man vara så säker på sitt beslut efter så lite tid? Det finns så mycket jag inte förstår.

Har nästan bestämt mej för att flytta hem till mamma.
Har nästan bestämt mej för att rymma, gömma mej, återvända till en trygg plats i livet.
Har bestämt mej för att tillbringa helgen i Sälen med brorsan och morfar. Allt för att komma bort, allt för att slippa tänka. Slippa gråta, slippa tänka, slippa ligga i en hackande hög på golvet och känna mej misslyckad.

Gråta får jag göra en annan gång.
Har tid hos kuratorn den 26e, tills dess ska jag hålla ihop.

Idag städar jag.
Städar städar städar
och mellan varje moment i städningen belönar jag mej med en omgång spindelharpan. (man får lägga tills den går ut, spelar ingen roll hur många försök det tar)
Samtidigt lyssnar jag på musik, realplayern på shuffle och ibland kommer Winnerbäcks Tidvis upp.
Prövning.
Första gången låten kom stelnade jag till. Hur skulle jag reagera på en sång som så enormt tydligt representerar höstens mörker? Tidvis är förknippad med hur det kändes i mej när Roger dumpade mej och så kommer det nog alltid vara. Precis som med Cascadas monsterballad. Men hur känns det att höra den nu?
Tankarna virvlar tillbaka, hjärtat dunkar lite hårdare än innan. Oro. Ska jag bli ledsen igen?
Känner efter i ögonen om det finns någon tillstymmelse till tår där innanför, men nej, det gör det inte.
Jag gråter inte längre efter Roger. Jag kanske till viss mån sörjer fortfarande, men jag är inte ledsen. Inte så det blir blött.
Jag saknar något ibland, men jag vet inte vad det är. Det är inte själva Han, det är jag väldigt övertygad om. Jag har lyckats med någon form av egen-terapi som gjorde att den Enorma Kärleken bleknade.
Kanske var det bara tiden som behövde gå, kanske har jag ändå lyckats ta till mej något av alla kloka råd och livslevnadshänvisningar som jag fått under hösten. Kanske är jag starkare nu och med starkare menar jag inte mer hårdhudad och avtrubbad, utan klokare och säkrare.

Jag skulle aldrig låta mej själv bli hård och kall, inte på grund av Roger. Det är han inte värd.

Däremot hoppas jag att vi en dag kan bli...inte vänner kanske... men sams så pass att vi kan umgås smärtfritt. Det är ju nästan en förutsättning för att framtiden ska funka. Hans pappa är fortfarande ihop med min mamma, och hans syster är min. Vi är nära släkt på något märkligt vis, och det funkar inte att inte ha en fungerande relation då. Jag vill inte att min och Rogers relativt korta förhållande ska påverka resten av familjen längre. Kanske borde skriva ett mejl till honom och erbjuda honom en vapenvila? Fast är vi osams? Nja, tveksamt.

Mitt hjärta är stort. Min hjärna liksaså.
Ibland känner jag mej både äldre och förståndigare än honom. Som om det var jag som dumpat honom, får jag ta ansvar för att allt reder upp sej nu när jag själv inte är hopplöst förälskad i honom längre.
Det är jag i Daniel. 
Killen som är en man heter så. Emma hjärta Daniel. Emma och Daniel. Daniel och Emma.
Vänj er vid kombination. This one´s gonna last. 
 

Låtlistan fortsätter att spela. Laakso´s låtar är riktigt bra att städa till. "Norrköping" och "High Drama" är favoriterna, men det är ganska bra med shuffle, för man hinner aldrig tröttna på någon låt. Inte ens på Pusjkins, som har spelats sen flera år tillbaka. Bra bra!

Efter städningen väntar en tur till Ica Maxi, ska storhandla för mina inkomna CSN-pengar. Lycka är att kunna äta sig mätt på mat som är god.

This is the year, this is the year it all will happen
It´s finally here, I have been waiting all my life
So put on your coat, it´s time for takeoff
I think I can say without a doubt that this year is mine
--

it´s been a week, a million years
it´s been so hard
It´s been seven hundered miles
and you´ve been so far
But from now on
we will never be apart again
---

Oh I know, that sometimes my head´s not right
and I´m no good for you
But I think that I can do better
I think I can be someone new
´Cause now I see the green light
And it rolls all the way uptowns and downtowns
It´s not a bump in the road
it´s not a shadow of a doubt.

Now do you read the headlines?
They say that I´m yours forever and you´re mine
And I´ve got a feeling nothing´s ever gonna stop us now

What am I gonna do, I just need to hold you for a lifetime
What am I gonna do, you turn my head around and...(?)

Yet it´s time to wipe the blackboard now and write a new truth
In capital letters: I just wanna be with you!

Now do you see the green light
it rolls all the way uptowns and downtown
and the people that read my body smile as if to say
That this must be a good sign
And that something real great will arrive
Well I´m thinking this time seems like love has come to stay

Other times I do you wrong
Other times I let you down
I swear I´ll make it up to you somehow 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Omvälvande

Skälvande
Darrande

En närhet på så många olika plan
Inte bara kroppen är nära en annan kropp
Huvudet, tankarna har fått sin partner
Munnen, orden har fått sin motspelare

Det är utmaning
Det är fördjupning

Det är så himla häftigt!

---
Helgen tillbringade vi hos hans föräldrar, och det var som att tiden stod stilla. Som om huset där på landet var utanför normala världens tideräkning.  Som om det bara fanns vi som var där och inga andra. Annars skulle väl inte svärmor åka spark i bara strumporna? Annars skulle väl inte vi kunna sitta i sekunder som kändes som år och bara se djuuuuupt in i varandras ögon sådär som de gör på film? Inte om sekunderna vore som vanliga och tiden hela tiden tickade framåt väl?

För det var så, hur fånigt det än låter, att någonstans där under lördagens middag och vinpimplande att vi flera gånger fastnade i varandras blickar, känslan av att omvärlden var så sjukt oviktig, att leendet inte kunde försvinna från ansiktet... det var nog då som jag riktigt på riktigt kände att jag var kär.

Jag är lite seg. Men framför allt har jag varit rädd.

Rädd för att gå för fort fram, rädd för att behöva gå tillbaka igen och avsluta något som jag inte vill avsluta så länge det är så här försiktigt och fint. Rädd för att det gått för kort tid mellan Roger och det här, rädd för bakslag, rädd för att såra den här underbara människan som jag nu lärt känna. Rädd rädd rädd. Men det kan man ju inte gå runt och vara hela livet heller, man måste våga för att vinna, friskt vågat hälften vunnet och allt det där. Nu satsar jag.

Det är fortfarande lite svårt att uttrycka de där känslorna för honom, även om vi kan prata om i stort sett allt annat (även om vi såklart inte gjort det, när skulle vi kunnit med det!?) I fredags när jag pratade med T sa hon att det syntes lång väg att killen som är en man är kär. Och när jag lite halvsmidigt (som jag alltid gör det..) tog upp det med honom, hänvisade jag till att hon hade sagt det och sa då att jag var ganska glad för att han själv inte sagt det för att jag inte riktigt vågade/var redo höra det ännu. På lördagen, efter allt vårt ögondrunknande, tog jag upp det igen, och sa (inte riktigt lika modigt och smidigt) att det nog var så att om T skulle prata med honom om mina känslor för honom, så skulle hon nog säga att jag också var det...kär alltså...eh, hm, ja du fattar.. och så var jag röd om kinderna som en tomat. Och på söndagen, väldigt tidigt och fortfarande rätt så bakfull, sa jag att nu behövde nog inte T berätta för oss vad vi kände längre... Vi kan nog göra det själva i fortsättningen...

Hehe, det är inte klokt hur man fungerar, som om man vore femton och aldrig har varit ihop med någon alls förut.

Och det är kanske rätt skönt att det är så. Vill inte känna mej som förhållandeveteran, nån gammal räv som vet hur allt funkar och som inte tycker att någonting är spännande, nervöst, genant eller pirrigt.

Tack och lov för kärlekens förmåga att få människan att känna sig ung på nytt!

Ett nytt år som börjar.
Ett alldeles färskt.
Oskrivet.

Möjligheternas tid är nu.

En omvälvande tid är nu.

Den nya bekantskapens tid är nu.
Hoppet är starkare än på länge,
längtan efter den tid som varit svagare än på länge.

Det här kan bli riktigt himla bra, om det vill sej.

Det är så himla häftigt att få uppleva det här igen, känslan av att allt är nytt, allt är möjligt.
Igår låg jag med huvudet i Killen som är en mans knä och vi fantiserade om hur vårt blivande hem ska se ut. Bara en sån sak, prata om olika rum, olika inredningar.. jag vet att det är långt från det vi har nu till att skaffa hus ihop, men det känns väldigt bra att överhuvudtaget ha möjligheten. 
Att välja det liv vi själva vill leva, välja det hus vi vill leva i, resa till platser på jorden som vi verkar intressanta, vackra. Skaffa barn..var nära att skriva "när det passar oss", men det verkar det aldrig göra riktigt..? Men ändå... Det finns en framtid där som inte är utstakad från början, det finns ingen mall som man får välja att passa in i eller inte.. Det är som att gå från lego till modellera, nu är allt möjligt. Ja nästan.

Tror att jag ska sätta mej i bilen och åka dit nu. Jag har druckit för mycker trocadero för att kunna sova ändå. 23.30. Beep.