emmaskons

där sitter jag och gråter
tårarna droppar ner i handväskan
för mitt huvud är nerböjt
för jag försöker dölja mina tårar

jag ser henne i ögonvrån
hennes rosa tröja
hennes snäva ljusblå jeans
instoppade i ett par moderna stövlar

jag hör henne prata med C,
hör hur han leker
hur han grillar happy meal kartongen, uppträdd på pinnen som ballongen satt på innan den sprack, över adventsljusstaken
och elementet
och säger "Rånald i mackidånalds" om gubben som jag ritade nyss
och berättar om "makaronpingvinen" med surfingbrädan

Mina tårar kan inte sluta rinna
jag är så full av sorg.

när jag kom in i väntrummet var de där allihop
Cs mamma, mormor, mammans bästa kompis, Roger och hon
och först fattade jag inte att det var hon
men redan ute på parkeringen hade jag sett att Rogers bil inte fanns där och tänkte att kanske hade han åkt dit med henne.
och där var hon. alldeles tyst. alldeles ensam men med Roger vid sin sida.
jag kunde inte se på henne, kunde inte prata med henne. kunde inte...och ändå var jag tvungen
när det bara var hon och jag kvar för att alla andra var inne i rättssal 2.
och jag kräktes nästan för att jag var så ledsen och inget kunde visa.

Efter min kvart i vittnesbåset, ja eller stolen snarare, gick jag ut.
gick jag fram och tillbaka i den korta korridoren utanför
gick jag in på toaletten och grät så det kändes som om varenda en i hela tingshuset hörde
och jag störde Roger och Camillas rättegång.

och sen gick jag ut i väntrummet där hon satt, där C var.
tog min kappa och min väska och gick ut. och fortsatte gråta ute i den kyliga eftermiddagen.
och när det var paus kom Camilla fram och tröstade mej, kramade mej och torkade tårarna.
och hennes advokat.

så nu har man fått advokattröst. sick.

I väntrummet sitter jag och försöker gråta tyst och ljudlöst så att ingen ska se och börja oja sej. Det är inte synd om mej, det är inte mina barn det gäller, det är inte mitt liv längre.

C kommer fram och undrar varför jag är ledsen.
- jag är ledsen för att jag saknar din pappa.
- men vill du prata med honom? (ska vi leta rätt på honom, ska vi gå och prata med honom då?)
- men nu är ju pappa kär i S, och nu bor ju inte jag hos er längre, och det är jag ledsen över, jag saknar pappa och er barn.
- du kan bo med oss....

Hur fan gör man! Hur förklarar man för en femåring att man hemskt gärna vill bo hemma hos er, med er, men att pappa har bestämt att jag inte får, pappa vill inte ha emma där längre. Det är så fruktansvärt svåra frågor och svåra svar.

Roger sa hej till mej, det var egentligen allt. Förutom  ett allmänt "trevlig helg" så var det enda specifika han sa till mej "kör försiktigt".

Och honom älskar jag så att det känns som om hjärtat fortfarande ska brista.
Varför kan jag inte sluta?
Varför är jag tvungen att älska en sån idiot som honom, som inte gör ett endaste dugg för att måna om mej, eller ens låtsas som om han bryr sej om mej, eller ens att vi känner varann..? Det känns som om det var jag som gjorde slut med honom, och att det är därför jag får "the silence treatment", men det är ju tvärtom!!

Det var jag som fick höra "jag älskar inte dej längre", för jag älskar tyvärr fortfarande.
Och tårarna fortsätter att droppa ner i handväskan.

Finns det värre plågor än hjärtesorg?