emmaskons

För det är väl det jag har gjort?
Inte lärt från några misstag, inte förstått vad själva problemet är... Bara fortsatt att ånga på och trott att allt går bra. När det inte gör det. När det går för fort i alla fall, och blir för mycket. För mycket.

Varför i hela världen skulle något fungera nu, när det inte har fungerat tidigare? Varför skulle jag helt plötsligt kunna släppa in någon helt ny, ända in, innerst in. Fortfarande förstår jag inte mitt eget bästa.

Klart som fan att jag inte är redo! Vem försöker jag lura!?

En kille som är en man, som klär sig som en man, som agerar som en man. Som är mer man och redo och mogen och färdig än jag kommer att bli på mycket länge. Ja, man kommer jag väl aldrig att bli, men det andra. Jag känner mej orättvis och elak. En kille som är en man som är en gentleman och en beskyddare, men som ändå inget vet, eftersom jag inget om mej själv har berättat... Det är mitt eget fel.

Igår fick jag en...ångestattack? Någon slags anfall var det i alla fall.
Satt här vid skrivbordet med datorn påslagen, skrev ett skolarbete, var stressad för att jag skulle på lektion som jag inte visste om, för att kuratorstiden var inställd, för att vårterminens kurs var inställd, för att rättegången är på fredag, för att det går åt pipsvängen med mina kurser...för att..för att allt blir för mycket för mej..
Började hyperventilera, och sen ramlade jag av stolen, ner på köksgolvet, och låg där i fosterställning och grät en hysterisk gråt som inte kunde sluta. Fick iväg ett sms till Marina som kom med egen nyckel och tog upp mej från golvet, tröstade mej, vaggade mej lugn... A.I. bjöd på mat sen, och det känns skönt att ha de två här i området, mina kära underbara grannar som verkligen ställer upp när det är svårt att leva med sej själv. Jag vet att de bryr sej om mej och månar om att jag ska ha det bra. Må bra.

Och det ska jag. Så småningom. Idag känns hjärtat tungt. Ögonlocken tunga. Kroppen tung. Jag vet inte, men det känns som om det är idiotiskt att försöka involvera en annan människa i sitt liv när allt är så här. Kaos. Och samtidigt...tänk om killen som är en man skulle vara den rätta om jag bara vågade vara mej själv med honom som jag vågar med A.I. och Marina.. Om jag bara gav honom chansen. Men orkar jag? Är det värt det?

Jag vet inte. Jag vet inte mycket.
Mer än att jag verkligen skulle ha behövt den där kuratorstiden.
Ska nog ringa min själavårdare Lovisa idag. Är extremt tacksam för att jag har en präst i bekantskapskretsen.