Div. gamla inlägg från andra bloggar...
"Vissa saker förändras aldrig, och vissa verkar liksom följa ens egen utveckling och ändras i takt med mej. Var hem till pappa och lotta i fredags, de bjöd på middag och vi drack en massa vin, det var mycket trevligt att sitta där och känna sej berusad med pappa bredvid, att det var så naturligt för honom att fylla på vin i mitt glas. Kändes på samma gång högtidligt och avslappnat, och jag uppskattar honom mycket för att han inser att jag är vuxen nu. Vi pratade om "nån" och vår kärlek, om att flytta dit, om barnuppfostran, om sommarens eskapader.. en skön kväll helt enkelt.
Igår åkte jag till mamma och bröderna, och blev återigen en blandning av huspiga och 14 år. Man förväntas på en gång vara lydig/hjälpsam och ändå inte intressant nog att snacka allvar med. Det blir tyst när jag och mamma blir ensamma, igår var vi hos mormor och morfar hela dagen, och idag regnar det så mycket att vi inte kan plocka den svamp det var tänkt. Istället har jag att välja på att städa div. skåp, garderober, stryka, eller rensa svamp.. om jag VILL får jag också göra pannbiff till middagen med mormor och morfar som vi ska ha idag. Tack så innnerligt...
Jag längtar intensivt efter att ha ett hem som är en självklar del av mitt liv, dit folk kommer och hälsar på, där jag är lugn och där min vardag finns. Längtar efter att få vara 2 helger i följd på samma ställe, utan att folk sliter i mej, försöker få mej att få dåligt samvete för att jag aldrig hälsar på... stannar, åker, ringer, kommer.. Vill att folk kommer till MEJ och hälsar på, åker till Hälsingland över en helg och ser hur jag har det i mitt nya hem/liv. Vissa har knappt ens varit till Gävle, och jag blir rädd att jag kommer att tappa ännu mer kontakt med dessa. Men jag kan inte låta andras lathet komma ivägen för min längtan att få höra hemma någonstans, att känna ro och lugn på någon plats. Jag vill inte ha 4 olika hem, jag vill ha ETT.
Mitt. Där man firar jul, födelsedagar, där man tillbringar de flesta helger, där man bor. Lever. Andas fri luft.
Mitt och "nåns" hem. Och vi är på god väg att skapa vårt egna hem, där våra regler och värderingar gäller, där vår inredning, där våra idéer, där våra liv syns i möbler och grejer. Jag älskar honom, och kommer att flytta dit, frågan är bara när, och vilka som kommer att försvinna ur mitt liv när jag tar detta steg. Jag är rädd."
------------
"Det här är i alla fall tryggt. Det finns inget att skämmas över, inget att vilja hålla hemligt för att det är fult, pinsamt, ofräscht, töntigt...vad man nu kan hitta på. Vårt förhållande är naturligt. Vi pratar om allt, utan att för den sakens skull bli som kompisar eller syskon, det här är något annat. En sensuell känsla som inte försvinner med snabbmakaronerna och fisarna. En nakenhet som är naturlig, en dialog som är naturlig. En framtid som känns naturlig.
Jag älskar honom. Och han älskar mej. Och framtiden är vår. Så länge vi vill ha den. Han kommer att ta hand om mej så länge jag låter honom göra det, han kommer att finnas där så länge jag väljer att öppna mej för honom, han kommer att lyssna så länge jag vill prata med honom, och han kommer alltid hålla om mej tills mina tårar tröttnar.
Så fin dessutom, vet inte vad som hänt med mej de senaste dagarna, men jag ser honom annorlunda; han är så vacker, sexig.. hans brunbrända gyllene kropp, håret som täcker huden, det krulliga på bröstet.. hans armhålor, hans ryggmuskler, hans bröst, hans mage.. jag kan inte se mej mätt. Vill hela tiden smeka, kyssa, smaka på hans hud, hans doft. och hur nära jag än ligger kommer jag aldrig tillräckligt nära min karl. "
-----
"om jag vore en drake...
om jag vore en snäll drake...
om jag vore en snäll drake som var en tjej så skulle jag flyga till Emma..."
Herregud, den pojken är underbar. Jag älskar dem allihop, inte bara minstingen, men vem blir inte helt rörd inombords av ett sånt uttalande. Visserligen tänkte han på draken i Shrek, och om han vore den draken vore väl jag antagligen Åsnan--men ändå. Jag är såld. Nere i dem allihop.
Vill ha dem alltid, vill vara med och uppfostra dem, vara en trygg vuxen i deras liv, vill att de ska känna förtroende för mej, vill finnas där för dem, så att de ska kunna prata med mej om de inte kan prata med pappan om det. Jag vill att de ska känna att jag är beständig, ingen tillfällig fling, ingen tillfällig flickvän bara.
Jag älskar dem. Och jag älskar deras pappa. Ja, det är så det känns. Och det är så jag säjer. Och han. Och barnen säjer det samma.
Stora leenden hos mej. Jag är lycklig. Till freds med livet. Nöjd. Jag tvättar kisslakan och små kalsonger, jag köper extra många liter mjölk, jag delar tandborste med tre charmknuttar, och sover lika tätt som förr ihop med mannen som uppfyller hela min tanke och känslovärld. Man kan inte ha det bättre än så här. Jag vägrar tro det, vad du än säjer.
Jag vill sjunga Sjörövarfabbe och hålla i en båt-rädd 4åring i handen alltid. Jag vill finnas. Älska. Och bli älskad som jag blir älskad nu. Alltid. "
-----
Igår åkte jag till mamma och bröderna, och blev återigen en blandning av huspiga och 14 år. Man förväntas på en gång vara lydig/hjälpsam och ändå inte intressant nog att snacka allvar med. Det blir tyst när jag och mamma blir ensamma, igår var vi hos mormor och morfar hela dagen, och idag regnar det så mycket att vi inte kan plocka den svamp det var tänkt. Istället har jag att välja på att städa div. skåp, garderober, stryka, eller rensa svamp.. om jag VILL får jag också göra pannbiff till middagen med mormor och morfar som vi ska ha idag. Tack så innnerligt...
Jag längtar intensivt efter att ha ett hem som är en självklar del av mitt liv, dit folk kommer och hälsar på, där jag är lugn och där min vardag finns. Längtar efter att få vara 2 helger i följd på samma ställe, utan att folk sliter i mej, försöker få mej att få dåligt samvete för att jag aldrig hälsar på... stannar, åker, ringer, kommer.. Vill att folk kommer till MEJ och hälsar på, åker till Hälsingland över en helg och ser hur jag har det i mitt nya hem/liv. Vissa har knappt ens varit till Gävle, och jag blir rädd att jag kommer att tappa ännu mer kontakt med dessa. Men jag kan inte låta andras lathet komma ivägen för min längtan att få höra hemma någonstans, att känna ro och lugn på någon plats. Jag vill inte ha 4 olika hem, jag vill ha ETT.
Mitt. Där man firar jul, födelsedagar, där man tillbringar de flesta helger, där man bor. Lever. Andas fri luft.
Mitt och "nåns" hem. Och vi är på god väg att skapa vårt egna hem, där våra regler och värderingar gäller, där vår inredning, där våra idéer, där våra liv syns i möbler och grejer. Jag älskar honom, och kommer att flytta dit, frågan är bara när, och vilka som kommer att försvinna ur mitt liv när jag tar detta steg. Jag är rädd."
------------
"Det här är i alla fall tryggt. Det finns inget att skämmas över, inget att vilja hålla hemligt för att det är fult, pinsamt, ofräscht, töntigt...vad man nu kan hitta på. Vårt förhållande är naturligt. Vi pratar om allt, utan att för den sakens skull bli som kompisar eller syskon, det här är något annat. En sensuell känsla som inte försvinner med snabbmakaronerna och fisarna. En nakenhet som är naturlig, en dialog som är naturlig. En framtid som känns naturlig.
Jag älskar honom. Och han älskar mej. Och framtiden är vår. Så länge vi vill ha den. Han kommer att ta hand om mej så länge jag låter honom göra det, han kommer att finnas där så länge jag väljer att öppna mej för honom, han kommer att lyssna så länge jag vill prata med honom, och han kommer alltid hålla om mej tills mina tårar tröttnar.
Så fin dessutom, vet inte vad som hänt med mej de senaste dagarna, men jag ser honom annorlunda; han är så vacker, sexig.. hans brunbrända gyllene kropp, håret som täcker huden, det krulliga på bröstet.. hans armhålor, hans ryggmuskler, hans bröst, hans mage.. jag kan inte se mej mätt. Vill hela tiden smeka, kyssa, smaka på hans hud, hans doft. och hur nära jag än ligger kommer jag aldrig tillräckligt nära min karl. "
-----
"om jag vore en drake...
om jag vore en snäll drake...
om jag vore en snäll drake som var en tjej så skulle jag flyga till Emma..."
Herregud, den pojken är underbar. Jag älskar dem allihop, inte bara minstingen, men vem blir inte helt rörd inombords av ett sånt uttalande. Visserligen tänkte han på draken i Shrek, och om han vore den draken vore väl jag antagligen Åsnan--men ändå. Jag är såld. Nere i dem allihop.
Vill ha dem alltid, vill vara med och uppfostra dem, vara en trygg vuxen i deras liv, vill att de ska känna förtroende för mej, vill finnas där för dem, så att de ska kunna prata med mej om de inte kan prata med pappan om det. Jag vill att de ska känna att jag är beständig, ingen tillfällig fling, ingen tillfällig flickvän bara.
Jag älskar dem. Och jag älskar deras pappa. Ja, det är så det känns. Och det är så jag säjer. Och han. Och barnen säjer det samma.
Stora leenden hos mej. Jag är lycklig. Till freds med livet. Nöjd. Jag tvättar kisslakan och små kalsonger, jag köper extra många liter mjölk, jag delar tandborste med tre charmknuttar, och sover lika tätt som förr ihop med mannen som uppfyller hela min tanke och känslovärld. Man kan inte ha det bättre än så här. Jag vägrar tro det, vad du än säjer.
Jag vill sjunga Sjörövarfabbe och hålla i en båt-rädd 4åring i handen alltid. Jag vill finnas. Älska. Och bli älskad som jag blir älskad nu. Alltid. "
-----
|  |
Kommentarer
Trackback